Spelande och psykisk hälsa

Medlem
Spelande och psykisk hälsa

Hej på er!

Jag vill starta en tråd där vi delar med oss av våra erfarenheter av spelandets inverkan på vårt psykiska välmående, både i positiv och negativ bemärkelse. Jag har sedan många år tillbaka brottats med daglig ångest och stress, vilket gör att jag utesluter alltför "snabba" och intensiva spel, då dessa triggar min stress ordentligt. Samtidigt finns det många spel som har en väldigt positiv inverkan på mitt mående. Några favoriter är Firewatch, life is strange och what remains of edith finch!

Vilka erfarenheter har ni här på FZ? Finns det spel som påverkat er hälsa på ett positiv eller negativt sätt?

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om ämnet, men låter mina egna erfarenheter tala i en krönika som jag lägger ut inom kort. För egen del vet jag att spel kan vara mycket positiva och stärkande, men skulle gärna vilja höra om andras upplevelser.


signatur

FZ - SAMLADE SKRIFTER: #walter_iego

Inaktiv

Jag har levt med depression under flera år och spel har helt klart hjälpt mig att "zooma ut". Det kan verkligen få en på bättre humör, utan tvekan.

Men samtidigt har det hänt att man fastnat ordentligt och jag har till exempel spelat istället för att serva bilen eller liknande. Nu var detta endast ett exempel men att lägga arbeten och åtaganden åt sidan till fördel för spel kan ju leda till dåligt samvete etc.

Både på gott och ont enligt mig. Men som med allt annat så handlar det om måttlighet i varje fall för mig, då är det endast positivt.

Medlem

Absolut, lira är ett bra tidsfördriv när kroppen inte funkar. Efter att ha grillat cirkulations pumpen 5 gånger och arbetat i hård stress i ett gäng år lirar jag då definitivt inte battlefield längre. Annars kastar soffpotatisarna på vårdcentralerna gärna runt begreppet ångest, vilket är en stämpel man aldrig ska acceptera om det inte känns rätt.

Medlem

Faktiskt intressant tråd. Jag är en orolig person och kan inte släppa tankar rörande jobb, bostad eller liknande. När det är som värst mår jag dåligt av alla tankar som dyker upp när jag är och åker kollektivtrafik, till exempel. Men när jag däremot är hemma och spelar så är alla tankar som bortblåsta. Jag spelar verkligen bara. Är så otroligt tacksam för det. Har dock bara mycket svårare att starta upp ett spel när jag är orolig, vilket kan kännas lite ironiskt.

Inte bara psykiskt, fysiskt också då jag inte känner av nån hunger när jag spelar. Händer alldeles för många gånger att jag spelat i några timmar och "shit, jag glömde ju äta lunch/middag!"


signatur

I'm like you, I have no name.

Medlem

Spel kan hjälpa till viss del som ni säger, jag vill även passa på att tipsa om en bok jag lyssnar på just nu, Hjärnstark.


signatur

Man mår bra av Apple produkter!

Medlem

Aldrig mått speciellt dåligt eller lidit av psykisk ohälsa, väldigt sällan stressad över något heller.

Enda gången jag känt en negativ inverkan var när wow var som populärast i "classic" och det blev lite för många timmar och man var trött när man skulle gå till jobbet. Så jag slutade helt o sen var det bra med det.

Skägg.
10 Chambers

Vill bara inflika att om man mår riktigt pyton och inte ens spel hjälper (eller stjälper) finns det hjälp att hitta via olika organisationer där vi samarbetar med Mind.se.


signatur
Medlem

Har inga diagnoser eller liknande psykiska problem som stör mig i min vardag, men jag har en hjärna som aldrig slutar att gå. När jag inte är involverad i samtal med min sambo eller liknande så går den på högvarv i form av associationslekar i nästan all oändlighet. Kan vara kul ibland men även störande.

Vad jag har märkt är att detta stängs av helt och hållet när jag spelar och ett lugn infinner sig. Vare sig det är ett tungt RPG eller en snabb TDM. Så ibland måste man bara spela lite för att hjärnan ska få vila.


signatur

Submission is for the weak

Ambassadör
League of Legends

Lider av en lång fortgående depression sedan barnsben och fick ADD-diagnos för några månader sedan i vuxen ålder. Spel är en viktig del av mitt liv då det blir ett avbrott från tankar som annars aldrig slutar. Dock blir det också en katalysator till att stänga in mig själv i svåra perioder.

