Lagom mycket frihet i Arkham City
Trots alla lovord och mitt tycke för Arkham Asylum så var det faktiskt med lite bävan som jag satte tänderna i #Batman Arkham City tidigare i veckan. Inte för att det skulle brista rent kvalitetsmässigt utan för att jag var rädd för att det skulle gå som det brukar gå för mig och sandlådespel dvs inte så bra. Kan faktiskt inte komma på något spel av den typen som jag klarat förutom GTA IV och Yakuza-serien. Och det beror inte på att jag inte försökt, jag har bara tappat lusten och intresset några timmar in.
Egentligen är det nog rätt enkelt. Jag tröttnar när det inte känns som att jag har något mål med det jag gör. Målet behöver inte alltid vara att ta sig vidare i storyn utan det kan också vara att lyckas med något svårt. Vad det däremot inte kan vara är enformiga uppdrag som bara fungerar som utfyllnad men som ändå är ett måste. Då är det inte värt det om inte målet är något utöver det vanliga. GTA IV är ett typexempel på det. Där genomled rätt många timmar som inte var så underhållande för att få uppleva hela storyn.
Men tillbaks till Arkham City nu. Jag har spelat i en 3-4 timmar nu och har blandat min tid mellan huvudstoryn, sidohistorier och att bara fluffa runt och hitta Riddlers gåtor. Hittills har det fungerat över förväntan. Världen är lagom stor och även om friheten finns där så är det inte såpass mycket att uppdragen riskerar att bli urvattnade. Det känns som en styrd frihet och det är nog precis det jag är ute efter. Jag vill inte ha den totala friheten utan några gränser där du får skapa din upplevelse själv. Kanske är jag för lat för det?
