Om skriftkonstens förtjänster
Det är kanske rätt tydligt att ett av mina främsta intressen här på jorden är historia, och har varit så sen länge. Så det kanske vore på sin plats med en liten djupdykning i fascinationen av den, eller snarare än aspekt av det. Nog för att läsa om gamla storheter, kungar, skurkar, tänkare, med mera omgående gör en till sju år gammal igen är en stor del av det, det mer sakliga, mindre romantiska intresset att se utvecklingen som ett sätt att försöka förstå samtiden inte är oviktig den heller. De kanske ändå utgör den största delen, även om den förstnämnda betyder mer än den sistnämnda.
Man brukar på lite torrt och småflummigt prata om historiens vingslag, själv avskyr jag den benämningen, varför kan jag inte riktigt svara på, men den dyker inte upp mer i det här inlägget. I bokhyllan min finns få gamla böcker. Med gammal menas själva texten, inte boken. Det är i regel nutida författare som parkerar sig någonstanns mellan akademisk text och populärvetenskap. Människor med ungefär samma syn på världen, både etiskt och rent vetenskapligt, som jag. Undantagen finns och det är detta som ska avhandlas i detta inlägg, det är detta som är den tredje delen i mitt historieintresse, den oerhört storartade saken skriftspråket för med sig, möjligheten att kunna tala direkt till människor över stora tidsrymder, långt bortom den egna döden, det närmaste odödlighet vi kan komma.
Alla som läst en modern biografi om Alexander den store har förmodligen stött på namnet Arrianos. Denne Arrianos var en grek-romersk författare och högt uppsatt politiker som levde under 100 vt. Jag har en översättning av hans verk, som borde gå att få tag på Wahlström & Wistrands utgåva i de flesta bokaffärer skulle jag tro, det var inte något skumt antikvariat jag köpte mitt exemplar. Han upplevde givetvis inte Alexanders tid, men hans verk är viktigt då han grundar det på flera källor som inte finns idag, och framförallt sättet han gör det på, där berättelserna går i sär gör han goda objektiva bedömningar, ifrågasätter källornas motiv och trovärdighet och resonerar sig fram till det mest trovärdiga. Det är hans röst som gör sig hörd i boken, ett sätt att skriva facktexter man ser på tok för lite av nuförtiden. För hur tyst författaren än försöker vara kommer dennes röst ändå vara tydlig, liksom dennes tidsanda. Ett tydligt exempel i detta är sista meningarna i bok 3 del 3, som handlar om Alexanders färd med några få följeslagare till Siwaoasen genom öknen, med faran för vattenbrist något sådant innebär. Arrianos skriver:
...Att något gudomligt väsen bistod honom kan jag dock med bestämdhet hävda, ty det finns även en sannolikhet för detta. Men det förhållandet att man framställt denna sak på olika sätt gör att det inte går att säga något med säkerhet.
Nå, smaka på det där. Visst är det underbart? En resonerande ton med formuleringar värdig vilken forskare som helst idag, och ändå visar det i grunden en världsbild helt olik dagens, en direkt inblick i en välutbildad hjärna på den tiden. Vill man ha ett kanske mer lättilgänglig och underhållande smakprov på antikens skriftställare, och undvika de tunga verken och stora händelserna vill jag rekommendera antika rekordboken av Allan och Cecilia Klynne, en väldigt trevlig liten bok full med anekdoter om vad som berättades på den tiden.
Det är inte allt för ofta jag läst i sådant som även trycktes för länge sen, hemma hos farmor och farfar finns klassiska romaner, De tre musketörerna och liknande i en utgåva från början av 1900talet, innan stavningsreformen. Dem tänker jag lägga mina giria små vantar på när gamlingarna grävts ner, även somliga andra föremål med tresiffrig ålder. Dock minns jag så väl vad jag läste i några gammla tidningar från 1890talet, det var i samband med en skoluppgift. Det var en intressant upplevelse, 1800talet, i synnerhet den senare delen (som alla vet slutade 1800talet först 1914) är en fascinerande epok, hur världens förrändringstakt plötsligt accelererade så snabbt, optimismen som rådde, mustascherna, vetenskapen. Nåja, i rättvisans namn måste vi ju också nämna att kolonialismen ännu var i full blomning.
Tidningarna alltså, med sina gulnande blad, jag gjorde en uppgift om Boerkriget. Men det skiter vi i nu, för det stod ju trots allt mer om annat än vad som var de årens stora händelse. Jag läste en intressant artikel som spekulerade i om jordens inre var fast eller flytande. En annan grej reagerade jag inte på, det var bland annonserna, det stod "Look Here", jag som är van vid annonser och annat som uppmanar mig att looka både here och there behövde några sekunder att den där annonsen om språkkurser som satt där bland grisar till salu, behov av raska springpojkar hos grosshandlarn och hjärnpyssel i en helt annan liga än sommarkryss och soduko förmodligen var bland de första av sitt slag och att få av dem som läste det då förstod vad som stod i rubriken. Jag vill avsluta det här blogginlägget med ett skämt jag läste i samma tidning, kom ihåg att rent kalendermässigt så stämmer det alldeles utmärkt, det är i December. Det var en man som gick förbi på torget och tittade upp mot flaggstången. Han frågade en annan man varför de inte flaggade. "Varför ska vi flagga?" blev svaret. "Det är ju kungens namnsdag" sa den förste mannen. "Det var ju igår, Oskar var ju igår" sa den den tillfrågade. "Ja men det är ju den andre idag."
Jag skrattade i allafall.