Ansvar & Pappersarbete

Jag skrev tidigare om hur ansvar och papperarbete är två saker jag bara inte klarar av.
Har precis blivit av med jobbet. Ett jobb jag faktiskt trivdes med, men de behövde väl bara sommarvikariat. Hade ju vart bra att veta det innan dock, hmpf...

Jag undrar om det finns något yrke där man inte behöver ta speciellt mycket ansvar?
En dröm vore ju att tävla i MMA på heltid, och kunna leva på det. Problemet är ju att kunna betala för sig medan man kommer igång. Inte många som kan jonglera 6h träning varje dag med ett heltidsjobb. Kunde jag så skulle jag. Det hade vart en bra motivering. Men jag drömmer givetvis bara. Något jag är bra på. Synd att man inte kan jobba som en drömmare. Jag hade ju lätt doktorerat och suttit med hos Filip & Fredrik's boston tea party eller nått, och svarat på frågar som egentligen inte är av intresse för någon.

Hur skulle världen se ut om all grönska var vit och all gatubelysning var UV? Häftigt hade det nog varit i alla fall. Lite jobbigt på vintern kanske. Speciellt i stora städer med mycket gatubelysning.
Stackars taxichaufförerna hade ju fått ögon sina totalt blästrade av UV-ljuset. -Aj mina ögon! Jag jobbar!...

Känns så jävla fel att alla som hade lätt att få jobb en gång i tiden, och alltid haft jobb klagar på en. Har man inget jobb så har man tydligen inte försökt. Praktik har jag haft lite grann, men nej, det är verkligen ingenting för mig. Hade jag bott på en plats där jag fått lägenheten betalt via AMS tack vare att jag hade praktik då hade det vart en sak. Men praktik i övrigt leder fan ingenstans i min mening.
Vet folk som har fått jobba i ett år som praktikant på ett företag innan han fick en riktig lön. Det är fan inte rätt. Visst, jag skulle kunna söka som deltidsarbetare på donken i valfri stockholmsförort
.. Men va fan liksom? Se mig i ögonen och säg att du har lite stolthet i kroppen..
Min livskvalité skulle inte bli bättre av att jag flyttade någonstans där jag fick minimilön som knappt räcker till varje månad, och inte kände en jävel. Nej, jag vill nog ha viss anknytning till en plats om jag ska flytta.

Ett annat problem jag har är att jag inte precis klickar med värst många människor. Jag låter ofta dem få veta det också. -Jag gillar inte dig. Jag skulle inte gå så långt och säga att jag är misantropisk, men det flesta människor jag stöter på är bara jävligt jobbiga att ha och göra med i mer en någon timme.
Även om jag kan läsa deras intentioner som goda så vill jag ibland inget hellre göra, än sätta armbågsspetsen rakt i valfri tandrad. Är det jag som är blind eller flyttar folk verkligen över halva riket i sökandet efter ett skitjobb? Jag är ledsen, men jag kan faktiskt inte motivera mig till att flytta värst långt åt något håll "bara" för ett jobb.

Avslutningsvis vill jag ha sagt att JAG VET att detta är FEL inställning. Men jag är envis på den punkten. När jag började högstadiet för en sisådär tio år sedan så klagade kommunen om att alla unga flyttade till ormkringliggande städer, och det var ju så illa. Nu när man försöker hitta jobb där är det till synes omöjligt.

Hade jag inte haft diabetes hade jag nog flyttat utomlands och jobbat. Ska man flytta så kan man väl lika gärna göra det ordentligt. Spanien, Australien.. Skulle även kunna tänka mig Filippinerna.. Ja de talar faktiskt engelska där.. Filippinerna är lite som Finland, fast med 5-6 språk istället för 2.
Men det är mer korrekt engelska, än tex Jamaica där det mest låter trötta och gäspiga när de talar.
Eeey maan, you come ovaah heee nauw yaaa?

Ehh.. Ah, något sådant. [/rant]

#blogg