Kära speldagbok...

Idag är det onsdag! Eller rättare sagt, det var onsdag...

Jag har ännu inte kommit fram till något "sidolir" att hålla igång samtidigt som FFXIII, men det löser sig nog. Anledningen till att jag dröjer så med att bestämma mig har att göra med att jag inte vill påbörja något som jag sen inte slutför...Vill liksom bara beta av lite spel nu känner jag.

Vad det gäller just spel så har det idag faktiskt varit en ganska produktiv dag för att vara mig. Jag lyckades klämma ner runt 2 timmar i Final Fantasy 13 och snacka om att de har jackat upp svårigheten, nu krävs det faktiskt att jag verkligen tänker till i fighterna. Väldigt roligt att försöka luska ut hur jag ska gå tillväga även om jag kanske kan tycka att "Preemptive strikes" är något ohyggligt OP...I vissa fighter så känns detta mer eller mindre helt nödvändigt för att klara av fienderna och då känns det ganska segt när man inte lyckas. Fighten känns liksom mer eller mindre förlorad på förhand då..Något annat som jag börjat störa mig lite på är den stats rutan som ploppar upp efter en fight, visst kul att någonstans få ett kvitto på hur man utförde fighten men det är oerhört svajigt i betygen och hade det kanske inte varit på sin plats med någon form av tips på hur man ska förbättra sig till nästa gång? Kolla bilden här nedan, helt klart gjorde jag något "fel" men vad? Väldigt luddigt..

När jag ändå nu är inne och gnäller kan jag lika gärna fortsätta med en till sak som börjat störa mig lite mer och det är kameran ibland. Oftast funkar den väldigt bra, men när spelet vill visa sig från sin filmiska sida så funkar det allt annat än bra...Speciellt jobbig var situationen med Hope i roboten. Hur tänkte man där egentligen? Ah well...Nog gnällt för idag. Spelet är på inga sätt dåligt i mina ögon och förutom lite småsaker som sagt så har jag väldigt roligt när jag spelar.

Imorgon har jag faktiskt mer eller mindre en helt ledig dag förutom lite träd som behöver beskäras i trädgården. Ska försöka städa undan det så fort jag kan och sen tror jag faktiskt att jag mer eller mindre kommer spendera dagen i soffan..

Tack och förlåt.

Tack så mycket!

Härligt att höra! Fick en inbjudan att flytta över till en annan realm häromdagen av en gammal vän för att spela ihop i Shadowlands, men jag tackade nej. Jag är allt för rädd för att hamna i det där hålet igen...Ska levla upp en gubbe genom Shadowlands när det väl släpps tror jag och bara se hur raider och liknande ser ut. Verkligen är det så! Tror på riktigt att i stort sett alla kan hitta något i WOW som de gillar...

Har spelat minimalt med sådana spel, men på senaste tiden har jag blivit allt mer intresserad och ska testa på något en dag här framöver tänkte jag.

Mina förhoppningar om att denna helgen skulle gå i spelandets tecken såg min sambo till att krossa rejält igår...Tydligen så var denna helg ett ypperligt tillfälle att måla om golv, tak och väggar på den lilla toan...

Jag ska dock inte klaga för mycket, vi har väldigt kul när vi gör sådana här saker tillsammans och resultatet blir nog riktigt bra när vi väl är klara...Utöver det så har vi även varit och fikat hos mina föräldrar samt hunnit med lite shopping och ett besök på tippen. All in all helt okej helg såhär långt även om det där med spelandet grämer mig något, men nu sitter jag här med en Nocco i näven och ett löfte från sambon att jag ska få sova hur länge jag vill imorgon. Gött!

Problemet är bara att jag inte riktigt har någon lust att hoppa in i Final Fantasy ikväll av någon anledning, istället har jag nu satt igång och installera Master Chief Collection...Min enda kontakt med Halo har upp tills idag enbart bestått i några onlinematcher genom åren. Har aldrig rört kampanjen och efter att ha lyssnat på en del poddar samt läst in mig lite på spelserien är jag ganska taggad faktiskt...

FIFA 21
Har även nu ikväll testat på FIFA 21 och mina första intryck är inte odelat positiva...Mind you, jag har bara spelat någon timme såhär långt men har redan hittat några saker som kommer störa folk rejält...Det första som slog mig är vilken rejäl nedbantning som har gjorts av Serie A och Italien i stort...Serie B är ett minne blott, även om ligan inte var licensierad tidigare så fanns den i alla fall där, det gör den som sagt inte längre. Utöver det så saknas även licens för bland annat Roma...Rejält dråpslag för alla våra Calcio-älskare där ute som nog mer eller mindre nu kommer gå över till att lira PES full-time.

Något som också stör mig något är hur menyerna nu verkar börja lida av samma problem som plågat NHL-serien under flera år...De är sega och lite "sluggish" har bara testat på One X än så länge dock så kan ju vara att problemet ligger där.

Vad det gäller själva spelkänslan så är jag dock mer positivt inställd. Kanske att det går lite väl fort i uppbyggnaden, men utöver det så känns det som att det nu är lite mer tyngd i inlägg och skott samt att man äntligen verkar kunna styra nickarna bättre. Något som också slog mig i matcherna mot datorn var hur motståndarna nu faktiskt kan dra på sig frisparkar...

Måste som sagt plöja ner bra mycket mer tid i spelet för att verkligen kunna säga något, men överlag så känns spelet helt okej. Varken mer eller mindre. Inget som kommer hyllas till skyarna känns det som, men ett stabilt och bra FIFA..

NHL 21
Dum som jag är känner jag mig dock mer peppad på NHL än på väldigt länge...Äntligen har Be A Pro-läget fått lite kärlek och för första gången någonsin kommer vi att äntligen kunna påbörja våra karriärer i SHL! Detta är något som det har tjatats på i år och dar och nu äntligen ska vi alltså få sätta tänderna i det. Utöver det så kommer läget även innehålla en hel del val och liknande saker vilket har saknats i läget i stort sett hela tiden, enda undantaget jag kan komma på är NHL 14 där de introducerade "Live the life" som kändes som en oerhört nedbantad version av NBA 2ks My Career från förra generationen. Hoppas nu verkligen bara att de har lyckats finjustera det här så att det funkar så bra som de visade i den senaste trailern...Även om jag har blivit så oerhört besviken förr så kan jag verkligen inte hjälpa att känna mig väldigt taggad på det här...

Då det var några dagar sedan jag senast uppdaterade här tänkte jag också prata lite om vad jag faktiskt har spelat...Det är inte mycket men jag föll pladask för "Slayaway Camp: Butchers Cut" som just nu är gratis via Xbox Gold...Detta väldigt våldsamma pusselspel är väldigt underhållande och en del pussel kräver faktiskt rejält med tankeverksamhet. Det är ett lite pilligt och perfekt spel att bara hoppa in och ur i och ger en verkligen en såndär skön känsla när man lyckas klura ut en bana som man försökt med under en längre tid..

Vad det gäller storyn....Well...Kan inte säga att jag direkt lagt ner någon större vikt vid den. Spelet är uppbyggt kring massa olika skräck/splatterfilmer som du spelar igenom. Varje film är uppdelad i olika kapitel/banor och det funkar utmärkt måste jag säga. Du får också poäng för hur väl du utför varje bana, poäng som du sedan kan spendera genom att köpa lite olika animationer och liknande. Ett kul tidsfördriv helt enkelt.

Men nu väntar lite Halo innan det är dags för att hoppa i säng. Imorgon är tanken att göra andra strykningen på toan för att sedan faktiskt bara glida ner i soffan och spela resten av dagen...Det är min förhoppning i alla fall...

Well, tror ni att jag har fått spelat något ikväll? Givetvis har jag fått göra det!

