De mortuis nihil nisi bene
Det här är ännu ett inlägg jag haft i tankarna länge, men som ett eller annat skäl inte blivit skrivet. Vilket förstås innebär att all aktualitet kring ämnet är borta, fast å andra sidan är väl det inte det viktigaste. Ta det inte för seriöst, det här är på inget försök till något slags debattinlägg, mer ett försök till någon form av reflektion av det senaste årtiondet, en högst personlig sådan.
Det är nu över en och en halv månad sen Usama bin Laden blev skjuten och snart tio år sen attacken den elfte september. Nyss fyllda tretton när planen som skulle definiera det en aningslös nybliven tonåring skulle komma att betrakta som nutidshistoria. Skiljelinjen mellan dåtid och nutid. Mellan barn och inte barn. Mormor, som jag hade stått väldigt nära hade dött ett halvår tidigare, kort innan sista skolavslutningen på den idylliska lantliga skolan. När jag ser hemmavideos från när jag var elva-tolv skäms jag faktiskt, det är en rätt motbjudande bävertandad ungdjävel jag ser, hade vi träffats idag hade det nog slutat med att jag hade gett honom en smäll på käften. Men han skulle försvinna, In till staden, in i tonårslivets alla klichéer på den slitna högstadieskola som var raka motsatsen på alla sätt och vis från allt jag varit med om tidigare. Konstanta bråk, glasfönstren krossades i snabbare takt än vad som kunde repareras. Ganska ofta poliser och ambulans på plats. Den skolan är nu riven, finns ingenting kvar längre. Jag tror till och med att de håller på med förarbetet till att lägga grunden för nya byggnader, bostäder ska det visst bli. Inga tårar för den.
2003, samma år som jag blev medlem på det här forumet förresten, invaderades Irak. Då var jag fortfarande rätt dum i huvudet. Antikrigsprotesterna förstod jag egentligen inte, jag resonerade som så att om man nu ska starta ett krig, invadera ett land med allt vad det innebär måste det finnas ett gott skäl. Och när Bush kort därefter förklarat sig själv som segrare i kriget trodde jag på fullt allvar att de som precis i början av kriget talat om ett långdraget krig, ett nytt Vietnam, hade haft fel. Jag läste inte ännu nyheter särskilt noga och övriga kunskaper att koppla ihop med det som hände var inte mycket av värde. Framförallt hade jag förstås ingen aning om vad som hänt i Irak de två föregående årtiondena.
Men min inställning skulle inom en ganska snar framtid förändras i helt motsatt riktning. Jag började lyssna mer på vad motståndarna till det hela hade att säga, när vi i nian skulle gå och se Bowling for Columbine var jag den ende som visste vem Michael Moore var. Då hade han trovärdighet. Visserligen kan jag inte påstå att jag blev någon slags aktivist, än i denna dag har jag aldrig gått i ett demonstrationståg.
Egentligen är det rätt få tillfällen jag har kommit i direktkontakt med vad vi nu ska kalla det här som följde i spåren av elfte september. De politiska förändringarna har jag sällan tyckt påverkat mig själv direkt (såvida inte någon myndighet i detta nu kollar upp mina bankomatuttag och förehavanden på internet, fast jag är inte den paranoide typen). Rent kulturellt, ptja 24 sög från första början tycker jag, liksom de flesta skildringar av terrordåd och storebrorsmyndigheter. Den sistnämnda genren var väl rätt väletablerad redan innan känns det som. Jag är sällan ute och reser, således är jag sällan på flygplatser. Dock var det ett av de tillfällena som verkligen gav mig en tankeställare när två vänner med ursprung i mellanöstern på en klassresa var de enda som tullen i Sverige ägnade någon som helst uppmärksamhet åt. Övriga potentiella knarklangare och terrorister på planet kunde bara gå rakt igenom tullen. Det enda tvivelaktiga som hittades i deras väskor var sprit. Den händelsen gav mig en ordentlig tankeställare.
Så, kortfattat, gick det upp för mig under årens lopp att Bush och bin Laden var lika goda kålsupare båda två, de tongivande krafterna i världen ligger i många fall närmare medeltidens tankegångar än moderna, människor ljuger, öl är gott, världen är ond.
Åter till bin Laden, faktum är att det var snarare saknad, om så i en väldigt mild variant, jag kände när jag fick höra att han hade blivit skjuten. Den påminner mer om den känsla jag fick idag när jag fick reda på att Clarence Clemons hade dött än vad jag egentligen skulle vilja, även om det förstås är fruktansvärt att på minsta sätt jämföra de båda. Men när man läser om bin Laden, hans liv, idéer, och även om hans metoder var fruktansvärda och hans mål sinnessjukt får man ändå viss respekt för honom, motstridig respekt kanske. Det började förstås inte 2001, när det började kan jag inte svara på, och det slutade inte för en och en halv månad sen. Det är en alldeles för enkel bild.