Story i spel
Vi har alla läst böcker och sett på film med sagor, livsöden och faror som tar oss bort från verkligheten och låter oss se saker och uppleva prövningar som vi aldrig skulle klara i våra vardagsliv. Men oavsett hur välgjord en film är, hur bra skriven en bok är så kan inget annat medium skapa levande världar och berätta historier på samma sätt som spel.
Jag har läst böcker och dragits in i fantasin, känt att författaren lyckas skapa en intressant värld att kliva in i. Jag har sett filmer och känt spänningen eller dramat som regissören vill förmedla. Men inget av de kan mäta sig med hur spel rycker tag i mig. De absolut bästa historierna jag upplevt har kommit från spelmediet. Jag har reagerat starkare på att Sarevok är min halvbror i Baldur´s Gate än att Darth Vader är Lukes pappa i Star Wars (Oops, spoiler!). Jag har sett på de vackra miljöerna i Lord of the Rings-filmerna och tänkt ”Wow, där skulle man vara”, men i The Witcher 3 har jag ridit upp på kullar och sett solnedgången och känt att jag verkligen är där. Till viss del kanske det handlar om aktivt deltagande i historien. Jag är en karaktär i ett spel, istället för den passiva åskådaren. Det blir lättare att sugas in och uppleva något, istället för att se någon annan uppleva.
Som ni kanske förstått är story och världsbygge två oerhört viktiga delar av spel för mig. Jag spelar fortfarande FPS eller actionspel ibland för den snabba kicken, men den främsta anledningen är att få uppleva en riktigt bra story. När jag först började spela på en liten 14 tums TV i min mammas sovrum brydde jag mig inte så mycket om storyn i spel. Att se pixlarna som föreställde Mario hoppa på mitt kommando var beroendeframkallande från första sekunden. Känslan av att vara bäst i världen varje gång jag kom vidare till en ny bana räckte gott när mitt 6-åriga ego satt där framför Nintendos skitfula gråsvarta plastlåda. Varför Mario var där brydde jag mig inte så mycket om. Vartefter jag blev äldre blev story allt viktigare för mig i spel. Jag har alltid uppskattat både film och böcker, men spel har länge varit överlägset bäst på att berätta bra historier. Det är en av anledningarna till att jag dras till RPG-genren, då den ofta (men inte alltid) har ett ganska stort fokus på story. Att berätta en bra RPG-historia med djup handlar till stor del om världsbyggande. Känslan måste vara att världen fanns där innan jag klev in i spelet, och den kommer finnas kvar när jag stänger av datorn. När mitt finniga fjortonåriga jag spelade Baldur´s Gate för första gången kände jag för första gången att jag verkligen levde mig in i spelvärlden. Om spel tidigare varit ett nöje, en utmaning och ett tidsfördriv blev det nu istället levande. RPG tillåter mig ofta att uppleva storyn, istället för att åskåda den.
I actionspel kanske inte storyn tar lika stor plats, men det finns bra historieberättande i alla genrer. Naughty Dog är experter på att berätta actionfyllda historier. De har helt rätt tempo i sina berättelser och mixar storysekvenser med action och spelarkontroll på ett utmärkt sätt. Spänningen i den typen av spel kommer ofta av möjligheten att misslyckas. Varför ska jag oroa mig för John McClane i Die Hard? Han är John McClane, och självklart överlever han till slutet. Men att kunna misslyckas gör att man sitter på nålar i varje scen. På vissa sätt går det rakt emot bra historieberättande att ha ett ”fail state”, att huvudkaraktären faktiskt kan dö är trots allt det ultimata avbrottet i berättelsen, så självklart är det inte ett perfekt system om man vill berätta historier. Här ska det bli kul att se vad Disco Elysium kan erbjuda då utvecklarna talat en hel del om just misslyckanden, och hur du tillåts misslyckas.
Telltale lyckades också gripa tag i mig med sina historier, men tyvärr var deras gameplay inte direkt rafflande, och efter två säsonger av The Walking Dead kände jag att de stod still och stampade i utvecklingen. Det visar samtidigt att en bra story inte är allt som krävs när jag spelar. Jag kan acceptera brister i gameplay om storyn är intressant att uppleva, men inte till vilket pris som helst. Ordet verklighetsflykt kan ibland låta negativt, som att man inte vill leva sitt eget liv och hellre försvinner in i en fantasivärld. Men det är samtidigt något vi ägnat oss åt så länge vi haft skönlitteratur, teater och mänsklig fantasi. Spel är min verklighetsflykt några timmar varje dag, men jag trivs samtidigt bra med mitt riktiga liv.
Jag vet att vissa struntar fullständigt i story och bara vill ha bra gameplay. Vissa vill bara spela senaste Call of Duty med kompisarna, och det kan vara kul ibland. Men för mig handlar spel främst om historieberättande, och jag är nästan lika sugen på att se hur den aspekten kommer förändras de kommande tjugo åren som jag är på nästa generationshopp i spelgrafik eller AI.
