Så lustigt

Jag har alltid tänkt mig att det krävs lång och långsam utveckling och mognad för att ett nytt kulturfenomen skall förvandlas från samhällsfara till förfining. Ta jazzen som exempel. Negrernas nya och vilda musik var direkt revolutionär och skulle bidra med både samhällsmoralens undergång och ett lössläppt förtappat leverne som bara kunde leda i fördärvet. Nu för tiden finns det ingen ände på kulturcredden för jazzmusiker, och vill man bli tagen på allvar som kreatör så måste man vara svårlyssnad. (Och jag kan till stor del hålla med om det sista.)

Att datorspel skulle få status som raffinerad finkultur har nog mest passerat som en hoppfull men förflugen tanke hos dem (oss) som funderar djupare över vårt medium (jag vill inte använda ord som intresse eller underhållning här, för de räcker inte riktigt till). Själv har jag lite lojt antagit att när några av oss som spelar blir gamla, sofistikerade och etablerade kulturpersonligheter, och fortfarande talar och skriver om datorspel, så kan spelmediet också komma att anses vara en gammal, sofistikerad och etablerad kulturform.

DN publicerade en artikel i tisdags som påstår att den mest hängivna datorspelaren är en man mellan 36 och 45 år, och skulle det stämma så tror jag vi är mycket närmare ett sådant finkulturellt genombrott än jag tidigare kunnat ana.

Se på fan!

#blogg