Bra mycket mer än jag faktiskt trodde att jag skulle hinna med...Själva dagen har gått åt till diverse arbeten med huset och liknande men kvällen! Oh boy! Jag är återigen kär i Final Fantasy 13! Efter några dagar med väldigt svala känslor svällde de in som en våg över mig ikväll. Äntligen lyckades jag klura ut fighten mot Odin och den känslan...Det var längesedan jag fick i ett spel, satan vad glad jag blev och hur nöjd med mig själv jag faktiskt blev...För de inbitna JRPG-nördarna är säkert den fighten inget speciellt men för mig...Fan vad glad jag blev!

Även storyn greppar mig på något sätt, dock kan jag inte sätta fingret riktigt på det då den känns väldigt spretig och konstig överlag. I alla fall för en som mig som aldrig rört ett JRPG innan. Några av karaktärerna har dock verkligen fastnat hos mig och där måste man ge en eloge till Square Enix...De har verkligen lyckats skapa en mix av karaktärer där jag antingen avskyr eller gillar dem...Lightning och Sazh gillar jag verkligen och även Hope har börjat växa på mig de senaste timmarna. Speciellt tiden med Lightning har gett mig en helt annan bild av honom...Sen har vi ju då både Snow och Vanille som är helt vedervärdiga, de är på tok för japanska för att jag inte ska få krupp av det. Snow är oerhört melodramatisk och Vanille...Ja vad ska man egentligen säga om henne? Förstår inte varför hon ens är med eller varför de skrev en karaktär som henne i det här...

På tal om Snow....Sekvenserna med han och Serah i Bohdum...Cringe på oerhörd nivå här...Jag mådde nästan lite illa av hela situationen och det kändes mer som att jag satt och såg någon form av animerad version på en Harlequinbok..

Lite intressant var dock att se var Snow nu hamnat sedan han blev tillfångatagen...Är fortfarande lite osäker på om de här människorna på något sätt är goda eller onda...Även om jag lutar åt det senare...Som alltid med Snow så skulle det dock givetvis skrikas och föras ett jävla liv trots att snubben satt fast i handklovar...En jävla idiot är han och även om jag förstår att valet inte är mitt så hade han gärna fått sitta och ruttna där i evigheten...

Vad det gäller Halo som jag skrev om igår så har jag inte kommit igång med det än och det lär inte bli mycket av den varan heller imorgon då jag just nu känner mig helt fast i Final Fantasy...Är riktigt spänd på att se vad som händer imorgon när jag spelar vidare...

Sist men inte minst vill jag prata lite om Hero Forge...Detta lilla företag blev jag tipsad om idag av en wow-kompis och ja...Jag slog i saken och beställde en liten replica av min Undead Warlock...Kanske inte på pricken lik, men jag kände att jag var tvungen att testa tjänsten...Det finns drösvis med olika alternativ etc så du kan nog mer eller mindre bygga ihop en karaktär från vilket spel som helst nästan..

Vill ni själva testa på så hittar ni dem på denna länk...https://www.heroforge.com/

Nej nu väntar sängen, ska upp tidigt imorgon. På återseende då!

Tack och förlåt.

Hur brukar ni tackla det här med "rage" när ni spelar? Igår var första gången på bra länge som jag verkligen fick känna på den känslan igen och det var så länge sedan att jag faktiskt inte riktigt visste hur jag skulle hantera den...

Lite kontext kan dock vara på sin plats först. Anledningen till att jag fick ett sånt oerhört sammanbrott stavas, Aster Protoflorian i Final Fantasy 13....Detta vidriga odjur har jag nu suttit fast på sedan igår och efter att ha wipat runt 30 gånger så brast det för mig...Saken var dock den att jag som sagt inte riktigt visste hur jag skulle hantera ilskan. Tidigare perioder under mitt liv har situationer som denna ofta resulterat i en lång harang svordomar samt en handkontroll/tangentbord...You pick..I väggen eller liknande. Nu blev jag dock bara helt matt av ilskan som vällde över mig och istället för att slå sönder saker stängde jag av konsolen, bytte om till träningskläder och gav mig ut och sprang...Vuxet sätt att hantera det kanske? Jag vet inte, men jag har aldrig tidigare känt känslan av att bara vara så oerhört matt över ett spel...Det känns verkligen oövervinnerligt just nu att dra igång Final Fantasy medan jag för 10 år sedan hade vänt ilskan till jävlar anamma...Nu känns steget till att bara ge upp väldigt nära...Vilket är synd då jag gillar spelet...Här nedan ser ni anledningen till mitt sammanbrott...

Efter en del funderande idag har jag kommit fram till att låta FFXIII vila ikväll. Jag får helt enkelt kolla upp lite strategier på nätet imorgon om det är lika svårt då...Något som dock stör mig så oerhört i allt detta är hur uselt spelet är på att komma med någon form av tips när man har sådana stora problem som jag hade igår...Kanske är det typiskt för JRPG? Jag vet inte, men dåligt är det i vilket fall som helst...

Så istället för Final Fantasy drog jag igång ett annat spel tidigare idag...Ett spel som jag har "sparat" lite då jag för några månader sedan spelade igenom ettan...Jag pratar om Mass Effect 2, ett spel och en spelserie som väldigt många runt mig har tjatat på mig i åratal att spela och när jag nu väl fick tummen ur att spela igenom ettan blev jag verkligen inte besviken. Vilket otroligt spel! Jag blev helt tagen av det första även om det kanske inte har åldrats superbra i alla aspekter...Men karaktärerna, platserna och själva storyn...Vilket underbart äventyr jag hade...Därför är såklart förväntningarna skyhöga nu när jag precis dragit igång tvåan och än så länge är jag verkligen inte besviken...Hela introt var ju fantastiskt och gav mig nästan gåshud...

Härligt är också det faktum att du kan fortsätta med din egen Shepard, ett grepp som måste varit helt nytt 2010 och som jag nog inte hört om i någon annan spelserie. Nu är jag visserligen bara någon timme in i spelet, men det känns redan tightare än vad ettan var och bra mycket mer polerat. Även den "mystiske" Illusive Man känns spännande och mina två nya kamrater känns också dem intressanta. All in all en väldigt bra början av spelet och jag tror nog någonstans att jag helt enkelt är så "tråkig" så att jag även i framtiden kommer att föredra "western" RPGs före JRPGs....Karaktärerna här känns mer levande och bra mycket lättare att relatera till än exempelvis Hope eller Lightning från Final Fantasy även om dem också är fantastiska på sina sätt..

Har alltså igång både Final Fantasy 13 nu och Mass Effect 2, två rätt så stora spel som jag förstår det, men då jag har rätt gott om tid att spela nu tänker jag att nog borde jag hinna med detta...Om jag nu bara kommer förbi den där satans bossen...

Tack och förlåt.

Efter väldigt mycket svett, tårar och kanske inte blod men en otrolig frustration så klarade jag igår äntligen av Aster Protoflorian i FFXIII och känslan som där och då vällde över mig har jag inte känt på oerhört länge...

Som jag alltid tenderar att återkomma till i mina inlägg hör också detta samman med min tid som hardcore i World of Warcraft. De hundratals timmar som man genom åren har spenderat på att försöka få ner diverse bossar den frustrationen har jag inte känt på flera år förrän tills jag nu stötte ihop med Aster Protoflorian....Detta avskräde till sköldpappa (?) Påminde mig väldigt mycket om fighter som "Heigan" i Naxx eller "Lich King" HC back in the days...Fighter som jag där och då var så ohemuligt trött på, men som idag har blivit ganska fina minnen och känslan av när man besegrade dem...Den är svårslagen. Något liknande den känslan kände jag dock sent igår kväll när jag äntligen kom underfund med hur jag skulle klara av detta monster. Fighten tog, som ni ser nedan hela 15 minuter och var inte en särskilt "clean" kill på något sätt men jag klarade äntligen av den och lyckan där och då....Det är en känsla som jag verkligen skulle unna var och en...Nästan som den oerhörda lycka man kan känna när man har vatten i öronen som vägrar rinna ut, du går och skakar på huvudet i timmar och till sist är du en hårsmån från att helt enkelt bli galen...Men så, när du lagt dig i sängen och du känner hur vattnet äntligen rinner ut. Eufori! Den känslan hade jag alltså igår och nu är jag återigen otroligt taggad på att fortsätta mina äventyr..

