Fullt ös med Devin Townsend

Igår packade jag sambon i bilen och styrde iväg mot Helsingfors. Jag hade bokat biljetter till Devin Townsends konsert som en gemensam julklapp till oss, och igår var det äntligen dags.

Det bästa med att bo i Åbos studentby är att man får åka motorväg hemifrån ända tills man är i Helsingfors stadskärna. Parkeringshusen där är dessutom svinbilliga.

Vi hade några timmar på oss att traska runt, och till sist fyllde vi på matförrådet vid Hard Rock Café. Kontrasten mellan min och sambons maträtter var påtaglig: hon åt en fräsch caesarsallad med ett glas vatten, jag tog ett kilo grillsåsdränkta ribs och en riktigt stor öl. Istället för fönsterutsikt till maten fick jag titta på John Lennons röda fuskpälsjacka från Sgt. Pepper-eran, prydligt inglasad på väggen mittemot.

Mätta och belåtna gick vi till Circus och ställde oss i kön, som var minst 200 meter lång. Efter en bra stund i lätt snöfall kom vi äntligen in. Första förbandet hade redan börjat spela, och det spelade intensivt. Bandet heter Shining och kommer från Norge. Tydligen hade de börjat som en jazzensemble 1999, men blivit gradvis mer och mer extrema. Nu kallade de sin musik för "jazz metal". När saxofonen åkte fram, ackompanjerad av en intensiv synt och hårda gitarriff var det svårt att hålla sig för skratt. Det lät så bisarrt, men ändå så bra. Lite som Frank Zappa, om han hade gått på tunga droger.

Efter Shining var det dags för Periphery, ett helt okej prog metal-band som jag brukade lyssna på för många (fem?) år sedan. Deras scennärvaro var dock inte lika bra som Shinings.

Sist ut på scen var givetvis Devin Townsend Project, och jävlar vilken show det var. Utöver det nya materialet spelade han en hel del gamla låtar från Ocean Machine. Det resulterade i en skön blandning av rå metal och lugna ballader. Efter en och en halv timmes skrik, skratt, headbangande och jazz hands var showen över, och jag fick till och med skaka hand och prata lite med honom.

Trötta och glada började vi småningom röra oss ut från lokalen. Jag köpte en t-skjorta som föreställer en Poozer, en liten rymdfigur med endast ett ansikte och en röv. Sen betalade vi åtta euro för parkeringsbiljetten och åkte hem igen. Idag är det kaffe och kandidatavhandling som gäller.

Som bonus slänger jag in en video, som inte är filmad av mig. Devin är en naturtalang när det kommer till att hålla tal.

#blogg

Må hans skullet vila i frid.

Jag tycker hans nya material är mer intressant, i och med att han får pröva på så många olika stilar som helst.Jag har absolut inget emot SYL, men mycket av deras material hade en tendens att låta likadant.

Givetvis är det en smaksak, men jag tycker att Devins nya material passar honom bättre, då han har gått från att vara en hårt knarkande metalgalning till en medelålders familjefarsa.

(Satan's Ice Cream Truck är förresten SYL's bästa låt genom tiderna. Indiskutabelt.)

Stämmer bra det. Addicted! var den första plattan han skrev helt nykter. Han flyttade ut till en stuga i skogen och satte upp sin studio där. Sen skramlade han ihop musikanter till projektet, som blev känt som Devin Townsend Project.

Igår kväll när spelningen var över sa han:

"By the way, if anyone has any weed, feel free to hit us up afterwards. I don't use it, it'd probably result in a massive psychosis and the cancellation of the rest of the tour, but Brian here (basisten) and the drummer in Periphery would be a lot less grumpy and easy to be around if they had some weed tonight."

Lite småkul.

Aha, det visste jag inte! Han lär inte ha varit utan gitarrlektioner då åtminstone.

De lät helt bra, men de hade svårt att få igång publiken. Kanske de hade lite för komplicerad musik att headbanga till jämfört med de andra artisterna. Spencer hade dessutom en otäck förkylning på gång, så jag tycker de gjorde bra ifrån sig med tanke på omständigheterna!