Världens vackraste varv

När jag springer Göteborgsvarvet är det med känslorna utanför kroppen. Det är himmel eller helvete, aldrig något mittemellan. Förra året gick jag in i den beryktade väggen efter sju kilometer. Jag trodde mig vara i mitt livs form och siktade på 1.45. Det blev 2.18 och trots en del fina lopp under resterande del av året återhämtade jag mig aldrig riktigt. Det fanns ingen balans och pressen var större än viljan.

I år hade jag inga mål. Femton kilo tyngre och med en mil som årets längsta träningspass hade jag den lika klassiska som realistiska målsättningen ”ta mig runt” och – icke att förglömma – ”glädjen framför allt”. Det var ett helt fantastiskt lopp. Jag älskade känslan att kliva uppför Älvsborgsbron, känna medvinden över Götaälvbron och runda Poseidon på avenyn. Jag hade gjort det fyra gånger tidigare, men frågan är om det nånsin varit roligare? Jag tror inte det.

När jag gick i mål på 2.25 kändes det fantastiskt. Min sämsta tid någonsin, men samtidigt det roligaste varvet hittills. Jag sprang hela vägen pumpad på inspiration och envishet. Det gick så lätt. Huvudet visste att jag hade som mest 10 kilometer i benen, men kroppen var lika pigg efter 5 som 15 kilometer. I ärlighetens namn ska sägas att de sista 1000 metrarna gjorde ont – riktigt ont. Men jag V-Ä-G-R-A-D-E att gå.

Om jag ska jämföra känslan några dagar efteråt med den i fjol så är den milsvid. ”Vad gick fel?” har bytts ut mot ”Vad var det där? Jag vill känna så igen!”. Kanske är det så att jag går mitt långsammaste löparår till mötes? I sådana fall tänker jag göra det med ett leende på läpparna. Men, oss emellan, farten kommer tillbaka. Jag behöver bara lite tid. Mitt löparliv har ju bara börjat.

[ia=26876; large]
Femte varvet avklarat, måtte det bli femtio ytterligare.

#blogg