Spelat: Civilization V

Att jag är ett stort fan av Civ-serien lär inte ha undgått någon frekvent bloggbesökare. Sedan den 5e utgåvan såg dagens ljus har jag längtat och förfärats av blotta tanken på att ta mig an härligheten. I och med det stora antalet timmar jag lagt på föregångarna - och särskilt då 4an - så har jag tvekat angående ett införskaffande eftersom jag jag befarat att jag aldrig skulle kunna sluta spela mer, någonsin. Dessutom väntar jag gärna på patchar och expansioner innan jag handlar ett nytt spel för att få maffigast möjliga munsbit när det väl beger sig. För ett par månader sedan så slog jag slutligen till och skaffade det senaste storverket i serien. Spelet hade då varit ute i över ett år och bara några små tillägg hade släppts i expansionsväg, och inga särskilda rykten cirkulerade om mer, så tiden tycktes mogen.

Men tiden gick utan installation, och nu när jag till slut tagit mig igenom några världsherravälden så utannonseras den första stora expansionen. Tidpunkten måste bero på lagen om alltings jävlighet, men jag ska väl egentligen inte klaga på att jag får mer av mitt favoritlir...

För favorit är det! Men trots alla nyheter - hexagoner, statsstater, utökad diplomati, en trupp per ruta, etcetera, med mera - så känns Civ V lite för bekant för att knocka mig så som jag ville att det skulle göra. Hela tiden upptäcker jag saker jag missat, och uppskattade detaljer, men nyhetens behag rann av redan vid första genomspelningen. Å andra sidan är det första intrycket allt för överskattat, och spelet imponerar mer på mig idag än när jag först tog mig an det. Det är bara det att ... jag har sett det förut, liksom.

Och ändå har jag aldrig sett ett så vackert strategispel förut. Gränssnittet är moderniserat, putsat och snyggare än någonsin. Världen ser ut som en kartbok mer än en spelplan, och animationerna har verkligen fått sig en uppfräschning. Allt är snyggare, verklighetstrognare och mer varierat och detaljerat än någonsin i Civs historia, och bara en sån sak som att "fog of war" nu utgörs av böljande moln i stället för en svart inhägnad lyfter det visuella högt.

Ljudet är också bättre, framför allt de olika språken som talas av de olika nationerna man möter. Det gör mycket för inlevelsen att en tysk låter som en tysk när han pratar, och det är säkerligen något som andra utvecklare kommer att ta efter.

Spelmekaniskt så gör de sexkantiga rutorna som bara tillåter en militär trupp i varje mycket för stridandet och transporten genom landskapet. Framför allt bryter de upp det fyrkantiga rutnät man kunnat se i tidigare generationer, och de tillåter naturligare landskapsformationer än föregående spel. Stridandet har till och med blivit roligt på det här viset då det sätter gränser för hur många enheter man kan involvera i en och samma batalj. Förr var det oftast den som hade staplat flest enheter på varandra som vann slaget, men nu krävs mer planering och mindre förberedelser, vilket höjer både underhållningsfaktorn och tempot i krigandet avsevärt.

Tyvärr har Firaxis i sin vishet valt att inte inkludera någon tryckt manual den här gången. All önskvärd information finns förvisso i Civilopedia, men personligen gillar jag att ha en handbok att bläddra i istället för att läsa från skärmen, och manualerna till Civilzation-spelen har dessutom alltid varit mycket välgjorda och en fröjd att läsa. Nästa sorglighet är att man inte längre kan övervinna angränsande städer genom att spy kultur över dem och sakta se invånarna hjärntvättas till lojala undersåtar. Passiv aggressivitet var min specialitet, och jag saknar "min manöver" i Civ 5. Även religionen har fått träda tillbaka i del 5. Man kan vara mer eller mindre andlig, men de specifika religionerna man kunde grunda i 4an har avskaffats här. (Dock kommer de tillbaka på ett eller annat sätt i ovan nämnda expansion, men det återstår fortfarande att se hur de kommer att fungera.)

Betyg:

Smörgåstårta
Räkmacka
Ostfralla
Smörgås
Skorpa

#blogg