Efter detta var jag i det närmaste helt utpumpad, men valde ändå att spela vidare lite och slogs återigen av hur vackert det här spelet ändå är...Att tänka att detta kom ut för över 10 år sedan är jag väldigt imponerad av. Kanske har det att göra med att jag typ endast har spelat WOW de senaste årtiondet, men ändå. Det går inte att blunda för att spelet är oerhört vackert.

Jag har också följt med en hel del i rapporteringen kring Baldus Gate 3 och är oerhört taggad, har dock lovat mig själv att inte påbörja det nu utan istället fokusera på min gigantiska backlog och skjuta fram Baldus Gate tills jag åtminstone har klarat av 5 andra spel...Tänkte göra ett inlägg här snart om vilka spel som jag egentligen har i min backlog och hur jag tänker kring dem. Finns som sagt en hel del spel och spelserier som jag helt enkelt känner att jag måste spela igenom.

In other news! Jag har också varit inne och strulat lite i Azeroth igen, inget seriöst direkt men tänkte att jag kanske borde dra upp min Alliance präst till 120 så den är hyfsat redo inför Shadowlands också. Pre-patchen släpps ju nästa vecka iofs och jag är väldigt sugen på att försöka dra upp en gubbe då. Mestadels för att testa det nya levelingsystemet och se om det verkligen kommer att fungera så bra som det verkar. Detta ska ju också innebära att det numera också ska gå fortare att dra upp en gubbe vilket sannerligen behövs. Tänk att som ny spelare komma in i WOW och förstå att du måste levla över 100 levlar innan du ens börjar närma dig det som verkligen är kärnan av spelet...Fingers crossed att Blizzard löser det här på ett bra sätt och får man tro rapporterna så kan vi vara försiktigt optimistiska.

Livet i övrigt tuffar också på det i en ganska skön takt just nu. Visserligen blev jag förkrossad över regeringens besked igår angående publiken på våra idrottsarenor och har ännu väldigt svårt att förstå hur man kan få vara över 30 000 på Mall of Scandinavia, men kastar du in en fotboll där så måste du stänga ner allt. Obegripligt och ju mer tiden går desto mer känns det nästan som att regeringen och FHM helt enkelt är så oinsatta i hur otroligt viktig sporten är för så många människor i det här landet både ekonomiskt men inte minst socialt...Saken är ju den också att det inte alls rimmar med vår strategi i övrigt, vi ser länder som har bra mycket strängare regler än vad vi har haft där man nu trots ökad smittspridning ändå ser till så att människor kan se livsport och kulturevenemang...Det rimmar bara så dåligt alltihop. Så om du som jag nu också har någon förening som du håller extra kär, se till att slänga in någon hundring extra, köp de där souvenirerna du funderat på, swisha en summa vid varje hemmamatch om du har möjlighet. Många bäckar små kan i slutändan visa sig vara oerhört viktiga här.

Utöver det så är livet ganska bra ändå. Arbetet med huset flyter på riktigt bra nu och bara denna veckan har vi dels fått en ny uppfart samt också blivit klara med den lilla toaletten på övervåningen. Starkt jobbat ändå och kommande vecka blir det till att dels plocka in offerter på nytt tak samt fixa räcket vid entrén. Mycket att göra, men rätt så kul ändå.

Imorgon väntas hundpromenad i Skåne så det är upp tidigt imorgon men efter det....Sambon jobbar söndag till måndag så då lär det plöjas ner en hel del timmar i Final Fantasy och Mass Effect 2....

Trevlig helg på er!

Tänk, igår satt jag här och skrev ett inlägg om hur vi skulle till Skåne idag på hundpromenad och om hur bra allt kändes, snacka om att den känslan har förändrats...

Ibland stannar livet till, det har hänt mig några få gånger tidigare men jag har aldrig varit så inblandad som jag var sent igår kväll, men vi tar det från början tänker jag.

Sambon jobbade sent igår och skulle inte vara hemma förrän runt 19 så vid 18-tiden började jag fixa lite med middagen...Lasagne stod på menyn och strax efter 19 var maten klar. Sambon var dock inte hemma än så jag passade på att ge hundarna mat, städa undan i köket etc. Strax innan 20 kom hon så äntligen hem och vi åt middag. lasagnen var då helt perfekt. Längesedan jag åt en sådan grym lasagne som jag själv tillagat...Anyway, under middagen berättade sambon att vi behövde åka en sväng till hennes mamma för att lämna lite saker. Vi åt upp, tog med oss hundarna och satte oss i bilen.

Vi valde att hoppa in i "andrabilen" då den stått i typ en vecka och rullade iväg. Det tar runt 20 minuter att åka dit och på vägen lyssnar vi på någon av sambons spellistor och pratar om vilka som ska komma på promenaden under morgondagen. Väl framme sitter jag kvar i bilen medan sambon springer in med sakerna, rätt så fort är hon tillbaka då hennes mamma redan gått och lagt sig och vi börjar så sakta rulla hemåt. Vi diskuterar lite om vi ska ta den stora vägen hem eller den genom skogen, vi väljer det förstnämnda...

Strax efter vi har svängt ut så bryter radion om att en trafikolycka, vi lyssnar inte så noga då det inte var i närheten av oss men sambon säger något om att det är väldigt ofta det "smäller" på den vägen. Typ 30 sekunder senare så ser jag bara något stort som kommer springande från vänster upp på vägbanan och sen smäller det. Allt blir helt vitt och sambon bromsar upp, inte någon tvärnit utan vi stannar mer där på vägen. Ganska snabbt förstår jag att krockkuddarna har lösts ut och det är därför det har blivit helt vitt i bilen, det stinker också kraftigt av någon lukt jag har väldigt svårt att beskriva...Jag finner mig dock ganska snabbt och frågar hur sambon mår, om hon har ont eller något samtidigt som jag sätter på varningsblinkersen, sambon har inte ont och om än rätt så chokad mår bra. Efter det så kollar jag bak på hundarna som också dem ser ut att vara oskadda...Vi kliver då ur bilen, jag ringer direkt till 112 samtidigt som sambon plockar ur hundarna för att verkligen se att de är okej. Bilen som körde bakom oss har också stannat och är oerhört behjälpliga med allt möjligt, de ställer upp varningstriangel och allt medan jag pratar med SOS och sambon går ut till en liten parkeringsficka med hundarna för att de inte ska stå vid vägen...

I samtalet med SOS berättar jag att vi har kört på vad jag där och då tror är ett rådjur...Måste här också säga hur otroligt bra bemötta vi blir, lugna människor i telefon som hjälper till att få ner det otroliga påslag av adrenalin jag hade. Snabbt får vi dock rätt ut att ingen av oss är skadade på något sätt och att ambulans inte behövs, istället kallas en jägare ut för att kolla till viltet som av allt att döma är stendött...,Det otroliga här är att det tog 4 minuter från det att jag ringde tills att jägaren svänger in på parkeringsfickan. Även han frågar hur vi mår och berättar hur glad han är över att åka på en viltolycka där alla i bilen står på benen och mår förhållandevis bra. Jag pekar ut för honom var viltet har hamnat och ganska snart kommer han tillbaka att det inte var något rådjur vi kört på, istället har vi lyckats köra på en kronhjort, ett djur han under 40 år som jägare aldrig stött på här i skogarna....Det är också därför det inte är så konstigt att bilen är totalkvaddad...Under tiden han ringer markägare och allt så har sambon via försäkringsbolaget fått tag i bärgare som är på väg samt kontaktat hennes syster som är på väg för att köra hem oss...Där och då var det rätt så enkelt faktiskt, saker var tvungna att lösas och det var inte förrän vi landat hemma som det verkligen slog in för oss vad vi egentligen varit med om...

