Rollspelsschizofreni
Jag har råkat illa ut på grund av min passivitet. De senaste åren har jag mer eller mindre begränsat mitt spelande till de spel jag ska recensera, samt några godbitar till min surrande konsol. Kanske är det åldern som har planterat mitt arsle i soffan snarare än framför datorn. Resultatet är i alla fall att jag har kommit bort från PC-spelandet. Den senaste tiden har jag försökt komma ikapp igen eftersom jag har någon slags hatkärlek till konsoler. Missförstå mig inte nu. Jag gillar att spela spel oavsett plattform och det är fantastiskt rogivande att lata sig framför TV:n med en handkontroll i högsta hugg. Däremot avskyr jag den fördummande effekt konsolernas framfart för med sig. Spelserier som väcker härliga spelminnen återuppstår som urvattnade konsolversioner och sedan portas avskrädet till PC. Vi ska tydligen vara glada över att få se spelen överhuvudtaget till vår plattform.
Att komma ikapp är nästan lönlöst. Speldatorn går varm i hemmet och det är nästan bara tunga titlar som jag tar mig an. Numera spelar jag Fallout 3, Dragon Age: Origins och Dragon Age 2 parallellt. Utöver det går timmarna till Civilization V som verkligen inte gör susen för nattsömnen. Rollspelen är dock värst. Jag har så många aktiva karaktärer nu att jag inte längre kan skilja dem åt. Är det i den postapokalyptiska världen jag är elak, eller är det min fule yxsvingande dvärg som gör livet surt för lokalbefolkningen? Eller är det kanske i det verkliga livet mitt rykte har fått sig en törn? Till slut kommer jag väl in på kontoret med en dubbeyxa och ser allmänt förvirrad ut.