Spelat: The Path

Det här är faktiskt ganska ruttet rent spelmekaniskt sett. Kollisionsdetekteringen är usel, och udda kameravinklar gör det ibland svårt att styra. Tempot är lågt, för att inte säga segt. Grafiken och ljudet är inte heller något att skriva hem om.

Men det gör inget, för i detta spelet är atmosfären allt! Mystiken och den anade tragiken är fängslande, och bristen på förklaringar gör att nyfikenheten skjuter i höjden. Att skogen är full av oförklarlig bråte (bil, badkar, grammofon, mm.) och en och annan kuf bidrar till en Twin Peaks-liknande stämning, och alla gillar vi ju Twin Peaks!

Det här är något så ovanligt som ett spel där man känner något för de personer man gestaltar. Man spelar som sex systrar, en i sänder, och vid starten får man instruktionen att inte avvika från stigen när man släpps av vid vägkanten på väg till mormors stuga. Men gör man inte det så händer ingenting. Man måste alltså undersöka den mörka, mystiska skogen för att någon slags historia ska utspela sig. Och när det går illa (för det gör det) så är det spelarens fel - alltså mitt fel, eftersom jag visste att jag skulle hålla mig på stigen men ändå inte gjorde det. Och då får jag dåligt samvete för vad jag orsakat. Lysande!

Ska jag vara lite kritisk så är bristen på förklaring något som stör mig. Åtminstone lite grann. Och det är inte lätt att hitta alla de prylar som strösslats ut över skogen heller. Jag har fortfarande inte lyckats hitta alla, och även om jag skulle vilja göra det så börjar jag ge upp det målet. Och därmed kanske jag aldrig får något svar på vad som egentligen pågår. Eller så får man ändå inga svar, det känns som en klar möjlighet det också.

Frågan är om man egentligen ska kalla The Path för ett spel. Jag tror jag klassificerar det som interaktiv konst i stället. Konstverket har bara lånat uttrycksform från spelmediet. Och precis som god konst ska så väcker The Path obehag, frågor och tankar.

Betyg:

Smörgåstårta
Räkmacka
Ostfralla
Smörgås
Skorpa

#blogg