Super Meat skräp.

Ålderssskillnad är en lustig sak. Ibland märks den inte alls och ibland märks den. Jakob Svärd, den morotsfärgade och trofaste PCG-medarbetaren ni vet? Han tycker Super Meat Boy är ungefär det coolaste sedan serien V. Jo, det var faktiskt det bästa 80-talet hade att erbjuda. Det och Tripoderna anfaller. Anyway. Jakob är... ska vi se... tänka... 22, tror jag. Jag är 37, och konstaterar efter ungefär två minuters SMB-spelande att det är kvalitativt skräp.

Någonstans i Uppsala sitter nu en 22-årig, morotsfärgad, trofast PCG-medarbetare och säger saker som "Haters gonna hate", "Du förståååår inte" och dylika smädelser. Det är okej. Och jo, jag förstår. Jag förstår att när jag växte upp var sådana här spel ungefär det enda som fanns. Trial and error-plattformare av olika slag dominerade spelmarknaden, och jag spelade de flesta. Vad är det för fel på plattformsspel nu då? Inget alls. Allt från Monty on the Run till Mario till Braid - utmärkta spel. Det som skiljer dem från köttindieliret Meat Boy är ordet som saknas. Super. Som en studios förstaspelsprojekt är köttis utmärkt. Problemet är att vissa försöker få andra att tro att det är mer. Som ett komplett spel.

Super Meat Boy har otillfredsställande spelmekanik. Simpel mekanik funkar när det spelet gör är en tillräcklig utmaning. Pac-Man har simpel mekanik. Du flyttar dig inuti en kvadratisk labyrint. Men den ständiga kampen, hur du måste tänka på ditt rörelsemönster, gör det ändå roligt och tidlöst.
Super Meat Boy är variationsfattigt och utmanar inte på rätt sätt. Du hoppar och studsar. För det mesta är det ganska lätt. När det blir svårare tar du dig vidare genom att göra samma sak igen: hoppa och studsa. Om och om igen. Då fysiken är stressig och utan direkt tyngdkänsla blir resultatet slumpmässigt. Skills? Nja, trial and error mest.
En distad gitarr på repeat är all musik som finns. "Meh, det är ju arkadigt!" Mmm, och det finns en anledning att vi har lämnat 80-talet. Musiken i 25 år gamla plattformsspel lämnar den röda köttklumpens skapare att skämmas i nåt mörkt hörn.

Men kanske framför allt: Super Meat Boy är tråkigt att spela. Av de första 10, 15 banorna jag spelade var det en som fick mig att le lite. Känna lite sug att spela mer. Det var allt. Har ett så enformigt spel inte fångat dig då, gör det inte det senare heller.

Jo, jag förstår att det är en uppsluppen någraminutersupplevelsepårastentillettlågtpris är det man jagar, inte årets spel-utmärkelser. Men vad hjälper det när spelet är trist? Skulle jag recensera det på riktigt skulle jag självfallet lägga mer tid på det. Kanske hitta fler ursäkter att dissa det mindre. Som det är nu? Tack, men jag har roligare saker att göra med min tid. Röra mig själv hårt med en rasp eller nåt.

Egentligen tror jag inte att åldersskillnadsargumentet håller hela vägen. Det fanns simpla plattformare även när Jakob var un... yngre. Att jag är både kräsen och gammal vet jag. Det ska man vara med tanke på mängden spel som släpps. Om Jakob är särskilt lättroad? Nja, det vet jag väl inte. Det spelar heller ingen större roll. Poängen är mest att Super Meat Boy är ett ganska trist spel. Och Jakob, eller vem som helst förresten, får gärna försöka övertyga mig om att jag har fel.

#blogg