I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra

Flakmonkey
I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra

Det är bara en mil mellan Djursholm och Tensa men det är ändå två helt skilda världar. I Djursholm tycks det största problemet vara vilket sommarhus eller exotisk resmål de svenska familjerna ska resa till under semesterna medan invandrarfamiljerna i Tensta i många fall inte har någon semester överhuvudtaget. Där ungdomarna i Djursholm har en ljus framtid att titta fram emot med välbetalda yrken har de i Tensta det betydligt svårare att se något som helst ljus i tunneln som pekar mot en osäker tillvaro i ett av sveriges mest segregerade och i media utskällda områden.

Den här bilden är den som många har när någon nämner de här två områderna i stockholms utkanter och inte minst var det så för journalisten Pontus Herin. Han växte upp i Djursholm och fick höra skräckhistorier om Tensta som fick honom att det var en mer eller mindre livsfarlig plats att vistas på. Efter att ha läst om den ökade segregationen i Sverige, Europa och de konflikter som det resulterat i i tex Paris förorter så ville han dock ta reda på om så verkligen var fallet, varför och vad man i såna fall skulle kunna göra åt det.

Hur får man reda på dessa på bästa sätt? Jo man flyttar dit och det var precis vad Pontus gjorde tillsammans med sin sambo och lilla son Elliot sommaren 2006. Han tog steget från sin trygga miljö i en lägenhet på Kungsholmen och köpte en trea i Tensta. Vännerna tyckte givetvis att han var knäpp och utsatte sin familj för fara. Skulle de våga gå ut om kvällarna? Skulle de accepteras av samhället? Skulle Elliot börja prata "invandrarsvenska"?

Allt detta besvaras i boken "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra" som på ett engagerande och lättsamt sätt beskriver familjens tillvaro under knappt två år. Pontus skriver om hur de överraskas över förskolans kvalitet, befolkningens öppenhet och vänlighet men det är inte bara någon solskenshistoria. Han tar även upp de problem som finns med arbetslöshet, "busande" ungdomar, kvinnoförtryck och den känsla av att ingen utanför Tensta bryr sig som dominerar tillvaron.

Boken är inte heller enbart en personlig dagbok utan tar även upp intressanta fakta kring hur de här miljonprogrammsområderna. Hur politikerna tänkte när de byggde de cementklossar som vi i dagsläget ser som styggelser, men som när de byggdes ansågs vara moderna och precis rätt för det svenska folkhemmet. Sen har vi ju förstås också debatten kring muslimsk fundamentalismen som ju blivit en mycket het potatis ute i världen men som de flesta i Sverige inte tycks våga prata om. Är det ett verkligt hot eller inte? Givetvis får vi inget direkt svar på det här, men det blir i varje fall en titt in i verkligheten.

Så vad annat finns det att säga än att "I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra" är en bok väl värd att läsa. Jag uppskattade den verkligen och då kanske inte för språkets skull utan för att den känns otroligt ärlig. Den försöker varken försköna eller förmörkna utan berättar helt enkelt hur det är i ett område som de flesta av oss bara har en herrans massa fördomar om. Precis som alla platser i Sverige och världen finns det både positiva och negativa saker, möjligheter och utmaningar. Pontus Herins bok visar det på ett både underhållande och tänkvärt sätt.

#blogg

1
Skriv svar