Rätt & Fel?
Ni som läst den här bloggen vet att jag alltid har för vana att komma med ursäkter för att jag inte skrivit och diskutera själva skrivprocessen. Det är en ovana jag märker att det är svårt att bli av med. Men det här lovar jag mig själv blir den sista inledningen som handlar om det.
Årets första ämne i denna blogg rör ett ämne som ligger mig liksom i stort sett alla i detta land nära hjärtat. Kriminalitet och rättsväsendet. Ond bråd död säljer som aldrig förr, mordfall, verkliga som påhittade är den absolut vanligaste TV-underhållningen. Om inte annat så är det förmodligen den mest universella, något för hela familjen. Nu försöker jag inte lägga in någon slags moralisk värdering i detta. Jag kan avnjuta en välgjord deckarserie eller bok, låt vara att jag är väldigt kräsen, lika mycket som vem som helst. En dos ultravåld är en självklarhet för större delen av mitt mediaintag. Och jag är en utpräglat fredlig människa. Någorlunda.
Rättslagstiftningen går mot en allt hårdare linje. Livstid är livstid om inte Örebro tingsrätt väljer en annan väg, vilket sällan sker. Fler döms till fängelse och räknas som fullt friska och man hör röster från hela den politiska skalan, inte minst delar av vänsterhållet som annars räknas ha mildare syn på dessa saker. Jag motsätter mig inte en hårdare strafflagstiftning om samhället som helhet tjänar på det. Min syn är rätt pragmatisk överlag.
Men det finns en annan del i det hela, något jag tror är det som drivit fram dessa skärpningar. Något som gör mig mörkrädd. Varje gång något nytt hemskt mord har begåtts, varje gång aftonbladet och expressen har heluppslag på sidorna 2, 4, 7-12, femtielva och extrabilaga är det samma gamla vanliga visa. Den morbida fascinationen och gottandet i varje liten grotesk detalj. "Hur kan människor göra så mot varandra?", "Lyssna på det här...", "Och det var alltså Pappan som gjorde det?", "Hur sjuk kan man vara?".
Och så sitter man där dagen efter och sörplar kaffe på arbetet/skolan: "Hörde du om..." Och sen samma repliker, upprepandet av de speciellt motbjudande och tragiska omständigheterna. Sen kommer våra vänner hobbykriminologerna, och jag menar våra vänner, våra familjer, mycket väl du som läser detta (tänk efter nu) och jag (för jag är inte heller oskyldig), folk vi känner som fantastiska och underbara personer med samma sak: "Om jag fick bestämma så skulle jag..."Om jag var där så skulle jag..." "Man borde..."
Det är här det blir verkligen obehagligt, för våra milda mödrar, roliga vänner, trevliga skol och arbetskamrater brukar oftast inte nöja sig med att uttala sitt stöd för ett dödsstraff. Det är med oerhörd inlevelse och känsla de börjar prata om vad de skulle göra med den eventuellt skyldige innan han dör. Och de brukar visa prov på en fantasi och uppfinningsförmåga de aldrig annars visat prov på, det är sånt som skulle äckla den Spanska inkvisitionens bödlar.
Så jag har svårt att tro på dem när de säger att de vill skärpa lagstiftningen för samhällets och för offrens skull. Det har mer att göra med en blodtörst som inte får utlopp på annat sätt och som stör mig djupt. Ett hämndbegär.
Jag är självfallet inte immun, jag vill understryka detta för jag vill inte framstå som om jag sitter på några höga hästar och ser ner på folk, allt jag säger är att vi inte kan låta sådana impulser styra ett land.