Lands of Lore: Throne of Chaos

Dags för mig att skriva om ännu ett av de där spelen som jag av en eller annan anledning minns och tycks ha en special plats i mitt gamerhjärta. Det behöver inte innebära att spelet i sig är särskilt bra (även om så oftast är fallet) utan det ska helt enkelt bara finnas där i bakhuvudet.

Den här gången har turen kommit till #Westwood Studios rollspel #Lands of Lore: Throne of Chaos. Jag minns faktiskt varför jag fastnade för det och använde mina surt ihopsparade pengar på Stor & Liten för att köpa det och det var ingen mindre än tidningen High Score. Kanske var det till och med FZ:s egen fader Göran Fröjdh som skrev recenseionen, jag är lite osäker på det, men jag tror att det fick 4/5 i betyg i varje fall. Det blev alltså inte ens full pott men jag var ändå helt såld, mest beroende på att jag helt enkelt älskade genren tack vare klassiker #Dungeon Master.

Något annat jag minns som egentligen inte hade något med spelet att göra var att det kom på inte mindre än 8 disketter. Nu fanns det spel som använde sig av fler, men när jag köpte det så hade jag aldrig stött på ett spel som krävde spel så jag kunde riktigt känna hur maffigt det skulle bli. För maffigt var det verkligen. Grafiken var något i hästväg och hjälpte verkligen till när man skulle sugas in i världen och handlingen som egentligen kanske inte var något speciellt men på den här tiden var jag som sagt hårt fast i fantasy-träsket så allt som hade med det att göra svalde jag med hull och hår

Handlingen i Throne of Chaos kretsar kring den eviga kampen mellan ont och gott (originellt som fan) där du som någon av spelets fyra valbara hjältar måste göra vad du kan för att stoppa den onda häxan Scotia som har kommit över en ring som ger henne kraften att byta form. Kung Richard ser att det mörka hotet nu är större än någonsin och beordrar dig därför att bege dig på en resa för att hitta "Ruby of Truth". Föga förvånande visar det sig dock att det bara är början på ett äventyr som tar dig igenom en rad olika miljöer där du stöter på fiender, hittar vapen och levlar upp i vanlig god rollspelsordning.

Jag nämnde #Dungeon Master tidigare och #Lands of Lore: Throne of Chaos har mycket att tacka den serien för - precis som #Eye of the Beholder och senare även #Ultima Underworld för den delen. Den största gemensamma nämnare är givetvis förstapersonsperspektivet som gjorde att du till skillnad mot andra rollspel som hade ett fågel eller isometriskperspektiv kom närmare händelserna och lättare sögs in i världen. Alla gillar inte det här vilket blev väldigt uppenbart då det stod klart att Fallout 3 skulle gå den vägen också, men jag gillade det redan då och gör det än idag.

Spelmekaniskt var det alltså inte särskilt banbrytande, men presentationen var verkligen något utöver det vanliga med grafik och ljud i världsklass. Skaffade du dig CD-utgåvan (visst var det härliga tider när det alltid kom en floppy och en cd-version? ) så fick du tex lyssna till den fantastiska Patrik Stewart i en av sina första roller i dator/tv-spel. Det var helt enkelt extremt välgjort och bjöd på en helhjuten spelupplevelse som jag tror att många (jag hoppas iaf att det är många) här hade chansen att ta del av när det begav sig och ni kan säkert bara sluta ögonen och minnas hur det var. Till er andra har jag som vanligt valt att lägga till en liten film från spelet. Den här gången är den tagen från spelets intro där vi bland annat får stifta bekantskap med ondingen Scotia.

#blogg

Hand of Fate minns jag att jag lirade... men när det gäller peka och klick så var jag mer inne på Lucasarts och kanske framförallt Sierra