Det finns dem som har det värre del 2
Jag vet inte hur länge sen jag tänkte börja skriva det här inlägget. Men saker och ting har konstant kommit i vägen, skolarbete, flytt, lathet. Men nu är det dags. Det är en uppföljning på inlägget jag skrev om min olycka i februari, hur det har gått sen dess. Jag inbillar mig att intresse finns.
Såhär i efterhand, eller, efterhand och efterhand, än är jag inte igenom, förstår jag inte hur jag klarade av de där sex veckorna utan att en gång stödja på mitt högerben. När jag går runt, för att hämta något att dricka i kylen, för promenader, vad som helst, slås jag över hur tacksam man ska vara för en sådan småsak, även om det låter som århundradets kliché. Även om försäkringen täckte taxi till universitetet och sjukhuset (och det var trevligt att bli levererad till dörren) kände jag mig verkligen fånge, men på något sätt härdade jag ut.
Antagligen var det de gradvisa förbättringarna som gjorde att det gick an, jag klarade av mer och mer på kryckorna, ta mig upp och ner för trappor, bära tyngre och tyngre saker, orkade ta mig längre sträckor och så vidare. Och att de varannan vecka gav mig ökad rörlighet i leden.
Några anekdoter från den här tiden:
Farmor och farfar är på besök, givetvis är ett brutet knä bränsle för en hel del konversation och de ville gärna se hur såret, som vid det laget var läkt och inte täckt av något. Så, hala upp mjukisbyxan (jag vande mig av vid dem och började gå med jeans igen först förra veckan) och blotta knät likt en viktoriansk hora. De studerar katastrofplatsen och så säger farmor:
"Ja, jag ser att foten fortfarande är väldigt svullen."
Ett ögonblick av tystnad.
"Det är inget fel på foten, den ser ut sådär." svarar jag lite tveksamt.
Jag vet inte om den incidenten hade något att göra med att jag fick deras gamla, ytterst bekväma, skinnfotöljer när jag flyttade till lägenhet så snart jag börjat kunna gå igen.
Jag sitter på läkarmottagningen, det är precis i slutet av de sex veckorna, veckan senare skulle jag få börja gå igen. En sista justering på benställningen, äntligen full rörlighet och läkaren undersöker knät och säger:
" Ja, det ser ju bra ut det här, det verkar vara fullt återställt, läkt på bra." Så kommer det: "I synnerhet med tanke på hur allvarlig skadan var."
Jag vet inte om jag rör en min, visserligen förstår jag att 3x3 cm är rätt mycket ben i knät, men aldrig trodde jag att skadan var direkt allvarlig, trots konsekvenserna.
Vid samma tidpunkt gjorde jag ännu en chockerande upptäckt, jag hade inte mycket plugg just då och kände för att läsa om Karl-Johan Vallgrens utmärkta Kunzelmann & Kunzelmann. I den boken beskrivs bland annat hur den tvivelaktige huvudkaraktären tjatar på läkare för att få tag på ett visst smärtstillande medel, mer i narkotiskt syfte än som smärtlindring. Preparatet i fråga är Citodon och första veckorna käkade jag en hel den sådant efter ordination. Visserligen förstod jag att det inte var vad skit som helst, någon slags turbo-alvedon. Men på något sätt är jag glad att jag inte läste det där förrens först efter att jag slutat äta smärtlindrande.
Så äntligen fick jag börja gå igen. Det gick lättare än jag trodde faktiskt, när läkaren äntligen gav mig klartecken och jag fick prova att stödja på knät, som vid det laget mer liknade en pinne utan minsta antydan till muskler och det andra något som för tankarna till grekiska gudar bönade och bad jag honom att förlänga intyget som gav mig fria taxiresor. Men datorn krånglade och jag blev utan intyg.
Men jag repade mig fort, två dagar senare kunde jag gå upp för trappor, samma dag duschade jag för första gången på en och en halv månad. Det dröjde inte länge förrens benställningen försvann också, den hade vid det laget blivit outhärdlig, i synnerhet om natten. Tidigare var jag tvungen att sitta bredvid badkaret och skrubba av kroppen efter vad jag kom åt, hålla värsta smutsen borta. Ni vet de där shamporeklamerna med brudar som nästan får orgasm av att smeta in sina kroppar med vilken produkt det nu är. [Dröm dig bort en sekund här medan du kontemplerar den meningen] Så såg det ut ungefär, och så kändes det, fast med lite mer skägg, som i samma veva närmast rituellt rakades bort, och jag tror ingen skulle använda den bilden för att sälja saker.
Veckorna gick, kryckorna försvann, en i taget, har inte haltat så mycket, inte ens när det gör ont i knät, som nu. Har börjat gå på sjukgymnastik, rätt jobbigt ibland, fast sjukgymnasten är väldigt söt, vilket inte är en nackdel. Jag måste skaffa en cykel.