Fly me to the moon Bayonetta
Med Assassin's Creed II avklarat så har jag tagit mig an ett spel som bjuder på en något annorlunda upplevelse - #Bayonetta. Det blir mitt andra #Platinum Games-spel på kort tid och med tanke på hur mycket jag gillade #Vanquish och de lovord spelet fått, bland annat här på FZ, så är mina förväntningar högt uppskruvade. Risk för besvikelse alltså, men ska jag döma av de första timmarnas spelande så behöver jag inte oroa mig.
Jag har hittils tagit mig igenom de två första kapitlen (och prologen förstås) och har redan börjat förstå varför så många har höjt det till skyarna. Styrningen är smått fantastisk som trots det smärre kaos som återges på skärmen ger dig en känsla av att vara i kontroll som man sällan upplever i ett spel som utspelas i det här perspektivet. Självklart ä det en hel del buttonmashing i början, men det tar inte lång tid förrän man (eller i varje fall jag) inser att det inte kommer hålla längre fram. Då gäller det verkligen att lära sig kombinationerna och fiendernas attacker för att undvika en säker död. Det ger spelet den där härliga känslan, som tyvärr blir allt mer ovanlig, av att det är du som ensam är ansvarig för din framfart och att du hela tiden utvecklas.
Samtidigt så har jag också full förståelse för de som verkligen inte ser någon form av storheten i det. Det är ju nämligen så fruktansvärt japanskt på alla sätt och vis vilket jag personligen gillar starkt, men som många har svårt för. Ta bara huvudrollsinnehavarinnan och hennes outfit som inte känns praktiskt på något vis (pistoler på skorna?), eller det faktum att hon använder sitt hår för att utföra superattackar vilket lämnar henne sånär som på helt naken. Nu tycker åtminstone jag att det känns som att #Platinum Games gör det med glimten i ögat och för att spela lite på fördomarna, men visst är det löjligt.
Sen har vi ju musiken som är ett kapitel i sig och som jag anspeglar på i det här inläggets rubrik. Som ledmotiv har ju den japanska studion valt att ta en coverversion av Fly me to the moon som bland annat framförts Frank Sinatra. Somliga kan säkert se det som både smaklöst och malplacerat men jag älskar det verkligen. Det är något speciellt att få slakta fiender på löpande band akompanjerad av den melodin som gör det hela lite roligare. Nej det gör det inte mer seriöst eller realistiskt och det skulle knappast fungera i din standardactiontitel från "väst", men varför måste allt vara så seriöst för? #Bayonetta för mig är ren och skär underhållning och hittills har det varit ett spel som lockat fram åtskilliga leenden på mina läppar och om det fortsätter på det viset genom de kapitel som återstår så är jag mer än nöjd.
