Sex dagar på havets botten!

Feberdrömmar is the shit. Vaknar helt genomdränkt i svett sedan jag varit tvungen att fly från polska ambassaden eftersom jag haft sönder deras golv i Minecraft. Fråga mig inte hur men det hade jag. Drömde också att jag varit i Borås och glömt kvar en väska med kläder där så jag blev tvungen att åka dit igen för att hämta den. När jag sedan går på bussen för att åka hem så märker jag att den är på väg någon helt annanstans efter en stund. Jag får då veta att jag är på bussen som går till Finland och att chauffören vägrar att släppa av mig.

Istället sätter jag på tv'n men det enda som visas är fotboll och ett program om bröllop. Inget av ämnena intresserar mig det minsta, i alla fall inte på det positiva planet. Just bröllop och dess effekter ska jag ta upp här en annan dag, jag känner mig inte kreativ nog för det just nu. Istället tänkte jag bli lite allvarlig.

Två av mina vänner gifte sig för några veckor sedan. Anledningen är att hon är döende i cancer, blott 27 år gammal med en liten son på 3 år. Det måste vara tungt att somna om nätterna, ett segdraget lidande som är omöjligt att föreställa sig. Och vad ska man säga? Jag förstår hur betydelse och meningslösa mina ord måste vara i skuggan av en förlust som är så förkrossande och överväldigande. Ändå kan jag givetvis inte avhålla mig att erbjuda den lilla tröst som kan finnas i de orden, en kram eller en hand på axeln.

Jag tror att perspektiv spelar en enorm roll i hur man hanterar sorgliga situationer, det gäller bara att finna dessa.

En dag innan jag och några vänner skulle fara till Dreamhack Winter 2011 så satt vi och åt en pizza på en restaurang när min ena väns mobil ringde (Han bor i Norge) varpå han svarar och pratar i den som vanligt utan någon synbar reaktion. Under hela Dreamhack är han lika glad som vanligt men när vi sitter i bilen hem berättar han att hans morfar dött medan vi satt där på restaurangen. Jag tittar på honom och undrar om han inte är ledsen. Men han tittar bara tillbaka, ler och säger "Nej då, jag visste han låg för döden och jag är hellre glad att han levde än ledsen att han dog". Kanske var det för att han är Norrman, men han gav mig ett perspektiv som jag dittills hade saknat.

Jag tror inte att jag själv skulle kunna förmå mig att tänka så eller ha den styrkan dock, men jag hoppas det. Jag har lyckligtvis ännu inte behövt uppleva en sådan dag. Den enda som icke är i livet fortfarande är min farfar som gick bort i cancer när min egen far var 13 år. Jag har alltså inget minne av honom. Vet att jag borde sätta mig ner med de i släkten som är kvar och spela in deras livshistorier, får dåligt samvete att jag inte gjort det ännu. Så mycket enklare att bara ta in allt genom min glasruta på andra våningen. Desto fegare också.

Från en sak till en annan, igår kväll fick jag veta att min vapendragare, gode vän och kollega som jag jobbat med i många år nu, bara vi två, har sagt upp sig för andra utmaningar. Blandade känslor, hitta en ersättare blir inte lätt. Ärlig, flitig och duktig, vi delar samma grunder och värderingar så därför känns det tungt i hjärtat. Å andra sidan, livet har inte varit lätt för dig, utan bland det jävligaste jag hört om, så därför är jag glad att du nu tar ytterligare ett steg upp och förhoppningsvis innebär det också att vi kan ta några fler öl om helgerna. Lycka till och tack för den här tiden, det har aldrig varit något annat än ett nöje!

Eftersom det mesta av inlägget utom inledningen har präglats av sentimentalitet så avslutar jag inlägget med en av mina favoritlåtar i det instrumentala facket.

Fridens liljor!

#blogg