Efter mörkrets inbrott
När klockan slagit 22 de senaste kvällarna har jag släckt alla lampor, satt på hörlurarna och spelat Alan Wake. Ett kapitel i taget, en kväll i taget. Det är ungefär så mycket min livliga fantasi orkar med. Den är både en förbannelse och välsignelse. Per definition är det läskigt att vara rädd, men det är en svårslagen tjusning när händerna dryper av svett och pulsen skenar iväg flera mil.
Men det är klart, vissa saker berör mer än andra. Naturvyerna och den lilla staden är på ett vemodigt sätt fantastiskt vacker. Karaktärerna funkar ibland men jag är långt ifrån alltid överens med skådespeleriet och animationerna. Lite för mycket 2002 ibland, no? Men allra mest gillar jag att man verkligen – bokstavligt talat – kan ta på mörkret och det skapas där. Striderna är kaotiska på ett bra sätt och det är alltid med en klump i magen jag ser solen gå ner bakom bergen. Ikväll är det dags igen. Som jag våndas. Som jag längtar.
[ia=27042; large]
Skräckslaget spel i högform.
En Bamseponny av folket
