Varför jag älskar film.

Sitter här i ett hörn på tredje våningen i Sveriges största Filmrelaterade bibliotek. Har en trave på sisådär 12 böcker om filmhistoria som jag i min fredagströtthet byggt ett litet fort av. Tänker mig att de tjockare böckerna får vara slottsmuren och biografin av Hitchcock får representera den galne trollkarlen som kommenderar sin flock av attackfåglar mot Howard Hawks härd.

Varför är jag här en fredag eftermiddag tänker jag, jag är ju här enbart på eget bevåg, finns inget som tvingar mig att vara kvar. Förutom min egen nyfikenhet.
Så jag tar en tur mellan hyllorna och ser analyser, magasin, biografier och historieböcker.
Surfar på historien, den bevarade historien, vad som var, och om du inte tror på det så finns det skildrat och fångat på film.

Låt mig presentera en snutt som finns att beskådas på Filmarkivet.se, En perfekt skildring av vad som lockar mig till filmhistoria. Det är människor, tid, och människor. 1913 har filmen som vi känner det enbart existerat i ca 18 år, vi kan klart se reaktionerna vanliga människor har mot denna herre som står och vevar på en låda. Vissa av dem Vet vad det är, de lyfter på hatten, skrattar, ler, eller buttert viker av. Som människor gör när de möter en kamera.

Tänker speciellt på den äldre herren vid 1.28. Han får mig att le och jag finner mig själv nicka tillbaka. Vem fångar din blick. Vad får dig att undra vart den personen är på väg, vad hände med hen när kameran inte längre fångar tiden. Kanske är det mannen som vid 0.34, med blicken fäst på kameran, kliver rakt i en hög med hästskit, utan reaktion.

Kommer även vi att beskådas om hundra år Om inte detta kan räknas som tidsresa så vill jag inte veta. Jag blir ärligt sagt tårögd.

Häst och vagn och inte den normala trafik vid slussen som jag dagligen irriterar mig på.

Mäktigt.

Men nu tänker jag gå hem, kanske spenderar kvällen med att lira Morrowind.
På väg ut ser jag ett glasskåp med den där riktigt fula Guldbaggen statyetten i, bleäsch!
kommers!

#blogg