Den mänskliga förlagan försvinner

Nat King Coles dotter Nathalie sjöng duett med sin döde far 25 år efter hans bortgång. Lisa Marie Presly gjorde samma sak med sin pappa Elvis. Angelina Jolies kropp scannades och användes som modell (med viss modifikation) för att skapa Lara Croft till spelet Tombrider, och finns på fil för framtida användande om så skulle behövas. I filmen Avatar fanns både verkliga och konstgjorda skådespelare, och faktiskt så var de digitala kropparna både välgjorda och övertygande (vilket i och för sig gäller för många moderna filmer).

Sångare, musiker, skådespelare – och i förlängningen alla utövare av de sköna konsterna – verkar kunna bytas ut mot digitaliserade (eller varför inte helt och hållet konstruerade?) diton. Den digitala filmstjärnan erbjuder till och med ett antal fördelar jämfört med den biologiska; till exempel slipper produktionsbolagen att betala stora gager och stå ut med nyckfulla divalater, skador, skandaler, bakfyllor och aktörens begränsade arbetstid.

De digitala personligheterna erbjuder massvis med möjligheter för både spel och film. Dra t.ex. i åldersreglaget så föryngrar du Mowgli och Baloo, och kan göra Lilla Djungelboken utan problem. Dra i proportionsreglaget så kan du förvandla Robinson Crouse till en utsvulten benget utan att först svälta skådespelaren. Dra åt andra hållet och Renée Zellweger behöver inte göda sig eller bära fat-suite för att spela Bridget Jones. Ingen skulle behöva åldras, och evighetslånga serier (som Guiding Light, t.ex.) skulle verkligen kunna bli just evighetslånga serier.

För spelbranschen skulle de digitala skådisarna erbjuda ännu större frihet. Råmaterialet (kroppen) skulle ägas av produktionsbolaget, och det skulle vara fullständigt upp till dem hur det skulle användas. I takt med att kraftfullare animationsverktyg utvecklas blir konstgjorda människor och miljöer alltmer övertygande, och lättare och snabbare att arbeta med. Instruktioner som kan ges till grafiker och skådespelare kan snart – eller kanske redan? – programmeras i stället. Inställningar som ”Berusad”, ”Arg”, ”Rädd” och liknande skulle kunna styra kroppsspråket för en karaktär, och bidra med minspel och reflexer som saknas vid normalt skriptat rörelseschema.

På min gamla Amiga fanns det en enkel talsyntes redan 1987, och jag är övertygad om att det bara är en tidsfråga innan även röstskådespelet kan bytas ut mot programmerade röster. I och med det kan samma ålders-, kropps- och humörsförändringar programmeras för ljudet som för grafiken, och producenter blir oberoende av skådespelaren och dennes eventuella ointresse för rollen eller redan fyllda arbetsschema.

Detta är vad jag förutspår, men jag är inte säker på att det är önskvärt bara för att det är möjligt. Jag kan till och med oroas av att tekniken ersätter människan i produktionen av varor och tjänster, för det är inte bara tung, smutsig industri som gör sig av med knegare i dagens samhälle. Ytterst få arbetare krävs när allt kan renderas av en händig operatör.

Eller är hantverket det nya svarta? Kommer den personliga kontakten och det handgjorda arbetet, inklusive dess skavanker, att bli eftertraktat när allt – särskilt i underhållningsbranschen – skapas med högteknologisk perfektion? Kanske blir det vetskapen att ”detta är gjort av en människa” som skapar attraktionsvärdet i framtiden. Lite som den enkla och fula stilen i Southpark, som bedårat både mig och världen.

#blogg