Hur du avslutar en mässvecka med stil

Tågchocken var bara början, avslutningen på mässveckan i Tyskland gick kort sagt åt skogen. Väl på flygplatsen gjorde jag det jag alltid gör på flygplatser, lusläser filmtidningen Empire. Noterade att mitt plan var sent in men med två timmars transferfönster i Frankfurt var jag inte speciellt orolig. Till slut får vi borda men de svarta molnen på himlen såg oroväckande ut.

THUNDER! LIGHTNING! Att lasta ett flygplan med ett åskoväder ovanför sig är tydligen emot reglerna så vi blir sittandes i ett plan med buken öppen i väntan på någons smutsiga kalsonger. I två timmar. Adjö sista Stockholmsplanet för kvällen. Efter en skumpig resa till Frankfurt, med blixtrande moln under oss hela färden, missar kabinpersonalen att informera om att vi ska ta oss till incheckningsdiskarna för att få en ny resa. Alla passegerare, inklusive halt gammal nunna, irrar runt på en nedstängd flygplats bara för att möta en stängd servicedisk.

Väl utanför och ombokad till 07:10-planet därifrån och med en hotellvoucher i näven pekas jag mot busstransporterna mot mitt nattliga boning. Den dröjer 45 minuter. Klockan 01.30 är jag i säng, ställer klockan på 05:15 och slocknar tvärt.

Väl hemma i Svedala är allt frid och fröjd. Frugan drar in till stan som en avlöning och jag somnar när jag nattar barnen. Vaknar 22:00, nerdregglad (mitt eget) och hasar i säng. 2-åringen sover oroligt så jag släpar över honom med. Två timmar senare väcks jag av kräks i ansiktet. In i duschen med oss båda, byta lakan och somna om. Reprisen kommer ett par timmar senare och lördagen passerar i dimma. Söndagen känns fin, det verkar ha varit en 24-timmare men efter lunch härmas lillkillen och cirkusen är igång. På måndagen är vi alla smittade, förutom den nu rejält uttråkade 2-åringen som bänkas framför Pippi medan vi försöker överleva.

Så, en vecka senare, är jag tillbaka på jobbet imorgon. Inte alls efter med texterna som ska produceras från Gamescom. Men jag avslutade mässveckan med stil.

</wall of text>

#blogg

Det krävs ganska mycket kärlek för att tycka mer synd om uppkastaren än en själv i de lägena...