Moment 22 utläst efter mer än 10 år

Det tog mig mer än 10 år men nu har jag läst klart hela Joseph Hellers klassiker Moment 22. Självklart har jag inte läst den konstant sedan jag började läsa den under gymnasietiden, men jag har börjat läsa den 2-3 gånger och kommit ungefär halvvägs innan andra saker har kommit i vägen. Nu kan det kanske tas som ett tecken på att boken är trist och ointressant, men så är det faktiskt inte utan det har helt enkelt varit något som fått mig att sluta läsa under en period och sen har det känts fel att hoppa tillbaka rätt in i den.

Hur som helst så har jag ju nu börjat läsa när jag åker kommunalt till och från jobbet vilket har och det ger mig ju av bara farten en rutin som gör det svårare för mig att komma in på sidospår. Jag är ju en sån där som gillar rutiner, att komma in i ett mönster där det bara rullar på. Självklart får det inte bli för mycket för då blir livet urbota trist om man inte får vara lite spontan, men just i det här och många andra fall är det riktigt bra. Hittills har det resulterat i att jag läst klart Jack Kerouacs bok På Väg som var riktigt bra och nu alltså Moment 22 som jag också gillade riktigt mycket.

Nu ska jag inte försöka mig på att skriva någon seriös recension här eftersom jag inte är så särskilt bevandrad när det gäller skönlitteratur även om jag såklart läst en del i mina dagar, men jag kan ju ändå säga några ord om boken för den som är nyfiken. Egentligen är det rätt svårt att definiera Joseph Hellers verk eller ens förklara vad den går ut på. Huvudpersonen är den amerikanska soldaten Yossarian som är stationerad i Italien där har är förste bombfällare vid nanm Yossarian som är trött på kriget och som på alla sätt och vis försöker ta sig hem men som stöter på patrull i cirkelresonemanget Moment 22 som bland annat säger att du kan få åka hem om du är galen, men eftersom det är en fullt naturlig och rationell vilja att åka hem från ett krig så kan du då inte anses vara galen om du ansöker om att åka hem pga galenskap.

Det som gör boken så bra, i mitt tycke, är dock alla bifigurers öden och det sjuka i krig och allmän byråkrati som kanske låter bra i teorin men som slår helt fel i praktiken. Fel personer befodras, soldater dör på de mest underligga sätt, italienska horhus får ständiga besök, personer anses vara döda utan att de är det, etc etc etc. Det låter kanske inte så spännande direkt och jag kan förstår de som inte gillar den här boken, men jag tycker faktiskt att den var både fascinerande, skrämmande och fantastiskt rolig på samma gång. Flera gånger fann jag mig fnissandes på tunnelbanan när jag följde ett samtal mellan några av bokens figurerar som var både vettiga och logiska samtidigt som de var smått absurda.

Boken hoppar också rätt friskt mellan olika personer och tidsperioder vilket nog kan avskräcka somliga. Ibland kan det vara lite svårt att hänga med i svängarna, men det hela binds ihop till slut så det gäller bara att hänga i till slutet. Nu när jag tänker efter så känns det nästan som en bok Quentin Tarantino hade kunnat skriva med härliga dialoger och ett litet okonventionellt berättande som inte följer en enkel tidslinje. Den liknelsen är nog inte helt korrekt, men för att sammanfatta det hela så kan jag iaf rekommendera boken. Den må vara annorlunda och på sina håll förvirrande, men när jag idag läste klart den på grillen vid Nynäshamns tågstation så gjorde jag det med ett leende på läpparna och det är i mina ögon ett riktigt gott betyg.

För den som är intresserad så har jag redan köpt nästa bok och valet föll på Paulo Coelhos Alkemisten

#blogg