"Den osynliga väggen" är en 96-årings starka debut

Med bara några få trappsteg kvar i sista rulltrappan på väg hem från jobbet så läste jag idag de sista raderna i "Den Osynliga Väggen" och precis som med alla böcker som jag läst senaste tiden så är jag ledsen över att det är över. Det börjar faktiskt kännas lite enformigt att hylla bok efter bok, men jag kan bara vara ärlig och nu när jag har lyckats välja riktigt bra böcker så är det ju bara att vara glad över det och hoppas att det håller i sig så länge det bara går.

"Den osynliga väggen" är den amerikanska författaren Harry Bernsteins första bok (det har hunnit bli två till sedan dess) och det hade ju inte varit något ovanligt om det inte varit för det faktum att han var 96 år när den första upplagan släpptes. Jag vet inte varför det tog så lång tid för honom att pröva sina vingar som författare, men förmodligen har det någonting med att göra att han till slut kände sig redo att skriva om sitt liv nu när det närmar sig sitt slut. Boken handlar nämligen om hans uppväxt i England runt tiden för första världskriget men det är inte en bok där kriget står i centrum och det är en av dess största styrkor. Istället handlar den om tillvaron på den gata där han spenderade sina skolår och där judar och kristna bodde på varsin sida av gatan, och i vad som kan ses som olika världar.

Självklart finns kriget där som en viktig del i berättelsen, det går liksom inte att komma ifrån att det påverkade allas tillvaro under den här perioden, men fokus ligger trots allt på slitningarna mellan och inom de både grupperna i takt med att nya generationer växer upp och får andra värderingar där religion inte har en lika framträdande roll. För Harry och de andra barnens föräldrar är det otänkbart att umgås över gränserna, men i takt med att de unga blir äldre upptäcker han att de regler som finns kanske inte kan vara lika självklara längre och den insikten är han inte ensam om.

Det är emellertid ingen lätt övergång från det gamla till det nya och det ger läsaren en fascinerande historia som lockar fram det mesta i känsloregistret. I långa stunder är allt becksvart i Harrys liv vilket gör det till en tung och ledsam historia, men så kommer de där härliga ögonblicken som gör att man fylls med lite hopp och glädje. Boken får en också att tänka på varför man känner som man gör och hur världen är idag. Inte bara på hur långt vi kommit på bara 100 år utan samtidigt hur mycket vi ändå har kvar att vandra innan vi når målet, om vi nu någonsin gör det.

Osynliga väggar som delar oss kommer ju troligen alltid att finnas där. De är inte alltid religiösa som i det här fallet, men de finns där likväl och det är upp till oss att riva så många av dem som vi bara kan innan de växer sig för starka och det gör "Den Osynliga väggen" till en bok som många nog skulle må bra av att läsa.

#blogg