Det finns en lockelse med spel som kan få en att inte ta tag i problem som leder en ner till misär likväl som att det kan vara en frälsning. Min tro är att spel verken är den enskilda orsaken eller lösningen på psykiska besvär, men det kan definitivt både vara en medicin och en drog beroende på hur personens situation ser ut i övrigt.

Jag presenterade en kort beskrivning av min situation i ett blogginlägg för ett halvår sedan här, så jag ska inte trötta ut forumet med den en gång till

Medlem

Bra ämne som diskuteras från och till här på FZ. Jag har flera gånger delat min historia och erfarenhet, bland annat i tråden som @dali länkar till.

När det gäller spel och psykisk ohälsa tror jag att det kan ha en positiv effekt, men också att det kan ha en isolerande effekt. Personligen när jag har mått dåligt har jag isolerat mig, och när spelen blir ett verktyg för isolering är det nog bättre att stänga av datorn och försöka komma ut.

Medlem

Som många tidigare nämner så finns det två sidor av myntet.

Jag har under perioder av mitt liv mått psykiskt dåligt och där har spelen varit en stor hjälp att undvika ångesttankar och allvarligare depressioner.
Å andra sidan har jag också ett beroendebeteende där jag har allt för lätt att fastna framför datorn och prioritera bort annat i mitt liv som varit viktigare, att ta tag i de bakomliggande faktorerna till att jag mått dåligt till exempel.

Dator- och tv-spel hjälper många människor att komma undan jobbiga perioder i sina liv, men spelandet måste göras med måttlighet. Det är en kortsiktig lösning för du behandlar egentligen inte de bakomliggande problemen, men det är också ett bra hjälpmedel på vägen till förbättring.


signatur

Acer Predator Helios 300 PH315-54 | i7 11800H | Geforce RTX 3070 | 32GB RAM | 1TB SSD
PlayStation 4 | Nintendo Switch OLED | Samsung Galaxy S21

Testpilot

Jag använder mitt spelande för att stressa ner.

Jag har haft ett stressigt jobb under många år och jag flyttade samt bytte jobb för att motverka detta. Jag hade mest känningar fysiskt med hjärtklappning och begynnande magsår.
Spel är en del av det som jag använt för att stressa av med och jag skrev lite längre om det för några år sedan.

På sistone har spelande hjälpt mig att bearbeta sorgen då en av mina bästa kamrater gick bort. Då är det ganska skönt att kunna slappna av och bara koncentrera mig på spelet.

Medlem

För mig är det väldigt tudelat. Å ena sidan har spel hjälpt mig att distrahera mig från mina hjärnspöken, å andra sidan... spel är långt ifrån lika roligt som de en gång var. Så håller mig i största delarna från att spela spel överhuvudtaget, även fast jag egentligen inte har något annat att göra om dagarna.

Medlem

Spel är utan tvekan min största hobby, som jag upptäckte, likt många i min generation, med klassiker som Space Invaders, Pac-Man och Pong.

Sedan dess har den utvecklats till att inte bara vara avslappning utan en kanal för utlopp av den känsla som jag behöver bearbeta just då. Jag spelar bla därför en hel uppsjö av spel. Avkoppling, utlopp eller bara sinnestämning bestämmer spelet just då. Avslappning är alla möjliga spel, men efter att ha pratat med myndigheter spelar jag ofta Hatred.

Jag mår absolut inte dåligt om jag inte får spela, men det underlättar livet. Det jag eg. behöver är en sysselsättning som roar och får mig att slappna av, så länge de kriterierna uppfylls, så bryr jag mig eg. inte så mycket vad jag sysslar med. Men spelen är alltid återkommande

När jag var yngre hade jag svårt att kontrollera hur mycket jag satt och spelade, men fru och barn hjälpte starkt att lära mig prioritera. Speltid har gått från 4+ timmar om dagen till 0-4 timmar om dagen beroende på vad som behövs göras i hemmet, frugan, ungarna, etc, etc. Sorgligt, men vuxenlivet har sina krav


signatur

I drank what?

Redaktör
Ponny

När min pappa gick bort för några år sedan blev det första jag spelade efteråt, av en ren slump, Firewatch. Jag minns hur jag ändå kunde känna igen mig i – liten spoilervarning nu – sorgen Henry kände för en närstående som bit för bit försvann. Min pappa hade också en sjukdom (ALS) som på sätt och vis tog bort honom bit för bit. Att det blev just det spelet där och då var en lycklig slump.

