Retro vs modern

Med dörrarna öppna till min nya blogg så kommer jag härmed dela med mig av mina tankar kring spel och allt därtill.

Så mitt första inlägg tänkte jag skulle handla om tv-spel förr och nu. Kanske inte är något nytt men då har i alla fall jag fått ner mina egna tankar i läsform.

Min första erfarenhet av tv-spel var NES.
Min bästis (kan vi ha varit runt 7-8 år?) och hennes familj hade ett NES. Hennes storsyrror sprang igenom en Super Mario bana hur enkelt som helst.
Och där satt jag och dog efter varannan sköldpadda som kom i min väg.
Tillslut ville jag spela varje gång jag kom på besök. Jag ville bli lika bra som de stora tjejerna.

Jag blev så inbiten i att vilja spela, så jag önskade mig ett tv-spel i present. Det blev ett Sega Master System.
[ia=18954; medium]
Men å! Jag ville ju spela Super Mario!! Aja, jag fick i alla fall ett tv-spel. Yey!
När jag väl satte mig att spela Alex Kidd så kunde jag sitta där tills mamma stängde av tv:n i frustration av att jag kunde sitta där hur länge som helst.
Ut och lek med dig! sa hon.
Det kändes lite som en befrielse. Det var faktiskt kul att leka på gården också.

Men så fort jag fick tillåtelse att slå på spelet så satt jag där igen. Var fast besluten av att klara av den där förbenade banan.
Klick. Ut med dig!
Ut på gården igen. Kull!

Mina besök hos bästisen hade resulterat i att jag kunde klara en bana rätt så ok. Tillslut klarade jag och Lis hela spelet. Med en gnutta fusk förbi massor banor så klart. Men ändå! Wow!

Åren gick och jag flyttade till min far och när jag gick i 7:an så köpte han en dator.
Vilken värld! Att kunna chatta med folk på andra sidan jorden!
Man kunde titta på roliga bilder och till och med göra egna bilder.
Min nya favorit - en PC.
Gamla traditioner att bli fast i spelandet kom krypandes tillbaka, i en väldig fart.

Tillslut övertalade jag pappa att förflytta datorn till mitt rum.
Jag skulle slå av datorn vid ett visst klockslag. Läsa lite bok innan jag somnade.
Det var överenskommelsen.
Jag utvecklade min kunskap hela tiden och fann att datorn var min bästa vän.
Så det där med att slå av datorn var ju ett helvete tillslut. Jag chattade ju för sjutton! Inte kunde jag gå ifrån det?
[ia=20383; medium]
Jag kom på att jag kunde slå av monitorn men låta datorn stå på. Med musik(stereon) påslagen kunde man inte höra datorn lika tydligt.
Det fungerade! Ett tag i alla fall.
Jag chattade i en väldig fart och pappa hörde tangentbordet klappra. Jag satt på högspänn för att höra om han skulle komma in. Oshit, han kommer, måste stänga av monitorn. Slänga mig på sängen och ta upp boken.
"Eddie, vad gör du?" Ryter han. Han har ju förstått att jag kanske använder datorn ändå.
"Öh, jag läser" svarade jag samtidigt som jag leker med en penna mot nattygsbordet.
Han går ut igen.
Woho, jag vann ytterligare en tid framför datorn.

Och så höll det på ett tag. Han kom inrusandes några gånger och fann mig framför datorn. Till sist var klockan så sent att han blev galen på mig. Datorn skulle tillbaka till andra rummet igen. Fan!

Jag lärde mig ganska snabbt att jag var ganska ensam som tjej i datorns/spelens värld. En tjej som chattade mellan skoluppgifterna och ändå klarade dessa, medan andra behövde hjälp att öppna ett program.
Jag hade inget emot att folk kallade mig för nörd. Det var ju ändå kul att vara en "nörd".

När jag gick i gymnasiet skaffade jag mig min första riktiga pojkvän och flyttade dit. Köpte mig min första egna dator och fann Quake 3 Arena.
Himmelriket att kunna få modda spelet. Flisk blev snabbt min favorit.
[ia=20384; medium]
Det var kanske inte så svårt att komma in på det där med Quake eftersom brorsan hade visat mig Doom tidigare. Det var förresten han som lärde mig att leka runt i DOS.

Jag såg när PS1 och sedan PS2 blev"inne". Och vad man kunde göra med Xbox när den kom.
Datorn var inte i centrum lika mycket längre.
Men den stod där. Och var alltid redo när man ville umgås.
Det var den som var där när jag flyttade tillbaka till mamma ett kort tag.
Datorn var nog min bästa vän från första början.

Teknologin utvecklades i en rask takt. Likaså spelen. Nya konsoler ploppade upp för jämnan.
Jag vet inte varför men inget slår retro-spel. Är det ljudet? Är det grafiken? Eller är det bara nostalgi?

In my opinion; det är inriktat på mer våld nuförtiden, i de stora spelen som det tävlas i i varje fall. Visst jag älskar Q3A men där kunde man i alla fall ändra ett och annat. Man kan liksom aldrig tröttna. Åtminstone inte jag..
Varför har man inte stora tävlingar i Super Mario Bros 3 på NES tex? Mest poäng och liv vinner..
Det närmsta stora tävling som är någorlunda retro är väl "Quake Live" som för övrigt spelades precis nyss på Dreamhack Summer 2010. Tror Birdie också kör sådana tävlingar.

Datorn är fortfarande min bästa vän. Och med den kan jag hålla mig uppdaterad i alla möjliga ämnen.
I dag är snygg grafik ett måste. Och jag måste hålla med om att en hel del spel är helt underbara. Men utan en bra story så glöms de snart. Vi får inte glömma musiken också. I vissa spel är det musiken som gör spelet.
Man måste kämpa för minsta lilla nuförtiden.
Allt handlar om att vara störst, bäst och vackrast. Undra då hur de som utvecklade tex NES känner sig. Jag menar faktiskt att de måste känna sig stolta som fan. Att folk än idag älskar vad de gjord.

Nu verkar det dock vara hett att utveckla egna spel. Dator-spel.
Men det är väl samma sak där? Att de spel som har bäst story och snyggast grafik vinner? Även om korta spel med humor kan vara kul - för stunden.
Roligt är det i alla fall att vara åskådare/spelare. Eller hade det varit roligare att vara en av de coola?

Men jag måste nog säga att retro-spel har en charmig touch, även om jag älskar min någorlunda uppdaterade dator med core2duo och allt vad det nu innebär.
[ia=18953; medium]

Tror detta får vara nog för denna gång. Kan förvirra mig ännu mer på småvägar annars.

#blogg