Home sweet home!
Det är student. Solen skiner, stämningen är på topp och alla drömmer om vad livet har att erbjuda när skolans fotboja släpper. Euforin av att vara fri håller i sig ett bra tag efter den stora dagen, liksom säkert skallebanken. Nästan alla drömmer sig bort från "den lilla hålan" dom bor i. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket av en riktig stad man bor i, majoriteten anser att det är en håla i den åldern och man måste göra sig fri från den. Man vill ju inte att ens egna barn ska växa upp där, det finns aldrig något att göra! Om man inte lyckas skaffa ett sommarjobb utanför hemstaden så söks det med ljus och lykta efter mer studier eller ett "riktigt" jobb i praktiskt taget vilken stad som helst, eller i vissa fall andra länder. Ångesten av att bli som sina föräldrar och "vara fast i skithålan" ligger över en konstant, liksom avundsjukan för dom som lyckas ta sig därifrån.
Detta verkar vara någon fas dom flesta går igenom, kanske är det för att det är en del av frigörelsen från sina föräldrar och en del av att bli sig själv. Men det inträffade aldrig för mig. Jag trivdes enormt bra i lilla Gävle, en av dom minsta städerna med det största storstadskomplexet. Ville egentligen aldrig därifrån, men på grund av bristen på jobb efter att jag släpat dit min fästman (han behövde ju jobb han också) och en karriärsutveckling för min del så blev det en flytt till huvudstaden (eller ja, hör till landstinget i alla fall). Har snart gått 4 år och jag trivs fortfarande inte. Det är för stort och tar för lång tid att ta sig till ställen, småstadstjejen inom mig går hemskt lätt vilse!
Och tro mig om jag säger att jag är hemskt chockad över hur svårt det ska vara att flytta hem igen. Rättare sagt, bostad och själva flytten är nemas problemas, men det finns inga jobb. Med inga jobb så menar jag som det är i dom flesta städer runt om i landet, telefonförsäljare, personlig assistent, lärare eller något inom sjukvården. Har inte riktigt kvalifikationerna för dom 2 sista och ingen lust med dom 2 första. Så på så sätt för man väl skylla sig själv att man inte kommer hem igen, man får väl ta det som bjuds. Men vissa gränser finns det, allra helst när man har familj.
Dock börjar jag se en liten trend på Facebook just nu, nästan alla flyttar hem igen. Dom flesta jag hade kontakt med under skolan flydde boet ganska omgående efter skolslutet, och nu under senaste halvåret ploppar statusarna om hemflytt upp likt reklamfönster på oseriösa hemsidor. Skillnaden mellan dom och mig är ju att dom inte har startat en familj och kan flytta hem till mamma och pappa tillsvidare. Tror inte min käre far skulle palla att ha oss 4 som inneboende hur mycket han än älskar oss
Men kan inte låta bli att undra varför det blir såhär. Vill man tillbaka till det man känner igen när man börjar känna sig redo för en egen familj, eller är det bara en vanlig hemlängtan som kommit när festerna tagit slut och vardagen blivit en rutin? Är ju säkert olika anledningar för olika personer, men det verkar inte vara någon ny företeelse eftersom det var på samma sätt även när mina föräldrar var unga. Så något måste ju ligga bakom det.
Hur som haver så har jag hemlängtan och haft det sen vi flyttade hit. Gävle, producera fler jobb!
Hur har ni gjort, följt strömmen och flytt eller stannat kvar?
Take what you can, give nothing back! Yaarr!
Jag växte upp i en liten stad, cirka 12000 invånare. Jag bor inte kvar där och längtar inte tillbaka. Varje gång jag kommer "hem" dit så får jag en tjock klump av obehag i magen. Enda anledningen till att jag alls besöker den platsen ibland är för att mina systrar bor där och jag har ett par vänner från skoltiden som jag besöker ibland.
Är uppfödd i en liten by utanför staden Halmstad. Flyttade hemifrån när jag var 15 år in till en liten lägenhet i centrala Halmstad och här har jag bott sedan dess. Sisådär fyra år nu
Vill nu dock börja plugga och ta mig till nya städer och se "världen" lite.