Sorg är ju förstås inte riktigt samma sak som klassisk psykisk ohälsa. Sådana erfarenheter har jag också, längre bak i tiden. I alla lägen tycker jag dock att spel är en villkorslös vän som jag vet finns där. Det är fint.


signatur

En Bamseponny av folket

Medlem
Skrivet av DKvarn:

Spel kan hjälpa till viss del som ni säger, jag vill även passa på att tipsa om en bok jag lyssnar på just nu, Hjärnstark.

Kan bekräfta att det som tas upp i just Hjärnstark faktiskt fungerat på mig.
Motion i lagom stora doser men som ändå är pulshöjande i kombination med "relaxing" såsom tv/pc-spel, musik och böcker gjorde att jag kunde ta mig ur ett utmattningssyndrom som varade i över ett år.

Men som flera andra skriver kan jag ännu inte i dagsläget spela de snabbaste actionspelen utan att känna en sorts hjärntrötthet. Detta 3 år efter jag friskförklarats.

Medlem

Jag har lidit av kronisk depression sedan puberteten, när far gick bort månaden efter Bloodborne release så vart det lättare att hantera hans bortgång för spelets visuella undertoner resonerade med hur jag mådde och mår än idag. Jag är därför, med risk för att låta "edgy", mer dragen till spel som använder mörkare toner och teman. Andra exempel är Hellblade, Limbo, Firewatch, Bioshock, Dead Space 2 (Illusionen av Nicole och hennes manipulering).

Det är något att omge sig själv i mörker som gör det lättare att se sina problem och bearbeta det hela, inte att det försvinner men precis som någon annan har kronisk smärta som lär sig leva med det.


signatur

PS3 Slim 320GB (1TB) | Wii U Premium | Xbox 360 250GB | X1 1TB | PS5 + Corsair MP600 Core 2TB | New 3DS XL + Katsukity's Capture Card | PS Vita 32GB | Ryzen 5800X3D, 32GB DDR4 3000Mhz, 240GB SSD, 4TB SSD (Kingston KC3000), Radeon 6700XT, 3TB+4TB HDD, B450M-DS3H | Nintendo Switch

Medlem

Amnesia: a machine for pigs.

Gick ner i en riktig svacka när jag insåg vad det spelet egentligen handlade om

Medlem

Jag tror spel kan påverka oss.. Våra öron ögon osv är en tratt till vår själ det vi fyller den med det får vi att ältas med. Dessutom i spel gör du faktiskt gärningen så om något gick emot ens samvete kanske det spel inte bra för dig.. eller för mig. Jag tror i slutet så är det viktigt att lyssna på samvetet och inte på omgivningen eller tvångstankar. Samvetet är dyr egenskap och är svårt att repareras kanske i en viss mån kan den vara trasigt resten av livet.. Så den är dyr Att lyssna på sin samvete tycker jag kommer först... Om jag får dålig samvete av att spela ett spel som går emot mina principer så spelar jag inte det spelet. Men om någon annan gör det är inte mitt problem för var och en av oss har olika syn på saker.


signatur

Dyslexi. Så min stavning och grammatik är dålig.. Hoppas ni förstår vad jag säger ändå.

Medlem

Några har redan varit inne på det och jag kan bara hålla med. Mår du lite dåligt och känner dig deppig, kör Firewatch. Rogivande, vackert samt lugnt och skönt tempo.

Medlem
Skrivet av anon_326114:

Jag har levt med depression under flera år och spel har helt klart hjälpt mig att "zooma ut". Det kan verkligen få en på bättre humör, utan tvekan.

Men samtidigt har det hänt att man fastnat ordentligt och jag har till exempel spelat istället för att serva bilen eller liknande. Nu var detta endast ett exempel men att lägga arbeten och åtaganden åt sidan till fördel för spel kan ju leda till dåligt samvete etc.

Både på gott och ont enligt mig. Men som med allt annat så handlar det om måttlighet i varje fall för mig, då är det endast positivt.

Var en intressant tråd på reddit igår om detta. Någon menade att de med depression i större utsträckning spelar för att som du säger "zooma ut". Nackdelen är att man istället struntar i att ta tag i sina verkliga problem utan låter spelen agera substitut.

NuZ
Testpilot

På tal om ett av mina favoritspel så mådde jag uppriktigt dåligt av de slutet och blev inte bättre när man spelade before the storm sen. Riktigt bra spel


signatur

🎮 Xbox Series X | Nintendo Switch | Playstation 5 | Samsung Q90 65”

”Döm ingen efter utseendet – för så otroligt bra är jag faktiskt inte!”

