Varför jag är lite kär i Phil Fish
Det är nåt med Phil Fish. Många avskyr honom och det är väl inte helt omöjligt att lista ut varför.
Jag älskar honom. Inte bara för att Fez är ett litet mästerverk, men också för att jag har en viss tendens att falla för just precis den sorts douche som han tveklöst är. Lite bipolär, egocentrisk och som möter hela världen med två långfingrar höjda till skyarna i en bombastiskt uppvisning av externaliserat självhat. Jag har svårt att inte falla pladask för sånt. Vad säger det om mig, tro?
Indie Game The Movie var i alla fall en av mina favoritfilmer från det gångna året (Looper var den andra) och det här är scenen då jag insåg varför. Ja, det är sååå melodramatiskt. Ja, det är sååå sökt beteende. Ja, han spelar för kamerorna, javisst. Men samtidigt inte. Samtidigt är han helt jävla hundra procent allvarlig också. Det är skakande och vackert och kärleksfullt och löjligt på samma gång. Så kan man nog också sammanfatta Phil Fish som person i stort.
Man kanske borde se den där dokumentären någon gång... Köpte Mojang-dokumentären men det var nog första gången 2Player Productions gjort mig aningen besviken. Drog aldrig in mig.
Man kanske borde se den där dokumentären någon gång... Köpte Mojang-dokumentären men det var nog första gången 2Player Productions gjort mig aningen besviken. Drog aldrig in mig.
Jag hade samma problem med Mojang-filmen. Kändes alldeles för medhårs och de vågade aldrig säga något ens vagt negativt, eller ens ställa några djuplodande frågor.
Dessutom verkade Mojang själva knappt villiga eller kapabla att diskutera sin egen framgång eller deras kreativa process, så det kändes inte som att fanns mycket poäng att följa dem överhuvudtaget.