Saken är den att hjorten slet med sig motorhuven som i sin tur slog ett litet hål i rutan, men som desto viktigare skyddade oss från att få hjorten mitt över oss...Tankarna om hur det hade gått om det skett spökade rejält hos både mig och sambon och det var inte förrän framåt femtiden i morse som vi fick några timmars sömn...Varken jag eller sambon har någonsin varit med om något liknande och vill heller aldrig vara med om det igen...Vägen vi körde på är satt till 90 och vi låg runt 75-80 när vi krockade...Fyfan...Det viktiga är dock att vi alla klarade oss utan en enda skråma konstigt nog, vi hade rejäl änglavakt där och då och hur jävla klyschigt det än låter så sätter det saker i perspektiv...Livet är skört och någonstans tror jag det är saken som mest skakat om oss, vi är unga, friska och tänker i stort sett aldrig på döden men det här...Det satte som sagt saker i perspektiv...

Någonstans i mitt bakhuvud visste jag att jag hört någonstans att när man varit med om något sådant här så ska man ut och köra igen så fort som möjligt vilket vi också gjorde. Vi körde faktiskt samma väg idag och det kändes skönt, vi var också och tittade till vraket av bilen vilket fick mig att må rätt så illa...Den var mer tilltygad än jag nog hade förstått där på kvällen och återigen så kan jag bara tacka den lyckliga stjärnan att allt ändå gick bra...Bilen är materiellt och inga större problem att ersätta, dock så är det extremt segt att lämna in en skadeanmälan märkte vi...Vuxenpoäng på det där dock!

Rätt så kul hade vi också mitt i alla misär sent igår natt när sambon torrt konstaterade att alla pengar och allt arbete med uppfarten för att få plats med två bilar nu mer eller mindre varit i onödan...Det skrattet behövdes verkligen där och då..

Ikväll har vi verkligen bara tagit det lugnt, vi såg klart dokumentären om Estonia på Dplay (Har ni inte gjort det så är det banne mig en plikt att se den!) otroligt bra och sätter verkligen ljus på så otroligt mycket som är konstigt med den där olyckan och arbetet efteråt...Nu sover sambon, hundarna likaså och jag har precis laddat ner 10 timmars trialen av NHL 21...Länge sedan jag sett fram emot ett NHL-spel såhär mycket så nu ska jag sätta tänderna i det...

Ta hand om er där ute!

Efter gårdagens allt annat än muntra inlägg här så tar vi ikväll nya friska tag! Undertecknad har nu satt tänderna i NHL 21 och är tro det eller ej väldigt nöjd med ett NHL-spel för första gången sedan NHL 14!

Min kärlek till hockey har funnits med mig ända sedan barnsben, jag var knappt fem år gammal när jag själv började spela och sedan dess har kärleken till sporten alltid funnits med mig. Spelade organiserat fram tills att jag var runt 19-20 år och har sedan spelat vidare i korpen och liknande så jag skulle säga att jag känner sporten rätt så väl. Med detta så har givetvis också kärleken till NHL-spelen också kommit och ända sedan NHL 97 har jag köpt varenda spel, några av mina absolut finaste spelstunder har jag haft tillsammans med kompisar, några öl och ett NHL snurrande i konsolen, fantastiska minnen!

De senaste åren har dock spelen gått ner en hel del i kvalitet...Ända sedan hoppet från förra generationen till denna har spelen mer eller mindre varit rätt så dåliga helt ärligt talat. Hypen inför NHL 15 var galen för många av oss inbitna hockeyälskare, EA hade valt att inte släppa NHL 14 på PS4/Xbox One då de ville ta tillvara på den extra tiden för att utveckla NHL 15. När teaser trailern till spelet släpptes så var hypen total, aldrig tidigare hade ett NHL-spel sett så oerhört verklighetstroget ut och när de sedan släppte själva trailern så visste hypen inga gränser hos oss.

Trailern håller banne mig än idag, oerhört vacker och stämningsfull. Ganska snart så skulle dock verkligheten komma ikapp oss, för när spelet väl släpptes så hade vi knappt hunnit sätta igång det förrän det stod klart att besvikelsen över produkten var total. Flera spellägen saknades, väldigt mycket som vi hade tagit som givet på förra generationen var borta och här fanns egentligen bara en fin bajskorv av ett spel. EA försökte lite halvhjärtat att få ordning på saker och ting med lite patchar men det räddade egentligen aldrig något. Spelet var katastrof och ända sedan dess har de mer eller mindre försökt få till en lite bättre produkt genom åren och visst har det blivit bättre, men sanningen är den att det knappast har varit några höjdarspel. Väldigt mycket fokus har legat på HUT som mer känns som FUTs fula kusin än något annat och personligen har jag aldrig fastnat för det läget. För några år sedan kom också spellägena "threes" och "ones" lägen som det inte direkt slog gnistor kring och även om de kanske var lite roliga i början så kändes det återigen bara som någon form av billig utfyllnad....Det var väl egentligen först förra året med NHL 20 som det kändes som att NHL nu var på väg mot något igen, spelet kändes tight, de nya funktionerna i "Be a GM" var efterlängtade och vi vädrade lite morgonluft för första gången på fem år.

Därför har jag varit lite småhypad inför NHL 21, ganska tidigt så började det ryktas om att de skulle göra om "Be a Pro" rätt rejält, ett spelläge som sannerligen har saknat kärlek..."Be a Pro" har mer eller mindre varit identisk sedan NHL 12 och undertecknad har knappt rört läget sedan dess. Med dessa rykten så fick man dock lite förhoppningar om att det kanske kunde vara något mer i linje med NBA 2Ks "My Career" (utan alla miljarder microtransactions givetvis). När sedan också nyheten kom att de valt att "revampa" läget helt och hållet och att läget nu också skulle innefatta mer av en story och mer personliga val samt att vi äntligen nu skulle kunna börja i Europa! Något som det har skrikits om sedan EA introducerade "Be a Pro"...Efter ungefär 10 timmar med spelet så kan jag nu nöjt konstatera att EA faktiskt har levererat på denna punkten.

Be a Pro â la NHL 21
Det första jag gjorde när jag drog igång spelet igår var att "pinna" fast Be a Pro ikonen...Något jag aldrig har gjort tidigare på NHL...De säger något om den hypen jag hade inför läget. Sedan startade jag upp det, skapade min spelare. Valet föll på en Playmaker som Center/LW...När detta var gjort så kom den hittills faktiskt enda besvikelsen, vi kan inte börja i SHL utan får nöja oss med att börja i CHL...Lite av käftsmäll men med tanke på vad EA tidigare har levererat så är egentligen inte detta något som jag kan kritisera dem för mycket för. Tråkigt dock för de spelare vars lag inte har kvalat in till CHL. Undertecknad är dock Frölundait och Frölunda är givetvis med. Efter detta så följde en kort cutscene där ens agent blir intervjuad...Här lyckades EA riktigt fint med att balansera på den där så svåra gränsen över vad som känns genuint och vad som kan känns pajigt.

Efter det tas man in i den nya huben som ser riktigt fräsch ut om än lite svårnavigerad tills man vant sig vid upplägget. Redan innan första matchen så har jag också ett samtal med tränaren där jag för första gången ställs inför de olika svarsalternativen som mer eller mindre är grunden i hela konversationssystemet i spelet. De två valen handlar om "Team" eller "Star". Kort sammanfattat kan man säga att väljer du att svara med "Team" alternativet så är du lojal med laget, du slår inte på din egen trumma ut väljer att lyfta fram laget mer än jaget, detta bygger din relation med lagkamrater samt också ofta med coach och organisation. Skulle du välja "Star" dock så fokuserar du mer på dig själv och din egen prestation, detta bygger ditt "Brand" mer vilket i sin tur kan generera i mer pengar och mer kontrakt med diverse sponsorer och liknande men det gör också ofta att din relation med dina lagkamrater ofta försämras. Detta kan känns lite ytligt när jag beskriver det såhär, men ju mer du spelar desto mer svarsalternativ kommer du att få och systemet utvecklas också med lita andra parametrar.

