Rätt så retro: Zero Wing
Zero Wing till Sega Mega Drive är kanske mest känt för sitt taffligt översatta intro som med sådana klassiska kommentarer som "Somebody set up us the bomb" och "All your base are belong to us" har lämnat spelet vidöppet för allehanda skämt. Det har gjorts allt från musikvideor till live action-versioner baserade på de språkliga bristerna.
Under detta tjocka lager av parodiering och bruten engelska döljer sig dock ett rätt så skapligt shoot 'em up i rymdmiljö. Spelet bygger på en arkadversion med samma namn och bakom utveckling stod japanska Toaplan som fyra år tidigare hade släppt helikopterliret Tiger-Heli till NES.
We get signal.
Det finns en handling men den känns påklistrad och är egentligen rätt ovidkommande. För att sammanfattan den i korthet; som pilot av en ZIG, ett litet attackskepp, och enda överlevande efter ett anfall från den onde Cats och hans rymdpirater är det upp till spelaren att stoppa den fientliga styrkan och rädda galaxen.
För att sammanfatta i än mer korthet; skjut allt som rör sig. Som med de flesta spel i genren är detta premissen i Zero Wing. Det gäller att döda eller dödas. Du är ensam försvarare och allt som kommer mot dig är fientligt. Det ges inget utrymme för något djupare berättande än så och i ärlighetens namn behövs det inte heller.
Main screen turn on.
Spelet är uppdelat i åtta nivåer, var och en med sin egen stil. Gemensamt för samtliga är att fiendeskepp anfaller från alla håll och kanter. Mellan- och slutbossar utgör ytterligare hinder på vägen. För att besegra dessa har man tre olika vapentyper med vars hjälp man kan förmedla en stor mängd rumpsparkning.
De tre typerna är spridningsskott, laser och målsökande missiler. Det går endast att använda en typ åt gången och man växlar mellan dem genom att plocka upp power-ups som fiender ibland lämnar efter sig när de förstörs. Dessa power-ups har olika färger beroende på vilket vapen de representerar. Röda för spridningsskotten, blå för lasern och gröna för missilerna. Det finns också en power-up för att öka på skeppets hastighet.
Det går att uppgradera ett specifikt vapen i tre steg genom att samla på sig flera power-ups av samma färg. Det första steget ger tillgång till två oförstörbara drönare som placerar sig ovanför respektive under skeppet. Steg två och tre höjer det aktuella vapnets skadeverkan gradvis. Skulle man råka byta vapen får man börjar man om från början såvida man inte har nått steg tre i vilket fall man behåller uppgraderingsnivån.
Take of every 'ZIG'!!
Utöver de konventionella vapnena är ZIG:en även utrustad med en dragstråle som kan användas till att fånga upp fiendeskepp och antingen slunga tillbaka dem mot andra anfallare eller, till deras förnedring, använda dem som en temporär sköld.
Med dragstrålens hjälp är det dessutom möjligt att uppgradera det vanliga vapnet en fjärde gång vilket gör det extremt destruktivt. Genom att grabba tag i en av de bomber som vissa fiender bär runt på och sedan använda den för att spränga en annan bombbärande fiende kommer denne att lämna efter sig en power-up som möjliggör vapenuppgraderingen. Detta är dock inte helt lätt att utföra.
You know what you doing.
Något man måste tänka på när man flyger omkring och utrotar rymdpirater är att det är ett synnerligen bräckligt skepp man rattar. En träff och det exploderar i ett eldhav. Att krascha mot fasta föremål leder också till en för tidig grav. Hur många gånger man kan förolyckas är upp till spelaren att avgöra då antalet liv är valbart i spelets inställningar.
Det går även att ställa in hur svårt det ska vara. Easy, normal och hard är vad som erbjuds. Detta anger inte bara den generella svårighetsgraden utan styr också hur många gånger man kan börja om på den senast spelade nivån efter att ha förlorat samtliga liv.
En intressant detalj är att spelet har tre olika slut. De skiljer sig på så sätt att det visas olika animationer när eftertexterna rullar på skärmen. För att se alla är man tvungen att spela igenom hela spelet tre gånger i följd.
For great justice.
Till skillnad från många liknande spel är Zero Wing inte omänskligt svårt att klara. Med upp till fyra liv och ett obegränsat antal continues på den lägsta svårighetsgraden kan de flesta ta sig igenom det utan att skrikandes slita sitt hår.
Sett till sin helhet är spelet fullt dugligt men inget utöver det vanliga. Grafik och ljud håller en jämn nivå, musiken är stundtals medryckande och kontrollen fungerar som den ska men ändå saknas det där lilla extra. Vore det inte för de uppmärksammade felskrivningarna hade det förmodligen fallit i glömska som så många andra dussintitlar.