Varför deppar Gibert Grape?

Ja, jag erkänner. Jag stal titeln på dagens inlägg från en bok och en film. En utmärkt bok, och en ypperlig film, faktiskt, som handlar om en snäll kille som lever ett enkelt liv och som tyngs av en del stora bekymmer. Därför deppar han. Och i mitt resonemang är vi alla (ni alla, alltså) dystra Gilbert Grapar, men kanske alldeles i onödan. Man väljer ju sin inställning själv, så att säga.

I spel efter spel målas en sorgsen och sargad framtid upp, med maktfullkomliga storföretag, korrumperade politiker, miljöförstöring, fattigdom, sjukdom, och en allt genomsyrande hopplöshet som självklara ingredienser. Filmer och böcker ger förresten samma mörka framtidsbild. Var finns visionen om att livet och världen kan förbättras? Vem såg senast en glad bild av morgondagen?

Jag menar att curlingföräldrar och lättja ligger bakom pessimismen. Dagens ungdom (människor som är yngre än mig alltså) har fått allt serverat på silverfat av sina ständigt uppassade föräldrar. De (ni) har skjutsats till träningen och skolan, sluppit ur och skur då leken och underhållningen kretsat kring olika elektroniska apparater inomhus, och har växt upp med Youtube och Google istället för bokbundna uppslagsverk och utantillkunskap. Sammantaget har detta skapat en modern människa med obefintligt tålamod och bristande koncentrationsförmåga. Kombinerar man det korta perspektivet med bekvämligheten i att skylla alla samhällsproblem (miljöförstöring, obefintliga pensioner, internationell brottslighet, otillräckliga välfärdssystem, etc.) på tidigare generationer så blir resultatet uppgivenhet; världen är på väg mot totalhaveri, och det är för besvärligt och krävande att byta kurs för att någon ska orka göra något åt det. (Orka!) Åtminstone för besvärligt och krävande för att göra något mer än att gå med i en protestgrupp på Facebook.

Det slutgiltiga nederlaget – jordens undergång – proklameras ju dessutom nästan vad som kan kallas ”ofta” nu för tiden. Det är synd om människorna!

Men, varför så dyster, Gilbert Grape?

Alltså, forskningen gör ju fantastiska framsteg hela tiden. Snabbare nu än någonsin förr. Politiker blir ständigt mer medvetna om livet utanför partiet och kansliet. Större hänsyn till både natur, andra kulturer, och olika minoriteter tas kontinuerligt. Det tyder väl ändå på framgång och en bättre morgondag? "Och den lysande framtid är vår!" Eller hur?

Tänk dig ett spel eller en TV-serie som utspelar sig i en ren, klar framtid utan utrotningshotade djur, smog, uppenbara orättvisor och trafikstockningar. En ny och kittlande tanke, eller hur? Men borde inte våra förväntningar på livet framöver vara högt ställda? Tekniken utvecklas ju i ett rasande tempo, och folk blir mer beresta och öppna för andra levnadssätt. Vore det inte mer naturligt att önska sig, förvänta sig, tro på, och arbeta för en bättre framtid i stället för en sämre?

Eller är det bara jag som är en naiv och halvfull snarare än halvtom personlighetstyp? Kanske är jag för gammal för att ha lamslagits av välvilliga föräldrar och omedelbar tillfredsställelse? Jag vill inte gärna tro att de är så, men statistiken talar ett dystert språk, och kanske gör jag bäst i att glömma alla liknande ambitioner och ge mig ut på mutantjakt i Fallout i stället. Dystopisk underhållning för stunden kanske trots allt är det bästa som den här världen har att erbjuda. Numera alltså – eftersom allt annat redan är för sent. (Bra populärkultur blir det ju i alla fall av ångesten!)

Jag börjar bli less på att vara så här less på allt. Ge mig mera optimism och framtidstro. Och visa mig en framtida värld där allting gått rätt i stället!

Eller är all denna pessimism ett uttryck för en rädsla för att allt ska gå åt helvete, istället för väntan på att det faktiskt ska göra det? Kanske är detta uppvaknandet och vändningen?

#blogg