Första intrycken av Enslaved

Enslaved har legat rätt högt upp på min "att spela"-lista, så när jag hittade det för det mycket facila priset av 200 kr samtidigt som jag köpte Blops så var det givet. Så vad tycker jag då ungefär tre timmar in? Det är först och främst två saker som har slagit mig:

1) Kameran och dess inställningar är väldigt märkliga. I tredjepersonsspel ställer jag alltid in så att kameran kollar åt höger när man trycker kameraspaken åt vänster. Med detta i åtanke förstår ni att jag inte blev helt glad första gången jag skulle skjuta och märkte att styrningen för siktet var samma som för kameran. Ni förstår ju själva att om man spelar t.ex. Call of Duty och tar upp ironsightet så är det ytterst få vettiga personer som skulle vilja föra styrspaken åt vänster och få siktet att gå åt höger.
Jag försökte välja mellan pest och kolera och valde till slut att ändra kamerastyrningen till något jag är helt ovan med, för att få ett normalt sikte. Detta vållar såklart problem i och med att spelet saknar såväl targetlock funktion på fiender som en resetknapp som placerar kameran direkt bakom karaktären (seriöst, hur kan ett spel i den här genren som inte har fasta kameravinklar sakna det år 2010?). Således snurrar jag hela tiden kameran åt fel håll i striderna och får stryk därefter.

2) Spelet verkar handa om att samla röda orbs. Att få hem Trip så att Monkey kan fortsätta med sitt verkar komma i andra hand. Detta demonstreras på ett bra sätt då man gång på gång när man kommer till ett nytt område (läs: i princip vartenda nytt rum, hur litet det än må vara) måste vända sig om 180 grader för att ta ett par orbs som man annars hade missat. I de har sammanhangen (och de är många) hade ju den där "camera reset"-knappen även kommit väldigt bra till hands. När Trip samtidigt säger "Let´s go, it´s this way" och jag VET att jag innan jag kan följa efter henne måste vända mig om först för att inte missa några orbs blir det bara löjligt. Vad är det för fel på kistor á la God of War?

Vad som också stör mig extremt mycket på den här punkten, förmodligen ännu mer än det jag nyss har skrivit om, är att man verkligen måste vidrör orbsen, de sugs alltså inte till en när man kommer inom en visst avstånd från dom som brukligt är i sådana här spel.
Så när man i kapitel fyra springer mot skärmen, jagad av en gigantisk robothund, missar tre orbs eftersom det inte finns en chans att man skulle kunna se dom innan de dök upp, vänder om för att ta nyss nämnda orbs och följaktligen blir uppäten av nyss nämnda robothund, ja då blir man lite irriterad.

Andra saker som att man om man går för långt utan Trip när man ska navigera minfältet i kapitel två inte sen kan gå tillbaka när hon säger att man gått för långt är såklart också oerhört irriterande. För självmord och checkpoint restart framåt marsch. Jag har också svårt att inse varför Monkey ibland inte hoppar till nästa plattform när jag trycker på X. Sen gör han det på tredje tryckningen, trots att styrspaken är i oförändrat läge. Bara för att jävlas antar jag.

Jag försöker verkligen älska Enslaved såsom jag hoppades att jag skulle göra. På det stora hela gillar jag det ändå hittills (notera: inte älskar) trots denna väldigt negativa text. Det är vackert, har enkla men sköna strider, på det stora hela bra "platforming" och jag vill verkligen veta mer om världens undergång och var alla mechs kommer ifrån.

Det är synd bara att Enslaved inte älskar mig, utan istället puttar omkull mig och sparkar på mig några gånger för att slutligen sno min cykel.

Helt orelaterat: Om man pratar med en sofistikerad dam på ett fashionabelt etablissemang, skrattar och har ganska så trevligt ihop så det ingen bra idé att först ha en lång tirad om åldersnoja och om hur man tror att den kommer slå in för första gången när man fyller 25, hur hemskt det kommer bli etc. för att sedan fråga "Hur gammal är du förresten?" och få svaret "26". Samtalet riskerar att dö ut då, bara så att ni vet.

#blogg