Dracula är (ännu en gång) besegrad!

Vet inte hur många gånger jag har kämpat ner Dracula och sett hans slott vittra sönder, men nu kan jag i alla fall lägga en till. Efter otaliga försök lyckades jag nämligen slutföra den sista striden i #Castlevania: Portrait of Ruin. Blev väl en 30 försök eller något liknande innan jag segrade och då kan jag ändå inte påstå att det var någon av de svåraste Dracula-fighterna i historien. Som vanligt krävdes det "bara" studie av attackmöster, fingerfärdighet, reflexer och koncentration för att slå honom och framförallt var det samma tillfredsställande känsla när allt stämde.

Spelet i sig är det inte att säga särskilt mycket om egentligen. Det följer verkligen den trogna Metroidvania-formulan som (väl) varit standard sedan #Symphony of the Night till punkt och pricka. Mycket samlande av användbara prylar, levlande, bossar och framförallt underbar backtracking. Det unika är samarbetet mellan spelets huvudpersoner Jonathan och Charlotte där du kan växla mellan karaktärerna och även kalla in den andra för lite AI-styrd coop. Lite kul är det men känner inte att det gör spelet bättre.

Nu är inte det här något negativt direkt. Spelmekaniken fungerar fortfarande så det enda det innebär är att det inte är något nytt under solen. Detsamma kan sägas om handlingen vilket kanske inte är så konstigt då det återigen handlar om att bege sig in i Draculas slott och besegra vampyrernas vampyr som har börjat röra på sig igen. Visserligen kommer det in andra karaktärer i det hela som gör förgyller det hela en aning genom att bjuda på lite variation, men det är knappast det som gör spelet värt att spela.

Levererar gör även presentationen utan att för den sakens skull göra något större väsen av sig. Som vanligt är det musiken som skiner. Visserligen inte SotN-nivå (det ska otroligt mycket till för att ens komma i närheten) men det är ändå väldigt bra. Visuellt är det inte någon fest. Funktionellt är det och snarare tråkigt än fult. Nintendo DS mäktar med betydligt mer än det här.

Summa summarum kan man alltså säga att Portrait of Ruin är att Castlevania-spel rätt ut i fingertopparna och om det är värt att köpa beror helt enkelt på om du gillar det receptet eller inte. Jag gillade det, men det är nog inget som går till min spelhistoria.

Nu är det dags för att nytt DS-spel och jag tror nog att det kommer bli Phantom Hourglass. Länge sedan jag lirade ett Zelda-spel så det ser jag verkligen fram emot!

#blogg