Medlem

Jag kan utifrån egen erfarenhet säga att det är ett misstag att tro att datorspelande kommer hjälpa dig att ta dig ur psykisk ohälsa. För mig har det personligen lett till ännu större besvär. Spelen blir en form av flykt från verkligheten vilket känns skönt på kort sikt, men allt eftersom hopar sig alla problem/skyldigheter/krav tills dess att de känns fullständigt oövervinnerliga. Var försiktig med spelandet när du upplever mental press/ohälsa.

Medlem

Har inte läst alla inlägg men känner att mitt "problem" känns lite i-land.
Jag har varit ordentligt utbränt från jobbet och då har spel och främst musik varit en lugn och trygg tillvaro för att hitta tillbaka.
Mår idag rätt hyffsat, men något som kan trigga min stress något enormt är min jakt på achivements.
Kan nöta dagarna i ända för en sak, men när ett achievment kräver pvp kan jag få en enorm ångst i bland.
Bara att saken inte ligger i egna händer är jävulskt jobbigt.
Problemet ligger väl mest i att jag inte slutar jaga målet. Utan mår dåligt på vägen och måste fram till målet för att känna någon form av avslut.

Borde kunna kalla mig kränkt och skylla på de/dom som införde achivements i spel, men är tillräckligt på rätt sida linjen för att inse att problemet ligger hos mig.


signatur

“All thinking people are atheists.”

Medlem
Skrivet av Tassel:

Har inte läst alla inlägg men känner att mitt "problem" känns lite i-land.
Jag har varit ordentligt utbränt från jobbet och då har spel och främst musik varit en lugn och trygg tillvaro för att hitta tillbaka.
Mår idag rätt hyffsat, men något som kan trigga min stress något enormt är min jakt på achivements.
Kan nöta dagarna i ända för en sak, men när ett achievment kräver pvp kan jag få en enorm ångst i bland.
Bara att saken inte ligger i egna händer är jävulskt jobbigt.
Problemet ligger väl mest i att jag inte slutar jaga målet. Utan mår dåligt på vägen och måste fram till målet för att känna någon form av avslut.

Borde kunna kalla mig kränkt och skylla på de/dom som införde achivements i spel, men är tillräckligt på rätt sida linjen för att inse att problemet ligger hos mig.

Har samma problem med att jaga trophys, kan tycka det är extremt irriterande när spel inte ligger på 100%.
En annan sak jag kan irritera mig på är hur min spellista ser ut. Resident Evil som exempel som ser ut såhär

Resident Evil
RESIDENT EVIL5 (utan space)
RESIDENT EVIL 7 : biohazard (!)
resident evil 4 (!!!!)
RESIDENT EVIL 2

Jag kan sitta och stirra mig blind på detta och tänka varför? varför gör dom så?

Har ett ganska tvångsmässigt spelande märker jag när jag skriver nu men helt ärligt talat. Varför?

Medlem
Skrivet av Lunf:

Motion i lagom stora doser men som ändå är pulshöjande i kombination med "relaxing" såsom tv/pc-spel, musik och böcker gjorde att jag kunde ta mig ur ett utmattningssyndrom som varade i över ett år.

Exakt samma "medicin" fungerade på mig med.

Förut så kunde jag få extrema nivåer av jobbstress samt tung ångest som det förde med sig. Och så blev jag överkänslig mot all slags stress och gick omkring och var rädd för att bli stressad vilket gjorde mig ännu mera stressad. Det blev som en ond spiral som höll i sig i flera år.

Det som gjorde att jag till slut kunde ta mig ur den spiralen var att jag började motionera. Inte så där slentrianmässigt "spela-innebandy-med-gänget-en-gång-i-veckan", utan jag verkligen prioriterade motionen. Jag valde bort massa annat och så började jag träna och motionera istället, flera gånger i veckan (i mitt fall främst långdistanslöpning, men allt som höjer pulsen funkar). Och varje gång efter att jag tränat klart och återhämtade mig från träningen så spelade jag, eller läste, eller lyssnade på musik.

Det upplägget fungerade fantastiskt bra. Sakta men säkert försvann stressyndromen och ångesten och det har aldrig kommit tillbaka sedan dess. Jag kan fortfarande få en rätt stressig dag på jobbet ibland, men idag klarar jag av sånt. Motionen har liksom gett mig en naturlig "stressbuffert".

