Ett första försök

Jaa, hej. Jag, som troligtvis många andra, hade tänkt mig att testa på det här med bloggande. Mest för att kanske få skriva av mig lite då det är mycket som ligger och trycker på mig just nu. Speciellt då det mesta bara har gått fel för mig de senaste 5-6 åren. Så bli inte förvånad om det kommer upp lite deprimerande eller ledsama saker här medans jag skriver ikapp mig på det som händer och har hänt.

Kanske ska börja med att presentera mig själv. Jag heter Niklas (men kallas B eller Bun även av mina närmaste kompisar utanför internet), är 26 år gammal och är för närvarande fritidsforskare... Eller kanske man ska säga arbetslös? Nej, jag tycker fritidsforksare låter mycket bättre. Jag är typ 1 diabetiker och har varit detta sedan 1997 då jag åkte in på sjukhuset med 36 i blodsocker (för er som inte vet det så är det extremt högt och inte långt ifrån att hamna i koma).

För er som har läst walter_iego's blogg känner nog till att jag inte var den mest omtyckta personen i grundskolan.

Jag tror att det var där allting började. Av någon anledning hade en grupp människor bestämt sig för att jag var den personen som de inte tyckte om. Även om jag inte hade gjort någonting för att förtjäna detta. Jag var utmobbad av en halv skolklass och jag antar att det var på grund av detta som jag drog mig tillbaka från det mesta sociala umgänget under min tid på grundskolan. Visst, jag hade mina kompisar som jag hängde med. Men oftast ville jag vara för mig själv hemma och lämnade aldrig rummet om jag inte var tvungen. Visst, jag spelade rätt mycket på den tiden, både på PCn och de två konsoller jag hade (Nintendo 8bit och en Game Cube. Den sistnämnda skaffade jag inte förres ett par år senare), och det var kanske det som gjorde att folk tyckte att jag var för nördig för att vara snäll emot.

På den tiden fanns det inte direkt många stora kändisar som var nördar/gamers så det var svårt att bli accepterad om man var en, i alla fall i mitt tycke. Troligtvis satt de där mobbarna och spelade större delen av den tid som de spenderade hemma med. Men de ville nog inte erkänna det själva.

Det hjälpte ju inte heller att man hade en far som var extrem alkoholist så man fick inte direkt sova mycket på nätterna, veckodag som helg, på grund av att mor och far bråkade dag in och dag ut. Men jag hade min katt, Kurre, som var min bästa vän (och även mitt första minne men det tänker jag berätta om någon annan gång). Spenderade mycket tid med honom när han var i närheten.

Det gick inte länge förrens mor och jag bestämde oss för att helt enkelt flytta ifrån far min på landet in till sammhället då vi helt enkelt inte orkade med honom längre. En av de bättre dagarna i mitt liv. Vi flyttade till en liten lägenhet, bara 10 minuter ifrån skolan där jag gick. Tyckte det var "as-coolt" eftersom jag hade bott på landet i hela mitt liv. Man hade nära till allting. Skolan. Kiosken. Polarna som man faktiskt ibland hängde med. Ja, just nu var livet bra. Mobbarna hade lungnat ner sig... Kanske för att jag helt enkelt höll mig i klassummet under rasterna eller satt med musik i öronen så jag slapp höra dem om de kom förbi. Hur som haver, jag såg ett ljus i livet för en gångs skull och allting kändes inte så tungt längre och jag fick, för första gången på väldigt länge, faktiskt sova en hel natt utan att behöva vakna. Även Kurre lyckades lära sig att vara innekatt efter många år som utekatt. Och det tog inte mer än en vecka.

Ibland är livet bara sådär. Allting går upp och ner som en bergodalbana som man oftast, i de flesta fallen, helt enkelt inte kan styra. Ibland kanske man ska lyssna på den onamngedda sångaren i Life of Brian som en gång sjöng: "Always look on the Bright side of Life." Även fast det ibland kan vara riktigt svårt.

/B

#blogg

Tack för svaren. Med svar som dessa känner jag att det kanske är någonting att fortsätta med! Så det är någonting jag absolut kommer fortsätta med.