Under matcherna så kommer du också få instruktioner av din tränare där du beroende på ditt svar får diverse olika uppgifter under matchens gång. Exempelvis så kan det vara att se till att sätta dina medspelare i bra lägen eller att själv göra ett mål etc. Kul och en helt annan approach än de haft i tidigare NHL-spel där man bara fått en liten notis om vad tränaren vill att du ska göra...Dessa konversationer förekommer också mellan dig och dina lagkamrater där jag bland annat fick en fråga av Lucas Raymond om att följa med laget och bowla..

Jag valde att hänga med och lovade också att bjuda på middagen, vilket som ni ser resulterade i att jag dels förlorade lite pengar samt lite kondition. Å andra sidan så ökade jag dock på min ställning hos mina lagkamrater samt en liten buff i balans. Vad har då detta för inverkan? Well, ju högre status med lagkamraterna du har desto mer kommer du att märka av det på isen. Lagkamrater är mer benägna att passa dig när du ber om pucken, de ställer upp för dig om någon skulle vilja fightas etc. Ganska kul system och rätt så tidigt märker du också av hur det spelar in. Det gör faktiskt en rejäl skillnad på isen.

Du kommer även att intervjuas efter matcher där det ofta gäller att väga sina ord på en våg. Reportrarna är inte rädda för att ställa dig mot väggen om det går tungt någon match och väljer du då exempelvis att såga tränaren för att du fick för lite istid eller liknande kan de ge dig den på att också det kommer få konsekvenser...

Spelet på isen då? Precis som vanligt kan du skruva i all oändlighet för att få spelet just dit du vill men överlag så känns det riktigt bra. Arbetet med att särskilja olika spelare och spelartyper märker man har gått framåt och spelet känns verkligen levande. Fysiken känns för en gångs skull riktigt bra balanserad och pucken rör sig i 90% av fallen som den hade gjort på riktigt. Tacklingarna är kanske mindre "sensationella" än de var i NHL 20 men känns bra mycket mer verkliga.

Ett problem som dock kvarstår är att lite oavsett hur du spelar inför draften så kommer du att väljas bland de första. Detta har vad jag förstår visserligen också ganska mycket att göra med vilken spelartyp du väljer att köra som. En enforcer kommer inte att bli vald som nummer ett oavsett hur många poäng han gör upp till draften. Själv valde jag dock som sagt att spela som Playmaker och Center/LW...En i verkligheten väldigt eftertraktad spelartyp och mycket riktigt så valdes jag också som nummer ett av New York Rangers.

Också nytt i det här är att i upptakten till draften blir du intervjuad av de lag som har sina ögon på dig. Jag själv blev intervjuad av Rangers och Kings, de lag som valde som etta respektive tvåa i draften. Intervjuerna kändes väldigt genomarbetade för att vara EA faktiskt och efter varje genomförd intervju får den en siffra som visar hur väl klubben tyckte att du svarade. Den lilla cutscene som också kommer när du blivit draftad och går in i omklädningsrummet för första gången samtidigt som det spelas stämningsfull musik och Ray Ferraro och James Cybulski pratar om dig, lite av ett gåshuds ögonblick måste jag ändå säga.

Precis som i tidigare versioner så får du under försäsongen spela till dig en plats i laget, detta handlar nu också mycket om hur väl du lever upp till förväntningarna hos coach och organisation samtidigt som du också försöker nå de mål som tränaren och du sätter upp tillsammans. Jag har som sagt fokuserat på att vara mer av en spelfördelare än en utpräglad målskytt därför har mycket fokus för mig varit på att skapa mållägen för mina lagkamrater med bra passningar och att kunna läsa spelet rätt. Väldigt kul då detta betyder att vi som faktiskt har spelat hockey på riktigt har en liten fördel här, spelet känns överlag mer intelligent än tidigare...Detta har givetvis också med vilken svårighetsgrad du väljer att köra på...

Genom min karriär så har jag såhär långt valt att köra på det "typiskt" svenska sättet i NHL genom att mer eller mindre varje gång välja att lyfta fram mina lagkamrater och laget istället för att slå på min egen trumma. Dels för att jag någonstans tror att det är bäst i längden men också då det rimmar bättre med min person än de andra alternativen. Detta har dock medfört att jag inte har varit särskilt duktig på att bygga mitt "brand" något som kan komma tillbaka och bita mig tror jag. Genom att bygga ditt "brand" så får du alltså in mer pengar och mer möjligheter till att tjäna pengar...Pengar som du sedan kan använda för att köpa en hel del saker som hjälper dig vidare...Att nu här försöka gå igenom allt detta är omöjligt med som ett exempel kan du anställa en PR-manager som ger dig tips under intervjuer, ger dig speciella intervjuer och allmänt hjälper dig att bygga ditt varumärke än mer. Du kan också välja att köpa ett hus på stranden som hjälper dig att återhämta dig bättre mellan matcher och liknande...Valmöjligheterna här är verkligen enorma vilket också ger än mer djup till läget. Jag har dock än så länge inte hunnit tjäna ihop tillräckligt med pengar än för att kunna köpa något intressant.

Efter att ha spelat igenom försäsongen och fått veta att jag har en plats i NHL-truppen så var det dags för den första matchen för säsongen och att göra debut på riktigt. För motståndet stod Buffalo Sabres och här och nu upptäckte jag en annan sak som visserligen inte förstör, men som stör mig något. Som vanligt så har det varit rena rama vilda västern i NHL bland de kontraktslösa spelarna i ligan...Henrik Lundqvist fick (precis som i verkligheten) inte något nytt kontrakt med Rangers, men istället för att han skrev kontrakt med något lag som har möjlighet att vinna så visade det sig att han valt att skriva på för Buffalo...Känns inte särskilt verklighetstroget och återigen så visar det sig att spelare bara skriver kontrakt med den klubb som erbjuder bäst lön...Lite tråkigt som sagt, men inget som förstör direkt..

Avslutningsvis...Jag har kanske lite väl för snälla glasögon på mig då jag har varit så väldigt svältfödd på en riktigt bra karriär i "Be a Pro" men detta är på riktigt bra av EA Sports...Det finns djup, det finns karaktär och det känns för första gången som att du spelar Be a Pro i en verklig värld...Oerhört kul! Rent visuellt så har det inte hänt något alls mer eller mindre. Spelet ser ut som det har gjort sedan NHL 15 mer eller mindre även om jag nog tycker att de har jobbat lite mer med ljussättningen här än tidigare. Överlag är det riktigt bra och håller även de andra spellägena som jag gillar så kommer NHL 21 nog ramla in som det bästa i serien någonsin hos mig.

Har du skippat NHL-spelen några år och är sugen på att lira "Be a Pro" så har du verkligen inget att förlora på att sätta tänderna i det här. I det avseendet är det som sagt det absolut bästa som EA har levererat. Spelet släpps i butik på fredag den men har du EA Play kan du redan nu ladda ner det och spela 10 timmar. Jag spelar på Xbox One X, men vad jag förstår rullar spelet precis lika bra på PS4.

Det här blev väldigt långt, men så kan det bli när man är passionerad över något. För egen del så väntar nu faktiskt lite Final Fantasy, sambon jobbar som sagt natt, hundarna har fått sin kvällspromenad och jag har en iskall Nocco i kylen. Natten ligger med andra ord vidöppen för fantastiska upplevelser i underbara världar!

Tack och förlåt.

Så skulle man kanske kunna säga, jag har officiellt fallit dit igen, rätt så hårt också är jag rädd...

I onsdags så släpptes Pre-Patchen till Shadowlands och undertecknad föll pladask dit igen som den missbrukare man är...De nya talangerna, det nya levelingsystemet, levelsquish....Upplåsning av Allied raser....The list goes on...Jag kunde bara inte hålla mig undan och det hade jag kanske inte riktigt tänk heller, men att jag skulla tycka så mycket om vad Blizzard har gjort nu...Det trodde jag kanske inte riktigt..