Så den här "medicinen" kommer jag fortsätta med resten av mitt liv. Motion och spel ftw. Spelandet kan dock aldrig ta över för jag prioriterar fortfarande alltid motionen. Om jag skulle spela för mycket så kan jag inte motionera och det går ju inte. Motionen går alltid först! Så motionen håller både stressen borta och ser till att jag inte spelar för mycket.

Medlem
Skrivet av blytung:

Har samma problem med att jaga trophys, kan tycka det är extremt irriterande när spel inte ligger på 100%.
En annan sak jag kan irritera mig på är hur min spellista ser ut. Resident Evil som exempel som ser ut såhär

Resident Evil
RESIDENT EVIL5 (utan space)
RESIDENT EVIL 7 : biohazard (!)
resident evil 4 (!!!!)
RESIDENT EVIL 2

Jag kan sitta och stirra mig blind på detta och tänka varför? varför gör dom så?

Har ett ganska tvångsmässigt spelande märker jag när jag skriver nu men helt ärligt talat. Varför?

Det jag tycker är mest "imponerande" är hur öppna vi ändå är.
Internet alias, javisst, men inte så svårt att se vilka vi är "på riktigt".

Finns inte många forum där diskussionen förs på en anständig nivå, även om den ibland kan svikta på fz så är den på en högre nivå här!

Försök på svar för varför på din fråga.
Hobby psykologen här säger att vi alla bär på lite bokstäver.


signatur

“All thinking people are atheists.”

Medlem

Jag älskar Life is Strange.
Och prequelen Before the Storm.
Karaktärerna var så sjukt relaterbara och att spela karaktärer jag kunde relatera till så hårt - jag mådde bra av det!
-- föruto, en viss scen. Jag ska inte spoila men en hemsk scen i första spelet tvingade mig att återuppleva när en liknande sak hände mig på riktigt.
Det skämtas mycket om "triggered" och "trigger warnings" när folk blir lite sura på en grej.. men en riktig trigger är annorlunda.

Jag hade samlat på mig informationen jag behövde för att lösa scenen på rätt sätt. Jag visste vad rätt svar var för att få det lyckliga slutet på scenen... men jag blev år.. hyperventilerade.. jag kunde inte trycka på rätt knappar för att mina händer skakade för mycket.
Efteråt var mer eller mindre trasig.. kunde inte göra något förrän dagen därpå.

Det var jobbigt.
Som fan...

Älskar fortfarande spelet dock.

Medlem

"Positivt": The Legend of Zelda.
När min mamma dog för två år sedan så visste inte jag vart jag skulle ta vägen, allt jag gjorde var att tänka på hennes sista tid i livet och vad jag hade sagt och inte sagt medans jag hade möjligheten. Jag mådde så dåligt som jag någonsin har mått.

Min lösning blev att stänga ute allt annat och sätta mig med ett favoritspel från barndomen: The Legend Of Zelda, under ett par dagar så hjälpte det spelet mig att äntligen tänka på något annat och sluta älta saker jag inte kunde ändra på eller påverka.

Negativt: Mass Effect 3.

Jag ÄLSKADE Mass Effect serien, jag körde igenom ettan och tvåan 5-6 gånger vardera och gjorde allt som gick att göra, jag köpte böckerna, serietidningarna i både tryckt och digitalt format. Jag köpte en Ipod touch BARA för att kunna spela Mass Effect Galaxy. När sedan Mass Effect Infiltrator släpptes och Ipoden var för svag för det så köpte jag en Ipad Touch enbart för att kunna spela det spelet.

Jag satt på forum, jag läste wikis, jag levde Mass Effect under en period och Commander Shepard är fortfarande den bästa spelhjälten som skapats enligt mig.

Sedan släpps Mass Effect 3 och jag börjar en bit in i spelet inse att alla löften om att mina val från dom tidigare spelen inte verkar spela någon roll och när bristen på ett vettigt slut träffar mig så kommer vreden, jag har aldrig varit så arg på ett spel eller spelstudio i mitt liv, min ilska påverkade alla runt omkring mig och folk drog sig undan på jobbet eller frågade försiktigt vad som hade hänt, vilket jag naturligtvis inte kunde förklara.

Det tog dagar innan jag kunde fungera normalt igen och veckor innan jag kunde lägga det bakom mig.
Det kanske var vreden över treans slut som faktiskt fick mig att uppskatta Andromeda mer än dom flesta, för det spelets främsta bedrift var att det sopade bort det gamla och började på nytt. Synd att det inte blev någon fortsättning.


signatur

Skippy R.I.P. 17/7 2006

12
Skriv svar