När Fredrik är borta…

… dansar Simon på bordet. Eller rättare sagt, i vår powerwalk-slinga. Jag började med det för ett tag sedan när jag insåg att för att komma i form behöver jag nåt mer än löpning när min tunga kropp fixar inte hur mycket spring som helst. Jag var mer än nöjd med att promenera sju kilometer på 1.07. Tänkte att: ”Wow, en dag ska jag komma under timmen”. Andra gången jag och Simon gick ihop hände just detta – 59.52. Simon flåsade och led hela vägen och hade mig att tacka för ”supertiden” – trodde jag.

Strax därefter pressade Mr. Fotolergök tiden ner till 59.31 och när jag var i London kom chockmesset på mobilen: ”Gissa vem som gick rundan på 57.36 :)”. Kände mig knäckt eftersom jag är en inbiten tävlingsmänniska och HATAR (med jättestora versaler) att förlora. Nå, idag gick jag ut och sa innan lite lagom nonchalant: ”Åh, jag ska gå i en jämn och hög fart. Siktar absolut inte på att slå tiden, det kommer att dröja.” Naturligtvis hade jag andra saker i åtanke.

Farten var jämn och… jättehög. Jäklar, vad det brände i benen. Kollade klockan hela tiden och efter en halvtimme började jag inse att chansen fanns. Till och med smärtan började avta så sakteliga och när jag gick i mål stannade uret på 56.41. Smaka på den! Nu är rekordet mitt, åtminstone till på måndag.

London visade sig från sin bästa sida och självklart kommer intryck från turneringen. Men en sak i taget. Nu ska jag stilla mitt Assassin’s Creed-beroende med Bloodlines till PSP. För övrigt är jag tvärsäker på att Assassin’s Creed: Revelations kommer att bli årets bästa spel. Men så är jag också en fanboy.

[ia=26469; large]
Du och jag Ezio. Det vet du.

#blogg