Sagt och gjort, på onsdagsmorgonen så slog jag mig ner vid datorn, startade upp World of Warcraft och tryckte direkt på "Create New Character". Redan kvällen innan hade jag bestämt mig för att starta från början på en ny realm, valet föll på Ravencrest. En ganska så stor realm med bra representation av Alliance samt några vänner som också spelar där...Klass var också bestämt redan på förhand, Warlock kändes givet någonstans då jag efter 15 år som tank nu känner att det får räcka någonstans. Ras hade jag dock inte funderat särskilt mycket på, jag visste att jag inte ville ha någon av "Allied" raserna utan jag ville också testa på "noobie ön" som kom med patchen. Efter lite funderande så föll valet på en Human female, animationerna känns stabila och de ser okej ut i nästan all gear. Alla nya valmöjligheter som också har kommit med patchen vad det gäller utseendet på karaktärerna var också något som gjorde att valet av Human kändes ganska klart.

När jag sedan skulle skapa själva karaktären fick jag också valet om jag ville starta i Elwynn Forest som Humans alltid har startat i eller om jag ville starta på "Exiles Reach" som är den nya introduktionen främst riktad åt nybörjare. Sagt och gjort, valet föll på Exiles Reach.

Det första du får lära dig här är bland annat hur du kontrollerar din karaktär, använder attacker, lootar etc. Allt som kan vara bra att kunna för någon som precis har dragit igång WOW för första gången. Hade denna gång också bestämt mig för att för en gångs skull faktiskt läsa questerna, något som jag mer eller mindre aldrig gjort i WOW....Kortfattat kan man säga att storyn här på "Exiles Reach" handlar om hur ett skepp med Alliance soldater har försvunnit och ni är nu ute efter att se vart de har tagit vägen och om möjligt rädda dem...Helt okej får jag ändå säga, karaktärerna är som alltid nästan när det kommer till Blizzard något speciellt och jag kände ganska snart en "connection" till Captain Garrick som är den som håller din hand här i början..

Efter en dryg timme som avslutas med en "mini" dungeon så var det dags att lämna Exiles Reach...Den cutscene som sedan kommer var som alltid när det kommer till Blizzard riktigt hög klass. Den satte verkligen tonen för vad Alliance i det här universumet står för och vad det innebär att vara en del av den..

Vid detta laget var jag riktigt taggad då jag nu på allvar skulle få sätta tänderna i det nya levelingsystemet! Lite bakgrund först, som de flesta av er säkert redan vet så var tidigare maxlevel i WoW 120...Med den "levelsquish" som man nu har gjort så är max återigen level 60...Detta kan du dock först nå när Shadowlands väl har släppts vilket gör att max level just nu faktiskt är 50. En välkommen förändring minst sagt, det behövdes verkligen. Bara tanken att som ny i WOW börja som level 1 och inse att du ska dra igenom mer än hundra levlar innan spelet verkligen börjar så att säga...Här har Blizzard lyckats riktigt bra måste jag säga, visst kändes det konstigt att scrolla runt bland mina karaktärer i början och bara se massa level 50 gubbar...Men det går över rätt så snabbt och det känns verkligen bra.

Med detta så har man också introducerat ett nytt sätt att levla på...Tidigare har du mer eller mindre tvingats traggla igenom alla expansioner på vägen mot 120, detta behöver du inte längre. Istället har man lagt till något som kallas för "Chromie Time" där du väljer i vilken expansion du vill levla...Detta val kan du göra från level 10 (den level du är när du kommer ifrån Exiles Reach). Du kan nu alltså åka till Northrend på level 10 och börja levla där...Oerhört välkommet för oss som har tragglat igenom alla de här zonerna rätt så många gånger nu...Mitt val föll på Pandaria, kanske inte det snabbaste sättet att nå level 50, men jag har inte bråttom och fullkomligen älskar zonerna och karaktärerna i Pandaria. När den expansionen väl var "current" så fick Blizzard ohemuligt med skit av i stort sett allt och alla, men såhär i bakspegeln. Vilken expansion det där ändå var! Sagt och gjort, som nydingad level 10 var nu min Warlockbrutta på väg till Pandaria.

Det kändes fantastiskt att vara tillbaka i Pandaria och veta om att jag helt ärligt inte behöver lämna den här expansionen utan kan fortsätta hela vägen till 50 här. Quester och allt fungerar också det utmärkt även om det var lite småbuggar där på onsdagen, mycket av detta rättades dock till i den hotfix som släpptes redan dagen efter.

Med detta system så känns varje level återigen som något speciellt. I stort sett på varje ding så låser du upp en ny spell/talent etc. Något som verkligen har saknats de senaste åren...Hade för första gången på väldigt länge oerhört kul med att levla i World of Warcraft och det var det inte bara jag som hade, servarna var knökfulla med folk, generalchatten även ute i vida världen levde och den där kärleken jag känner för det här spelet fick verkligen ny energi. Det är verkligen hands down, det bästa spelet som har gjorts.

Just nu är jag level 42 och har gjort klart 2,5 zon i Pandaria, detta också utan heirlooms! Då jag verkligen ville känna på hur det är att levla som helt ny i spelet. Tycker att det har varit bra pace, kanske lite snabbt (?) men inget som stör. Har inte gjort något speciellt heller när det kommer till att tjäna guld och liknande, men även här känns det ganska bra. Har inte varit några problem alls för mig att träna mounts etc. Just detta med mounts är något som också har förändrats lite, levlarna när du tränar vad har såklart förändrats, nedan här ser du hur det numera fungerar.

60% speed - Tränas på level 10
100% speed - Tränas på level 20
150% flying - Tränas på level 30
300% flying - Tränas på level 40

Som ni ser har Blizzard helt valt att skippa 280% flying, de karaktärer du hade som hade den nivån har nu blivit uppgraderade till 300%. Överlag så tycker jag det fungerat riktigt bra, det känns precis lagom och ger dig också något att se fram emot vid varje 10-ding.

Förhoppningen här är nu att nå level 50 här imorgon eller något och sedan bara se till att skrapa ihop så mycket guld jag kan inför Shadowlands.

Nämen se där!

Helt plötsligt fanns tiden för att slå sig ner och skriva ett inlägg här. Renoveringarna av huset har fortgått i ett otroligt tempo den senaste tiden. Mycket har jag och sambon gjort själv men även tagit en hel del hjälp av diverse hantverkare och kanske har vi bara haft tur, men satan vad smidigt och lätt allting har gått! Vi är faktiskt nu i stora delar klara med allt vi ville få fixat. Nya badrum är fixade likaså med kök och även de flesta rummen har fått nya tapeter och grejer...Otroligt stolt över både mig och sambon då knappast någon av oss kan räknas som "händiga" direkt.

Anyway! Spel ska vi prata! Jag fick min Series X på release och kunde inte vara mer än nöjd med min lilla maskin. Laddningstider och liknande gör att det nu mer eller mindre skulle vara omöjligt att gå tillbaka till One X tror jag....Det ska dock sägas att jag kanske inte riktigt har utnyttjat hela potentialen hos konsolen...Det var nämligen så att jag blev tagen på ett sätt av speldjävulen jag inte blivit på oerhört länge.

Anledningen till det stavas Assassin's Creed...Herregud vad jag har fastnat för den här spelserien! För några månader sedan köpte jag "Ezio Collection" och ska sanningen fram har jag aldrig sett åt något annat sen jag verkligen satte tänderna i det där spelet.

