Vad hände med motivationen?
Usch vad ledsamt allt är just nu. Vädret, humöret och fotograferingen. Allt hänger väl ihop gissar jag eftersom det dåliga vädret (regn regn och åter regn) gör att det blir väldigt lite fotografering och då brukar humöret åka ner. Eller så är humöret nere och därför plåtar jag mindre?! Ja jag vet inte. I helgen lyckades jag ju bränna av några porträttbilder i alla fall så jag får väl leva på dem under veckan
Nästa vecka blir det jobb i alla fall, porträttfotografering. En hel massa av det dessutom (ca 30st personer). Vi får se om det lättar humöret en aning Om inte annat så kommer nog resan till Stockholm göra det.
Vad ska man göra när man känner sig utan inspiration? Många fotografer, ja alla som håller på med någon hobby tror jag, känner ibland att inspirationen tryter och man känner sig fastkörd i gamla vanor. Det kan vara svårt att bryta den negativa känslan men jag tror att man bara måste köra på! Fortsätta mata bilder och gå ut, trots att man hade gjort bäst i att vara fisk i det här vädret. Förr eller senare släpper det och man känner glädjen igen. Tror dessutom att det är vad som skiljer agnarna från vetet vad gäller fotografer, att orka ta sig ut, oavsett väder eller humör. Hela tiden leta bilder, fortsätta tänka kreativt, våga!
Man tänker kanske att fotografering inte är en mentalt påfrestande hobby men visst tusan kan det vara det. Känslan då en bild sitter efter en lång torka är helt underbar. Man sneglar ner mot displayen på kameran och ser "DEN" bilden. Det är en fantastisk känsla och helt klart värd att jaga genom regn och dåligt humör. Det är moroten. Nästa bild!
Nu ska jag ut och kameran ska med!
