Ett år

"Honey, wake up, I think my water just broke!" sa min flickvän uppjagat och yrvaket till mig vid tretiden på natten för ett år sedan. Jag minns inte vad jag själv gjorde därefter, men hon tog en dusch och ringde efter taxi till sjukhuset.

Installerade i vårt rum på avdelningen gick tiden långsamt. Jag kröp upp i sjuksängen jämte min älskling och fick ett par timmars sömn innan dagen tog fart på allvar. För den blivande modern var det besvärligare. Hon hade fått dropp som gjorde ont, och pulsmätare spänd runt magen som klämde, så hon kunde inte sova. Och ju längre dagen gick desto plågsammare blev värkarna.

Som förberedelse för födseln låter sjukhuspersonalen inte de gravida kvinnorna äta nära förlossningen, och även vatten är högst ovilligt utskänkt. För egen del kunde jag åtminstone gå till kaffe- och chokladautomaterna när jag började känna mig klen. Men när ingenting hänt och eftermiddagen började övergå i kväll gick de med på att låta min flickvän få dricka lite sockerlösning. Dropp hade hon ju redan, men det lindrar inte hungern i magen och torkan i halsen särskilt väl. Knappt hade hon svalt en munfull vatten med en upplöst sockerbit i förän den kom upp igen. (Det är väl på goda grunder sjukhuspersonalen inte vill tillåta mat och dryck just då, kan man tänka...)

Den blivande mamman blev sämre ju längre dagen gick, och under kvällen började hon dessutom få feber. Plötsligt strax efter åtta på kvällen kom doktorn och ett par barnmorskor med bestämda miner och sa att nu är det dags. De var nämligen oroliga över den höga temperaturen, och de ville inte vänta längre. De tryckte, klämde, knådade och beordrade så att min stackars flickvän mer kände sig mer som en trilskande maskin än en människa, och med den epiduralbedövning de tidigare satt in kände hon inte ifall hon gjorde vad de sa eller inte. Men instruktionerna slutade inte komma för det.

Till slut tryckte och drog personalen fram en liten tös. För mig som aldrig varit med om detta tidigare tedde det sig oväntat tyst, lugnt och oblodigt. Efter en minuts vilande bars flickan iväg för tvätt och kontroll, och jag försökte tala om för den nya mamman hur duktig hon hade varit. Som partner kan man inte göra mycket under en förlossning, men man kan försöka vara ett stöd och hålla humöret uppe. Lyckas man med det kan man känna sig nöjd.

När vår dotter kom tillbaka till oss låg hon stilla i sin mammas armar och betraktade världen. Hon hade stora mörka ögon, och hon tröttnade inte på att betrakta ljuset som nu omgav henne. Vi låg gott och väl en timme och observerade omgivningen i viskande tystnad. Normalt så är inte barn särskilt bra på det här med tålmodighet, men för en nyfödd är nog livet självt såpass överväldigande att det räcker för att fylla medvetandet och allt man känner just då. Så vi fortsatte att observera alltet.

Nu har det gått ett år och jag har börjat få grepp om papparollen. Det är ingen lätt sak att bli förälder, men det har sina belöningar. Från och med denna veckan är jag dessutom föräldraledig på halvtid under ett helt år framöver. (Man kan nämligen göra så här i Luxemburg om man har rätt arbetsgivare, eller om man är en tillräckligt obetydlig kugge i företagsmaskinen.)

Ett år är en lång tid, och passerar ändå så fort. Det kommer att bli en väldigt bra tid!

#blogg