Världen, storyn och själva spelet greppade mig oerhört starkt och jag har nu spelat igenom alla tre spelen och att försöka ge sig på någon större recension såhär hade varit svårt och dels tror jag också att de allra flesta av er redan har spelat igenom spelen för längesedan...Har du dock inte gjort det så är ett köp av denna samling ett måste. Jag fastnade så till den grad att jag nu har köpt hem varenda spel i serien och varje kväll när jag kan klämma in någon eller några timmar Assassin's Creed är fan ren spelglädje rakt igenom. Jag har valt att utgå från Ezio Collection och därefter spela dem kronologiskt så just nu levar jag ut mitt ultimata piratliv genom Edward Kenway.

Spelet är otroligt bra och även om jag saknar Ezio till viss del så måste jag säga att förändringen gjorde gott för mina ögon. Jag har tittat alldeles för mycket på färgen brun när jag spelade igenom Ezio Collection. Här är färgerna och världen mycket mer levande och fylld till bredden av färg. Även rent gameplay mässigt så är givetvis Black Flag ett bra mycket bättre spel, känns mycket mer "fluid" nu och det handlar inte lika mycket om button mashing som det till stora delar gjorde i Ezio Collection....Gillar också att ett ännu större fokus nu ligger på stealth...Som ni hör är jag väldigt belåten med min tid med Assassin's Creed såhär långt och även om jag hört en hel del klagomål om några av de senare titlarna så är jag riktigt taggad att få sätta tänderna i även dem. Med hela denna spelserien nu i mitt bibliotek plus att vi bara är dagar ifrån Cyberpunk...Jag behöver inte oroa mig för att inte ha något att spela det kommande året i alla fall.

Avslutningsvis tänkte jag prata lite om en kärlek som jag burit med mig nu i över femton år...World of Warcraft. Detta spel som jag återkommer till gång på gång, på gång. Shadowlands släpptes ju för en dryg vecka sedan och yes. Jag var satt där på release i år igen...Jag levlade till 55 den första natten och hade väldigt kul, det kan jag inte förneka. Dagen efter så loggade jag in och levlade på och det gick bra genom Maldraxxus också...Sen kom jag dock till Ardenweald och här någonstans så började mina tankar drifta...Varför gör jag egentligen det här? Gör jag det för att jag tycker det är genuint roligt? Vill jag något mer än att bara se de olika zonerna? Eller gör jag bara detta för att det är alltid vad jag har gjort?

Jag fortsatte att questa på men den där tanken i huvudet ville liksom inte försvinna...Från level 57-60 tog det mig nästan tre dagar. Jag hade inte kul helt enkelt. Tänkte att det kanske skulle bli bättre när jag väl fick välja covenant, men vet ni vad? Även om jag älskar hur speciellt Maldraxxus ser ut men även Bastion och Revendreth så kom jag någonstans till insikt där när jag skulle börja göra diverse world quests igen...Jag är färdig med World of Warcraft helt enkelt. Spelet har gett mig otroligt mycket, men nu har jag för första gången sedan jag började spela för alla de där åren sedan loggat ut med inga tankar om att återvända.

We had a good run!

Tack och förlåt.

Nästan tre månader har gått sedan jag senast skrev något här, men idag kände jag att det var dags att avhandla min största spelupplevelse på och och där, nämligen Assassin's Creed Rogue.

Ubisofts sjunde spel i Assassin's Creed-serien ses ofta som lite av den fula ankungen i serien. Många menar även på att den knappat ska räknas in i den riktiga serien då du de facto inte spelar som en Assassin. Därför var jag lätt skeptisk när jag skickade in mitt ex av remaster versionen i min splitternya Series X, men oj vad fel det skulle visa sig att jag hade.

Assassin's Creed Rogue utspelar sig under sjuårskriget i USA där du spelar som Shay Cormac som börjar spelet som en del av Assassin's, ganska snart så börjar han dock tvivla på brödraskapets motiv och tillvägagångssätt och efter att ha varit med en om väldigt omskakande händelse i Lissabon väljer han att lämna organisationen. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort och ganska snart så hamnar han på kollisionskurs med sina kamrater vilket slutar med att Shay försöker fly men under flykten blir han skjuten och faller ner för ett stup. Mirakulöst nog så hittas han dock av förbipasserande som tar med honom till New York och därmed räddar livet på honom. Här börjar Shays resa som en del av Tempelriddarna.

Att Ubisoft tog den här chansningen och lät oss spela som den "andra" sidan är något som jag verkligen uppskattar och hur väl det i min mening faktiskt föll ut. Shay Cormac är hands down den protagonist som har gjort mest intryck på mig i hela serien såhär långt (mind you, jag har bara spelat upp till Syndicate än så länge). Jag kan bara inte släppa den här karaktären, han är komplex, mänsklig, känslosam, ja i stort sett allt som kan skrivas om oss alla som människor. Verkligen en karaktär med flera dimensioner som hos mig verkligen har gjort ett intryck. Jag skulle gå så långt som att han är på min topp tre över mest minnesvärda karaktärer across the board.

Spelet i sig då? Jodå, i min bok så är det här det bästa som Ubisoft producerat. Jag älskade varenda sekund i Rogue. Det känns som att de tog allt som var fantastiskt bra med Black Flag och finslipade det och gjorde det än bättre här. Parkourelementen känns väldigt tighta och bra, striderna till havs har även dem finslipats och känns bra mycket skarpare och engagerande. Det är inte heller ett nödvändigt ont här som det kanske kändes i Black Flag utan här lyckades Ubisoft finna en perfekt balans i mitt tycke. Även själva skeppet känns bra mycket tightare och känslan av att ha en så mäktig organisation som Tempelriddarna i ryggen märks verkligen av här, Vapen, kanoner etc är verkligen top of the line för den tiden och det märks i spelet.

Storyn i spelet är rakt igenom briljant i min bok. Jag brukar dock vara väldigt glad i Assassin's Creed-spelen överlag men hur detta binder ihop så många andra titlar...Det är ett otroligt fint jobb som man gjort här och när man som jag valt att spela hela serien kronologiskt så ökar betydelsen av det här spelet än mer. Att få gå ifrån detta till AC3 och se hur påverkad Achilles faktiskt blev av det som sker i Rogue, för att sedan gå vidare till Unity och där från andra sidan uppleva hur Arno Dorians far blir mördad. Briljant! Också något som väldigt många andra spelstudios borde ta sig en närmare titt på.

Miljöerna är även dem helt fantastiska i mitt tycke, jag kan förstå att Black Flag kanske lockar mer med sitt turkosa vatten och starka färger men paletten som finns i Rogue är väldigt behaglig enligt mig. Det är något visst med att vara ute och segla och se de här gigantiska isbergen sticka flera meter upp ur vattnet samtidigt som vinden viner och snön fullkomligen piskar sönder ditt ansikter. Eskapism i sin renaste form!

Själva combaten då? Well, det är ju ett Assassin's Creed-spel trots allt så det är ju knappast så att det är särskilt innovativt när det kommer till den delen, men också här känns det bra mycket tightare och mer finslipat än Black Flag. Geväret är även det ett välkommet inslag och ytterligare en känsla av att man som Tempelriddare har en helt annan backup vad det gäller resurser än vad man har som en del av Assassin's.

Sist men absolut inte minst måste vi prata lite om musiken till det här spelet. Ledmotivet är hands down det absolut bästa jag har hört i något spel någonsin. Elitsa Alexandrovas maffiga och melankoliska verk är något som har rullat på repeat här hemma de senaste månaderna. Det finns så oerhört mycket i det här verket att det skulle ta år och dar och försöka förklara det i detalj, men kortfattat så tycker jag att det verkligen sätter tonen för spelet på ett helt utmärkt sätt, stämman som löper som en röd tråd genom verket samtidigt som stråkarna tillkommer och skapar en känsla av en tid som flytt. Det låter luddigt och det är det, har alltid vänt mig emot recensioner av musik då det verkligen är något som är helt subjektivt. I min bok så är det dock något som jag kommer att bära med mig för resten av mitt liv tror jag. Helt magnifikt!

