Hemma

Så nära vi kom. Närmare än någonsin. Bara 50 ködagar från en trea. Det senaste året har vi satt upp oss på drygt 30 treor i Kungshamra, men det har aldrig räckt till. Igår låg vi futtiga nio ködagar bakom han, hon eller det (jag väljer att kalla personen för monstret) som smög sig in före oss. På sätt och vis känns det skönt att inte förlora med så lite. Det hade svidit lite extra.

Konceptet med rum är helt fantastiskt. Efter att ha trängt ihop oss i en etta i drygt två och ett halvt år är det något jag saknar. Ensamvarg som jag är skulle det kännas som en ynnest att kunna stänga en dörr om mig ibland. Men den tiden kommer också.

Visst skulle vi kunna flytta från Bergshamra och Kungshamra. Men själ och hjärta säger bestämt nej, för det är ju hemma. Coop med sina rundnätta kassörskor, Lilian med sin fräsiga frisyr och så Duckey (jo, hon heter det). Den lokala pizzerian med Benny som ena veckan går in i väggen och andra veckan älskar livet och förtäljer om svensk historia.

Och så motionsspåret där jag avverkat hundratals mil. Jag har snubblat över trädrötter, råkat ut för störtskurar, vadat i flera decimeter nysnö och mött alla årstider - flera gånger om. Det finns så mycket träd, skog och natur i Bergshamra. Här stannar jag, Simon, Henning och Hoppi kvar. Tills vidare är det lite trångt men, hey, vi klarar oss. Punkt.

[ia=25430; large]
Grönt är skönt, Kungshamra är väldigt grönt.

#blogg