Recension: Vreeswijk sjunger Vreeswijk
Så hette kvällens uppträdande på Storbrunn i Östhammar nu under musikveckan. Som en tidig födelsedagspresent av mamma (jag fyller år på torsdag) så tog hon mig till en spelning med Jack Vreeswijk; allas våran älskade trubadurlegends son.
Det var egentligen två personer. Jack var nämligen inte så flink med gitarren även om det gick okej, så med honom var gitarristen Love Tholin som var riktigt duktig, och som tydligen turnerat ihop med honom en ganska lång tid.
Att spela någon annans musik är ju aldrig lätt. Speciellt inte när han är en nationalikon av Cornelis kaliber, och därför fokuserade uppträdandet på mindre kända stycken, och en av sångerna var tonsatt av Jack och Love själva, texten skriven som en dikt av Cornelis själv inte långt innan han dog.
Varje sång inleddes med en liten berättelse av något slag och det var en otroligt fin och påtaglig kontrast mellan rungande skratt från historieberättandet och allvarlig, rent utav ledsen tystnad under de sorgliga och allvarliga sångtexterna.
Tvyärr måste jag säga - och jag fick medhåll av flera andra - att hans version av Cecilia Lind inte fungerade. För lugn och med vikt på fel ord. Den tappade orginalrytmen på ett sätt som tyvärr inte gör texten rättvisa.
Trots lite skavanker var det dock en riktigt trevlig upplevelse värd "Inkompetent's Seal of Approval"!
Jack och Love och deras Vreeswijk Sjunger Vreeswijk får 4/5 !