Krönika: Rostiga svärd och dammig Tequila i hjältens fotspår

Robot
Krönika: Rostiga svärd och dammig Tequila i hjältens fotspår

Vi har sett det tusen gånger i TV-serier, filmer och i spel - en ensam hjälte drar från stad till stad, slott till slott eller från saloon till saloon och läxar upp fulingar med hårda metoder, men var kommer den här “hjälten” från ursprungligen och vad utmärker honom eller henne från andra? Vår krönikör letar i de historiska valven för att bli lite klokare.

#krönika, #walter-s-a-iego


Medlem

Intressant läsning men jag väntar med spänning på nästa krönika, förhoppningsvis en om de protagonister med glorian på sned i stil med Elric av Melniboné, Conan, Kvothe, Raistlin Majere, Takeshi Kovacs m.fl.
Tycker att hjältekonceptet ofta är lite för enkelt, även om vissa lyckas bra med att porträttera hjältar, t.ex. Joel Shepherd's Cassandra Kresnov böcker som är en personlig favorit.

Skrivet av skogsvilden:

Intressant läsning men jag väntar med spänning på nästa krönika, förhoppningsvis en om de protagonister med glorian på sned i stil med Elric av Melniboné, Conan, Kvothe, Raistlin Majere, Takeshi Kovacs m.fl.
Tycker att hjältekonceptet ofta är lite för enkelt, även om vissa lyckas bra med att porträttera hjältar, t.ex. Joel Shepherd's Cassandra Kresnov böcker som är en personlig favorit.

Tackar ... Antihjältar är onekligen också stoff för intressanta diskussioner.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Medlem

Kan sakna gamla Errol Flynn eller John Wayne-filmer på gamla hederliga SVT nu på somrarna, borde finnas plats för dem, men...
...kommer mest att tänka på Sean Connerys insats som åldrande Robin Hood i "Robin Hood - Äventyrens man" från 1976. Lika tragisk som de gamla kändisarna Filip och Fredrik brukade leta upp. Som liten grabb tyckte jag den var direkt upprörande, rena hädelsen, men allteftersom man själv har blivit... erhm "äldre" så omvärderar man den.

I övrigt är det annars rätt spännande att se hur så många ekonomiskt framgångsrika filmer, framför allt amerikanska sådana, strikt följer "reglerna" för grekiska verk. Du har antagonisten, protagonisten, hjälten (som inte alltid är densamma som protagonisten), uppbyggnaden med platåer, vändningen, de tre akterna osv. Berättarformen är uppenbarligen djupt rotad åtminstone i västerländsk kultur och kunderna uppskattar det bekanta och förutsägbara. Att bryta dessa formerna är det oftast bara de bästa som kan göra, för att de känner till konstformen så bra att de ändå kan utnyttja "trixen", ex Tarantinos Pulp Fiction.

Tyvärr tycker jag det här går igen mycket i all typ av berättarkonst idag och därför blir extremt förutsägbart, ex stand-up där alla komiker verkar ha gått i samma skola, har samma upplägg med att t.ex. i slutet komma tillbaka till det där de pratade om precis i början och wammo, där satt poängen, good bye. Kan man sina genrer så vet man vad som kommer att hända mer eller mindre. Ibland är det tryggt med t.ex.en actionfräsare, ibland suckar man och gäspar och börjar tänka ut hur man *istället* hade kunnat göra filmen/boken/serien/whatever. Men det är man ju för lat för att realisera, så...

1
Skriv svar