Urs och blä
Det är tyvärr såhär jag känner mig de flesta dagarna utav veckorna. De dagar som man vill göra någonting men de oftast så känns allting man gör helt meningslöst. Jag försöker då verkligen hitta någonting att göra som jag inte avslutar någon minut efter jag påbörjat det. Och det enda som jag faktiskt gör då är att tänka mig tillbaka på det som har hänt i mitt liv... Vilket oftast inte gör mig mycket gladare.
En av dessa tankar är mitt första jobb. Jag kan tyvärr inte gå in på detalj vad jag gjorde eller vart jag jobbade då det var rätt så mycket skumma saker som föresegick där som slutade med... Ja, jag antar att du får läsa vidare om du vill veta.
Det började när jag tog studenten från Gymnasiet. Jag ville ta ett sabbatsår eller två innan jag började plugga igen. Kände mig extremt skoltrött efter 12 år i skolan. Jag började med att fokusera på att ta körkortet. Och det var gjort efter ungefär 4 månader och sedan började jag söka jobb. Arbetsförmedlingen hade en ungdomsgaranti som var där för att hjälpa ungdomar att hitta sitt första jobb. Men jag kände att det inte direkt var mycket hjälp man fick.
Istället för att hjälpa en att skriva sitt första CV, sitt första personliga brev och allting som tillhör ett jobbsökande så satt de mest bara tysta där och väntade att man skulle ge dem det som de ville ha. Och var det inte bra så fick man en ren utskällning och blev tillsagd att göra om och göra rätt... Istället för att förklara vad som var rätt och vad som var fel och hur jag skulle gå till väga. Kanske hade jag bara oturen att få helt fel person som hjälpte mig men jag kände att det mest bara var skit alltihopa. Och tyvärr kan jag inte säga att det har blivit mycket bättre nu, en massa år senare.
Jag sket i dem efter ett tag, gick mest dit å slog av skallen medans de sa att, vad jag tror, att jag var den värsta människa som någonsin funnits och jag gjorde allting fel. Jag fortsatte söka på min egen hand och hittade till slut ett jobb. Visst, kanske inte det bästa jobbet jag kunde ha hittat men det var i alla fall ett jobb och jag var glad för det.
Jag jobbade, bokstavligt talat, med skit och smuts och samtidigt som jag jobbade pluggade jag Matte C som jag saknade för att söka in på universitet/högskola. Blev inte så mycket jobb det första halvåret då företaget var nystartat men blev sakta men säkert mer.
Vi blev tillslut uppköpta av moderföretaget men det var efter detta som allting började gå käpp rätt åt helvete för mig. Det kom mer och mer jobb... Men det blev mindre och mindre för mig. Områdeschefen bestämde att hennes nära och kära skulle få jobb istället för dem som faktiskt var månadsanställda på företaget. Jag fick mindre och mindre tid och eftersom jag hade 4 mil att köra till jobbet så började jag, sakta men säkert, att gå back bara för att köra till jobbet. Som mest jobbade jag 3 timmar på en vecka, utspridda över fyra dagar. Men oftast blev det inte mer än 2 timmar på tre dagar. Jag konfronterade min chef om detta och det enda jag fick tillbaka var ett hånskratt i ansiktet.
Jag började att planera att säga upp mig från jobbet och aldrig komma tillbaka när, en dag, en arbetskompis kom fram till mig och sa att de högre cheferna var på väg ner för att prata med områdeschefen. Det hade visst kommit fram att hon höll på med någonting som hon inte fick göra.
Det tog inte många minuter förrens områedschefen hade sagt upp sig med omedelbar verkan. Så nu stod vi chefslös och vi visste inte riktigt vad som skulle hända. Dagarna gick och två av mina arbetskamrater fick ta över som områdeschef (de delade på ansvaret och tog hälften av tiden vardera på kontoret). Efter detta fick vi så mycket jobb så det var inte sant och större delen av oss som var kvar fick arbeta övertid, näst intill varje dag i ett par veckor. Jag tror jag fick arbeta mer under en vecka än vad jag hade gjort under två månader innan.
Tyvärr blev jag inte kvar på företaget en längre tid efter detta då jag hade kommit in på Högskolan och skulle flytta söderut. Det var inte det smartaste jag gjort men det tror jag att jag tar upp någon annan gång.
Varför kommer det sig att jag alltid hamnar bland situationer som denna och har haft sån otur i mitt liv? Det måste väll vända någon gång... Eller? Själv hoppas jag att folk inte behöver uppleva livet som jag har gjort det hittintills. Alla har väll otur ibland... Men jag känner att jag mest har det hela tiden.
Jag kan ju alltid hoppas att det kommer vända inom en snar framtid och med denna historia kommer jag lämna en liten video som fick mig att le (vilket inte händer så ofta nu för tiden) i morse när jag klev upp och hittade den på facebook.
/B