Everybody needs help.
Karlstad är det en del folk jag känner som har flyttat till, verkar vara något speciellt där
Ja, alltid trevligt att se sig om lite innan man slår rot någonstans Hann med mycket sånt under gymnasietiden tack vare min utbildning. Så kör på!
Take what you can, give nothing back! Yaarr!
Oj oj, det du skriver är rätt högaktuellt för min del.
Jag tror att det nästan är en klassiker att man i övre tonåren, som uppvuxen på mindre ort, börjar drömma sig bort från "hålan". Växte själv upp på en relativt stor ö i Stockholms skärgård, och det var likadant här.
Problemet var bara att jag aldrig kände det där behovet av att fly som alla andra gjorde. Min definition på total livskvalitet var precis det lugn, och den atmosfär som finns där. Men, och det här är ett stort men. Ju fler som flyttade, ju mer ångest fick jag över att bli "den som aldrig kom därifrån". Det pratades bara om att komma in mitt i smeten (d v s Stockholms innerstad). Personligen kände jag egentligen noll dragning, men till slut (för runt 10år sen) bestämde jag mig för att flytta ikapp jag också innan de sista försvunnit.
Jag har alltid älskat min lägenhet, men att gå "hem" dit från jobb eller annan aktivitet så har jag alltid en gnagande känsla av att jag aldrig riktigt får komma hem. Min definition av att bege sig hemåt under uppväxten var nämligen att få lämna storstadseländet och röra sig ut i lugnet igen.
Senaste halvåret har jag faktiskt rätt aktivt börjat leta efter en ny bostad på min hemort. Trots att det fortfarande inte finns några hemflyttare så har jag bestämt mig för att lyssna på mig själv 100% istället för att dras med av andras viljor och åsikter. Vem vet, de kanske hakar på.
Cptn BaseballBatBoy!
Pricken över i. Stämmer nog in på väldigt många.
En längtan av att vara självständig driver en ofta bort från det som håller en kvar. Men sedan när man märkt att man är (mer eller mindre) självständig så tar man sig tid att tänka igenom vad det man verkligen vill. En del flyttar då tillbaka, en del stannar kvar och en del drar en helt annan stans.
Time flies like an arrow, fruit flies like bananas.
We judge ourselves by our intentions and others by their behaviour.
Oj oj, det du skriver är rätt högaktuellt för min del.
Jag tror att det nästan är en klassiker att man i övre tonåren, som uppvuxen på mindre ort, börjar drömma sig bort från "hålan". Växte själv upp på en relativt stor ö i Stockholms skärgård, och det var likadant här.
Problemet var bara att jag aldrig kände det där behovet av att fly som alla andra gjorde. Min definition på total livskvalitet var precis det lugn, och den atmosfär som finns där. Men, och det här är ett stort men. Ju fler som flyttade, ju mer ångest fick jag över att bli "den som aldrig kom därifrån". Det pratades bara om att komma in mitt i smeten (d v s Stockholms innerstad). Personligen kände jag egentligen noll dragning, men till slut (för runt 10år sen) bestämde jag mig för att flytta ikapp jag också innan de sista försvunnit.
Jag har alltid älskat min lägenhet, men att gå "hem" dit från jobb eller annan aktivitet så har jag alltid en gnagande känsla av att jag aldrig riktigt får komma hem. Min definition av att bege sig hemåt under uppväxten var nämligen att få lämna storstadseländet och röra sig ut i lugnet igen.
Senaste halvåret har jag faktiskt rätt aktivt börjat leta efter en ny bostad på min hemort. Trots att det fortfarande inte finns några hemflyttare så har jag bestämt mig för att lyssna på mig själv 100% istället för att dras med av andras viljor och åsikter. Vem vet, de kanske hakar på.
Hoppas sökandet går bra för dig Man ska helt klart lyssna till sig själv, annars kommer man aldrig "hitta hem" (om du ursäktar det lite cheesiga uttrycket).
Bra sammanfattat conthox
Take what you can, give nothing back! Yaarr!