Metro 2033 avklarat

Det har tagit mig två månader men nu har jag äntligen nått slutet i #Metro 2033. Att det tagit så lång tid beror dock inte på att det är långt eller att det är så dåligt att jag inte velat spela det. Nej det har helt enkelt att göra med att jag har prioriterat annat, ibland frivilligt och ibland framtvingat. Men men, nu är det ju dock hursomhelst till ändå och därför dags för en liten sammanfattning av mina intryck.

Vad är det för något?
Östutvecklad förstapersonspangare som bygger på den ryske författaren Dmitrij Gluchovskijs mycket populära bok om en inte allför avlägsen framtid då ett kärnvapenkrig har gjort jordens yta obebolig. Du är Aritum som inte är mycket mer än en pojkspoling när han tvingas iväg på ett uppdrag som tar honom genom moskvas tunnelbanan upp mot ytan som han dittills aldrig sett...

Gillade
Stämningen:
#4A Games har gjort ett i mina ögon mycket bra jobb med att ge liv till Gluchovskijs ord. Det är inte alltid det snyggaste spelen, i ärlighetens namn är det aldrig det rent tekniskt, men det är extremt stämningsfullt. Världen känns hela tiden extremt ogästvänlig och många situationer kan kännas överraskande obekväma tack vare att du känner dig så utelämnad och försvarslös. Just det hör inte till vanligheterna i FPS då det är vanligare att du känner dig som Rambo på steroider.

Stödhjulsfritt:
#Metro 2033 känns rätt gammalmodigt redan från start och nej då menar jag inte rent grafiskt. Du får göra saker som att själva sätta på dig gasmask, plocka upp ammo genom ett knapptryck och du kan faktiskt utan några större problem få helt slut på densamma. Sen finns det givetvis moderna designval som regenererande hälsa vilket jag gärna hade sluppit, men du kan inte få allt.

Ogillade
Fienderna:
Med vissa undantag, de massiva jönsarna tex, så är tyvärr fienderna en aning trista. Det är en blandning av människor och vad som närmast kan beskrivas som muterade monster. På det stor hela känns det tämligen ointressant och jag får aldrig den där personliga känslan som man vill ha när man skjuter någon med en hagelbrakare. Mjo det där lät kanske lite hemskt men ni förstår nog vad jag menar. De lämnar en helt enkelt totalt oberörd vilket är ett misslyckande.

Sista fjärdedelen:
Jag börjar faktiskt tvivla på om det är jag eller spelen det är fel på för nästan alla spel jag tar mig igenom tycker jag tappar rejält mot slutet. Nu ska jag självklart inte avslöja vad som händer här, men det hela känns en aning krystat och framstressat. Dessutom lider det av ett väldigt vanligt syndrom som är att spelet snarare blir lättare ju längre in i det man kommer än svårare. Kalla mig gammalmodig men jag tycker faktiskt att det borde vara tvärtom, desto längre in i ett spel du kommer desto hårdare prov ska du utsättas för.

Sammanfattning
En oslipad diamant är nog den floskel som sammanfattar min syn på #Metro 2033. Det finns mycket som är bra, framförallt handlingen och temat, och det finns en hel del goda designidéer även om de kanske inte alltid känns så fräscha. Vad det däremot saknar likt många andra titlar från studios i öst är den där sista finslipningen som du oftast bara kan få till om du har gott om extra tid att nöta detaljer. Förhoppningsvis får #4A Games större möjligheter till det med #Metro 2034 för då tror jag det kan bli riktigt riktigt bra. Allt de behöver göra är att höja lägstanivån för topparna finns redan där.

#blogg

Mjo får läsa böckerns känner jag