Nya planer, nya mål
Jag har inte dryftat löpningen på ett tag. Har jag gett upp? Svar nej. Men jag har reviderat mina mål. Oavsett hur kul det är med Stockholm Marathon så är träningen inför loppet oerhört påfrestande. Tremilapass är häftiga i teorin men i praktiken ganska långtråkiga. Därför blir det inget marathon nästa år och därför ligger fokus 2011 på det jag älskar mest - milen.
Det återstår att se om det blir något mer lopp i år. Jag har nio i bagaget och är ganska nöjd. Men en del av mig är sugen på att komma upp i tvåsiffrigt. Därför kan Nyårsloppet i Vallentuna bli en perfekt slutkläm. Jag sprang förra året och det var en ganska skön bana (så skönt något kan bli i 10 minusgrader...).
Och så till våren? Premiärmilen är givet och Kvantumloppet är ett fint komplement. Sen är jag lite sugen på Springcross. 12 kilometer terräng som jag vet att jag kan göra bättre än i år. Och så knyter jag ihop vårsäsongen med älskade hatade Göteborgsvarv. 21 kilometer är förvisso inte en mil men en tradition jag varken kan eller vill vara utan. Och så väntar hösten med Midnattsloppet och Hässelbyloppet (blev ca 52 blankt år - glömde berätta det tror jag bestämt).
Målsättningarna? Inga konkreta just nu. Jag vill bara springa så snabbt som det är möjligt och gärna slå ett pers eller två. I vinter blir det snor, is och flås i motionsspåret. Just the way I like it.
[ia=23103; large]
Fötterna på bilden har inget med personen i texten att göra.
En Bamseponny av folket
Inget Fjällräven Classic då? Har inte sprungit så många lopp själv, men det känns inte som någon bedrift längre att "bara" springa en mil och även om jag inte sprungit marathon så är det inte så "speciellt" eller utmanande för att det ska vara aktuellt... att springa på asfalt är ju så urbota trist också... Så då passar 11 mil i fjällen (under 24h) bättre, det är ju något som inte alla gör och känns som en riktig bedrift
Sen så läste jag i senaste Café om ett långlopp i alperna som verkar fränt, men det är nog lite väl änsålänge... tidigaste 2012 känns det som... men finns ju andra kortare lopp som går i alperna och det verkar grymt nice, är ju en fantastiskt naturupplevelse också
Nej, jag föredrar att springa när jag tar mig fram. Att vandra är inte riktigt min kopp te, eftersom jag tycker det är långtråkigt. Och det utmanande med att springa en mil är ju att slå personbästa, flytta gränserna för vad som är möjligt för min kropp och bli snabbare och snabbare. Därför blir det speciellt att springa en mil - varje gång. Och, jo, att springa Stockholm Marathon är något riktigt speciellt. Folkfesten, stödet och hela känslan. Oslagbar! Rekommenderas å de grövsta!
Men, ja, har läst om det i Alperna. Verkar riktigt fint.
En Bamseponny av folket