Resistance 3 avklarat

För en dryg timme sedan tog jag mig igenom den sista striden i #Resistance 3 vilket förmodligen också blir den sista i hela serien. Lite trist är det faktiskt eftersom jag gillat #Insomniac Games förstapersonspangare men inte särskilt förvånande med tanke på de svikande försäljningssiffrorna och faktumet att studion numera satsar på multipattformstitlar. Spelvärlden är inte alltid rättvis.

Men men tillbaks till spelet som är ett FPS av den gamla skolan och det är enbart något positivt. Här är det "knäppa" vapen som gäller med sekundära funktioner som är både användbara och intressanta, inte enbart generiska och mer eller mindre verkliga vapen. Du har inte några erfarenhetspoäng att placera ut (även om vapnen blir bättre ju mer du använder dem) och framförallt regenereras inte din hälsa. I Resistance 3 kan du inte bara gömma dig bakom ett hinder när det börjar osa katt och vänta på att dina krafter ska återvända utan du måste springa gatlopp mellan kulorna för att nå ett nytt hälsopaket. Låter som en liten grej men det bidrar verkligen till både spänningen och stämningen i spelet.

Nu är inte allt som på den gamla goda Doom och Quake-tiden utan det märks ändå att det är ett modernt spel. Det märks självklart på det tekniska planet med fin grafik och bra ljud men också på berättandet som bygger vidare på de två tidigare spelen där mänskligheten tampas mot Chimera under ett alternativt 1950-tal. Du är Joseph Capelli som efter att ha dödat seriens första hjälte Nathan Hale tagit avsked från armén och nu lever under Oklahomas jord med sin familj och en större grupp människor. Det tar dock inte många minuter in i spelet förrän de hittas inte bara utav Chimera men också vetenskapsmannen Fyodor Malikov som övertygar Joseph att hans enda riktiga chans att rädda familjen är att attackera fienden i New York

Att resan inte blir lätt är uppenbart redan från den första striden och under dess gång stöter du på både intressanta fiender och vänner. Miljöerna är hyggligt varierande men inget som går till spelhistorien och gillar du inte att ledas som tjurarna i Pamplona kommer du säkerligen bli frustrerad på den bristande friheten. I ärlighetens namn skulle det kunna kännas enformigt men tack vare vapnen uppstår aldrig det problemet. Det är action i princip hela tiden och med arsenalens variation tvingas du variera både ditt vapenval och taktik. Kan det tampas med genrens storheter? Nej knappast, men jag hade roligt från första skottet till det sista och med tanke på att numera går att köpa för en billig penning får du mycket underhållning för pengarna.

Jag ska väl också nämna att det utöver enspelarkampanjen (som går att spela i coop) också finns ett onlineläge. Tyvärr har jag inte prövat på det öht men jag har hört att det ska vara bra

#blogg