Recension – Monster Hunter Stories
Det varmaste Monster Hunter någonsin har ett par bistra köldknäppar.
#3ds, #capcom, #monster-hunter-stories
Det enda Monster Hunter som jag provat mer än i någon halvtimme är fyran som släpptes för rätt länge sedan till 3DS. Jag tyckte inte om det så värst mycket. Grafiken var Playstation 2-pixlig och miljöerna gryniga och utan de vidsträckta landskapen som dagens konsolspel och PC-spel ofta har. Storyn var---typ obefintlig av det jag spelade. Men värst var att jag körde fast. Styrningen var stel, seg och långsam och jag förstod inte hur jag skulle klara av vissa monster.
Att man hela tiden återbesökte samma områden istället för helt nya tyckte jag inte heller var så kul, det blev lite enformigt.
Inte min spelserie helt enkelt, åtminstone inte fyran.
Introsekvensen och ökenbyn där man hamnar precis i början av spelet var däremot positiva saker. Det lovade gott och stämningen verkade bra, men sen blev det inte mycket mer av det hela.
Recensenten Fredrik skriver att han har två irritationsmoment med spelserien. Att det ena irritationsmomentet var grafiken förstod jag, men vilket var det andra?
"Jag har irriterat mig på två ting i Monster Hunter de senaste åren. Båda är på väg att få upprättelse. 2018 ser Monster Hunter World ut att ge oss det första spelet i serien som på allvar tar tillvara på samtida konsolteknologi och pc-kraft. För en gångs skull ser landskapen och bestarna som befolkar dem ut att leva upp till våra högupplösta flick- och pojkdrömmar."
@Banjo: Sorry för meeegaseeent svar! Missade helt enkelt.
Ber om ursäkt, var nog lite otydlig där. Min andra grej jag stört mig på är det där opersonliga i Monster Hunters berättelse och ensemble. Här sjuder det ordentligt av både värme och personlighet.
En Bamseponny av folket
@androsynth: Haha, helt rätt! Måste spela Xenoblade på 3DS. Har "bara" kört Wii-originalet men är nyfiken på den bärbara versionen också.
En Bamseponny av folket