Rockåret 2016: Del 2

Medlem
Rockåret 2016: Del 2

Dags för del två och den svenska kvartetten. Att Sverige är ett starkt musikskapande land är det ingen som ifrågasätter, speciellt inom metal.

Tidigare delar:

Rockåret 2013: Del 1
Rockåret 2013: Del 2
Rockåret 2016: Del 1

Katatonia - The Fall of Hearts
Först ut är ett band som jag tyvärr tror faller i skuggan utav de större svenska metalnamnen därute. Stockholmsbildade Katatonia har, likt många andra band (två andra i denna lista), gjort en ganska stor ljudmässig resa från start till dagens alster. I början var de ett tidstypisk Doom/Death-metalband, med Opeths Mikael Åkerfeldt på två plattor, och har förädlats till ett mer progressivt band med nästan enbart melankoliska titlar, eller gotisk Doom om du frågar bandet självt. The Fall of Hearts är då det senaste albumet i samlingen, som enligt mig är en förlängning av Dead End Kings (2012), och en bra sådan.

Opeth - Sorceress
Efter regn kommer solsken, och efter Doom metal kommer Progressiv metal, som man brukar säga. De progressiva legenderna Opeth har alltid varit svåra att beskriva tycker jag, progressiv musik rent generellt är ett ganska diffust begrepp, och har funnits långt innan rocken myntade begreppet lite mer. I gränslandet mellan "flummigt" och "genialt" är det bäst enligt mig, och Sorceress är likt sin föregångare ett sådant album. Lite tunga riff här, lite akustiskt där, lite analoga-synthar och instrumentala passager ála 70-tals prog med för den delen. Det enda konsekventa med dem, utöver bra musik, är deras förträffliga logotyp.

Soilwork - Death Resonance
Skånska Soilwork är ett band som ligger mig extra varmt om hjärtat av olika anledningar, och hamnar därför i listan trots ett tveksamt kval med Death Resonance, som är ett "B-sides" album med gamla och omgjorda låtar. Som tur är lägger de alltid ribban högt, och glömmer vi bort Sworn to a Great Divide (2007) en stund, så har de i princip bara gjort fullträffar i min bok. En av bandets stora dragningskrafter, energiknippet Dirk "snabbfot" Verbeuren lämnade dessvärre bandet på obestämd tid förra året, för att misshandla pukor och cymbaler åt Megadeth istället. Inte speciellt dåligt att ha på sitt CV, men de ligger några snäpp under dessa herrar om du frågar mig.

Meshuggah - The Violent Sleep of Reason
Från en trummis till en annan. Förra årets, eller varför inte årtiondets tyngsta album kommer föga förvånande från Björkarnas stad, Umää. Meshuggah har sedan sin start på sent 80-tal placerat headbangare världen runt i fel takt med sina rytmiskt komplexa låtar, exceptionella musikmanskap och konsekvent ultratunga ljud. Kungen på tronen i detta album är utan tvekan Tomas Haake, som av många anses som en av de absolut bästa trumslagarna i världen, i alla fall i sin genre. Om man kollar noga på en av YouTube-kommentarerna till videon nedan, så ser man ett bekant namn dela med sig av sin beundran.

Fotnot: Dividerade ett tag på om jag skulle lista In Flames album som de släppte förra året, Battle eller inte. Även om jag tycker att det är bättre än det förra albumet, så är min personliga åsikt fortfarande att Come Clarity (2006) är det senaste albumet som är bra.

#blogg

Medlem
Rockåret 2016: Del 2

Tack.

Medlem
Skrivet av ayawkz:

Tack.

Tack för tacket!

1
Skriv svar