Jag gillar verkligen bra berättelser i spel, men det är inget som jag hyser sådär jättestort framtidshopp för. Jag vet inte om jag blivit mer kräsen eller mer känslokall, eller om spel bara blivit mindre gripande.
Förra månaden så hade en kompis och jag ett samtal om spel som fick oss att gråta, hon hade precis spelat Detroit: Become Human som hon tyckte var så gripande och fick henne att böla. Och det fick mig att tänka på spel som varit så gripande dom fått mig att gråta, och dom flesta av dom spelen är inte speciellt nya, utan snarare 20 år gamla, speciellt då Suikoden-serien till PS1 och PS2 som är helt fantastiska.
Men samtidigt ser det ju inte så himla mörkt ut. Om det är något jag lärt mig från indie-boomen vi haft det senaste årtiondet är att ett välskrivet spel inte behöver vara ett spel med en stor budget. Thomas Was Alone, till exempel, är ett väldigt välskrivet lågbudgetspel med oerhört simpel grafik.
Att göra en spelstory till en berg- och dalbana där spelarens influens över händelserna är begränsad (a la Uncharted) känns som att skrapa ytan på formatets fulla potential. Om man kräver av spelaren att observera och pussla ihop information som man hittar via upptäckter i spelets värld för att uppleva en spelstory gör man åtminstone något som en bok eller film inte kan imitera.
Gamla kära datorer som skräpar runt i huset: Gateway 2000 P5-90, Dell Optiplex GXPro, Compaq Deskpro 386, Compaq Deskpro EP 6400, Dell Dimension XPS B1000r, Fujitsu Siemens Scaleo 600 (Athlon XP 3000+) etc.
Jag gillar verkligen bra berättelser i spel, men det är inget som jag hyser sådär jättestort framtidshopp för. Jag vet inte om jag blivit mer kräsen eller mer känslokall, eller om spel bara blivit mindre gripande.
Förra månaden så hade en kompis och jag ett samtal om spel som fick oss att gråta, hon hade precis spelat Detroit: Become Human som hon tyckte var så gripande och fick henne att böla. Och det fick mig att tänka på spel som varit så gripande dom fått mig att gråta, och dom flesta av dom spelen är inte speciellt nya, utan snarare 20 år gamla, speciellt då Suikoden-serien till PS1 och PS2 som är helt fantastiska.
Men samtidigt ser det ju inte så himla mörkt ut. Om det är något jag lärt mig från indie-boomen vi haft det senaste årtiondet är att ett välskrivet spel inte behöver vara ett spel med en stor budget. Thomas Was Alone, till exempel, är ett väldigt välskrivet lågbudgetspel med oerhört simpel grafik.
Du tog ordern ur munnen på mig. Har samma problem att spel inte känns lika bra längre. Det var länge sedan en story kändes lika stark som baldurs gate eller planescape. Jag tror det är en kombination av mer satsning på grafik där story får ta baksätet tillsammans med ha växt upp som gör att man inte blir lika påverkad/gripen. Spel man spelar under ens uppväxt känns/upplevs säkert mera antar jag.
Jag håller med om att det finns mycket som inte får samma fokus i spel när det fokuseras mer på grafiken och hur snyggt det ska se ut. Samma sak är det med filmer.
Det är ofta lättare att hitta en bra film med en bra story bland de äldre filmerna när det inte var lika mycket fokus på specialeffekter. Med det sagt så menar jag inte att det fortfarande görs bra filmer men storyn och känslan i både spel och filmer väger mer för mig än vad specialeffekter och snygg grafik gör.
Jag gillar spel som Elder Scrolls när man får vara en karaktär och det finns många olika saker att göra i spelet under tiden, man måste inte följa huvud storyn från punkt a till punkt utan man kan göra andra saker däremellan. Samt att när folk pratar med varandra och även kan komma fram till en själv och prata så blir det mer levande.
Jag håller inte riktigt med er om att det inte finns bra story i moderna spel. Många titlar säljs med fokus på multiplayer, snygg grafik och korta kampanjer, men det finns fortfarande spel med fokus på story. Red Dead Redemption 2, Last of Us (troligtvis uppföljaren också), The Witcher 3, Horizon: Zero Dawn, m.fl.
Bortser man från de största utvecklarna finns flera AA-studios som berättar bra historier. Hellblade: Senuas Sacrifice är det första jag kommer att tänka på. Larian Studios spel kanske inte har det mest gripande berättandet som finns, men deras världsbyggande väger upp för det.
Även FPS-genren har försök till historieberättande. Jag tycker Halo-serien har ett ganska stort fokus på berättelsen, även om storyn i sig kanske inte håller högsta kvalitet.
Och Shenmue 3 är efterlängtat av många, och det är ju knappast pga snygg grafik och rafflande gameplay, utan det är självklart storyn som lockar. Så visst finns det storyfokus, både i AAA-segmentet och från mindre studios.