Tisdags-loot - på en måndag!

Kan Red förklara förtjusningen med Diablo till mig? troligen inte då det som många andra saker måste vara en personlig upplevelse. Jag lämnade tillbaka Diablo till affären 1998, då jag inte fan det det minsta underhållande.

Så utan att anklagas för något eller anklaga någon annan, som en person som vanligtvis brukar bli lite hype-glad själv vid tillställningar, men som nu står helt på utsidan och inte förstår något av alla Cosplayers i kommunaltrafiken,
Fråga: Vad är det jag missat som gör Diablo serien så spelvärd? (Nostalgi undanbedes).

Jag spelade 2:an ett litet tag, men små gubbar på ett par mm är inte särskilt upphetsande. Jag är dock glad för alla dem som längtat efter D3.

Älskade ettan och har säkert lagt ner tid som effektivare mäts i koreanska mått. Jag föll dock aldrig riktigt för tvåan av nån anledning, det kändes för utspritt och saknade ettans charm samt enkla upplägg. Tvåan kändes som ett Disneyspel jämfört med ettans mörker, ta sig längre och längre ner mot helvetet. Underbart!

Gillade dock faktiskt stort det jag såg i betan av D3 och installerar äntligen spelet som bäst just nu. Snart så.

Okej, simon säger Känslan av undergången, och den hopplösa samtidigt höjande känslan att kämpa mot oddsen ner i avgrunden. (eller tolkar jag fel??)

Andra jag frågat i min fysiska närhet nämner tempot, grafiska estetiken, och Lan höjare. En del andra berrätar med glädje om när de spelade de forna delarna och ser med de där sköna nostalgia brillorna på D3 som exakt det som de kände för. Det hjälper ju tyvärr inte mig att förstå.

Men är det motvikten till gulligheten som gör Diablo speciellt i sig??

Jag hatar att stå utanför.

hälsningar: Försöker förstå.