Avslutningsvis så fullkomligen älskar jag det här spelet och tänk att man som 30+ fick vara med om en sådan här omskakande och underbar upplevelse igen när jag för ett knappt år sedan trodde att jag var på väg att tappa den här delen av mig själv. Spel och spelandet kändes då väldigt avlägset och samtidigt något som nästan kändes jobbigt att sätta sig in i igen. Åren med World of Warcraft tog väldigt mycket har jag nu förstått och jag är oerhört tacksam att jag nu hittat tillbaka till spelandet och framförallt spelandet av andra titlar. Vilken resa det har tagit mig på under det usla pissåret 2020.

Just nu snurrar Assassin's Creed Syndicate i min Series X och jag skulle nog ljuga om jag sa att jag är helt såld på spelet än. Gameplay som sådant känns helt okej, men den lite mer humoristiska tonen i spelet är inte riktigt för mig. Förstår vad de har försökt att gå efter här, men för mig så klickar det inte riktigt. Anyway, jag ska spela klart det och sedan sätta igång med Origins, ett spel som jag känner mig väldigt peppad inför.

På återhörande.

Ikväll när vi satt och åt middag och jag började beklaga mig över en massa saker suckade sambon något och sa att jag börjar bli lite av en gubbe...Mycket ironi i det givetvis, jag är trots allt bara 31 år gammal men det finns en gnutta sanning i det där ändå.

Jag har börjat störa mig på saker som jag inte tidigare brydde mig om överhuvudtaget häromdagen exempelvis, beklagade jag mig över hur sopgubbarna inte satt tillbaka soptunnorna rätt....Vad är det ens att beklaga sig över? Det tar 20 sekunder för mig att ställa dem rätt igen, troligen hade de bara bråttom...Ändå störde jag mig på det..Löjligt! Jag har också kommit på mig själv att göra små ljud när jag reser mig upp? Obegripligt, jag är i bra form, inte särskilt stel och har inte ont någonstans ändå så kommer de här gubbljuden...Har också upptäckt att jag numera kollar vädret på mobilen innan jag somnar, har aldrig gjort något sådant innan men nu av någon anledning vill jag veta hur vädret blir?! Var kommer det här ifrån egentligen? Så länge det inte är snö eller svinkallt så bryr jag mig aldrig om hur vädret är. Oavsett om jag har kollat det innan eller ej...

Så då jag tydligen är på god väg att bli en riktig gubbe nu så tänkte jag sammanfatta i en kort liten lista utan någon speciell ordning över de saker som jag stör mig allra mest på just nu, men som i det stora hela nog egentligen inte är något att bry sig om överhuvudtaget.

1) Grus - Snön har varit borta i typ tre veckor och detta sabla grus som ligger överallt. Speciellt jobbigt är detta i två fall, dels när jag springer då jag halkat mer än en gång och dels då hundarna drar in så ofantligt mycket grus som landar på golven här hemma att det känns som jag inte gör annat än dammsuger....Hatar skiten.

2) Sambon och Tetrapak - Jag ska vara ärlig och säga direkt, min sambo är underbar och ska sanningen fram så gör hon nog mer "markservice" än vad jag gör. Dock så har hon en förkärlek för att "glömma" att vika ihop och slänga kartongerna där de hör hemma, detta gör mig kanske inte galen, men gud vad trött jag är på att stå och skölja ur och vika ihop diverse Oatlykartonger...

3) "Vänner" på Facebook - Oj, var ska jag börja någonstans? Skaffade Facebook 2007 och även om jag knappt använder det idag så ser händelseförloppet alltid likadant ut när jag väl tittar in där...Sitter i soffan, är uttråkad, plockar fram mobilen, tänker (hmm, har inte varit inne på Facebook på typ en månad, jag kanske skulle titta in) (Spoiler ALERT, nej det ska du inte) kommer in och ser flödet fyllas och så fort jag börjar läsa så smyger sig illamåendet på. Här är det gamla klasskamrater som visar upp hur de har tvättat sin bil, gamla kollegor som visar upp en bild på en brasa tillsammans med den fantastiska kommentaren "Mys"....Inlägg om någon har något bra recept på en vegetarisk chiligryta, det är bilder på ommålade skåp och annan bråte och givetvis, the token SD-guy som rasar över att det numera finns en färdig hummus att köpa på hans lokala ICA...Lägg därtill den "lokala gruppen" där medelklasskvinnor runt 50 vareviga vår gormar om att "Misse" nu har varit borta i 3 timmar!!!!! (Newsflash, släpp inte ut katten om du inte är beredd att ta risken att den försvinner!) Vid det här laget så känner jag nu spyan i munnen och innan jag tar min flykt ur appen passar jag på att plocka bort en rad med folk som jag på sin höjd delat en bärs med på någon fest i trean på gymnasiet...Sunda människor frågar sig nu varför jag blir upprörd över det här och varför jag ens loggar in om jag nu blir så grinig över det...Well, tänk på det som en liten sårskorpa du inte kan sluta pilla på...Det är obehagligt och fel då det tar längre tid att läka, men ändå lite gött någonstans..

4) Assassins Creed Syndicate - I november tog jag tag i Assassins Creed för första gången i livet och har verkligen förälskat mig i spelserien, men.....Jag och Syndicate är verkligen inte vänner. Jag fullkomligen hatar Jacob med passion, storyn känns oerhört splittrad och även om jag någonstans kan se vad Ubisoft försökte gå efter här så funkar det bara inte. Speciellt inte då du nästan alltid tvingas spela som Jacob, Evie är bra mycket mer intressant...Är nu dryga sju timmar in och ska försöka spela klart det, men lär inte göra några återbesök i det här spelet i framtiden...

5) Varm Nocco - Jag har några beroenden här i livet...Snus, spel och Nocco....Jag dricker inte kaffe, har aldrig lyckats vänja mig vid det men snittar nog en Nocco per dag i de flesta fall. Givetvis är jag så slarvig så att jag aldrig köper på mig några flak att ha här hemma utan brukar (brukade numera) smita in på mitt lokala ICA för att köpa en eller två burkar varje dag....Nu har de dock tagit det helt absurda beslutet att sluta förvara dem i kylen?!?! Finns massvis av drickkylar i affären, men Nocco har de valt att plocka bort. Obegripligt! Här vinner gubben i mig och bojkottar(?) numera ICA här hemma endast för detta och väljer istället Coop där vi aldrig handlar istället...Det ska sägas att Coop ligger en bra bit längre bort också....Gubbgrinigt minst sagt då det enda som krävs av mig är att köpa hem ett flak och ha i någon av våra kylar här hemma...

Nog börjar man bli lite av en gubbe ändå...

Ända sedan i oktober/november har jag mer eller mindre levt i Assassin's Creed universumet. Det har varit många toppar och en riktigt djup dal (läs Syndicate) spelen har verkligen greppat mig på ett sätt som jag knappt trodde spel kunde göra längre. Köpte Valhalla på release och hade inte tänkt att spela det förrän jag klarat av Origins och Odyssey men jag kunde bara inte hålla mig....Gud vad glad jag är över det faktumet.

Är nu runt 35 timmar in i spelet och fortfarande känns det nästan som att jag bara skrapat lite på ytan av den här fantastiska världen. Man kan kritisera Ubisoft för mycket, alla dessa microtransactions och hur nästan alla spel de gör är byggda på samma sätt, men credit where credit is due. Världen de har byggt upp här är inget mindre än fantastisk, att rida i solnedgången över en kulle samtidigt som fälten nedanför glittrar, otroligt. Världens känns verkligen levande på ett sätt som väldigt få spel lyckas med att förmedla.

Kanske är det också som så att anknytningen här i Valhalla också känns närmare än vanligt för mig....Mina föräldrars sommarställe ligger endast någon kilometer från en gammal vikingabosättning, mitt första sommarjobb var som Viking(!) tro det eller ej men det är sant. Under några veckor fick jag som 14-15 åring lära tyska turister att skjuta pilbåge, karda ull och delta i diverse skådespel...För första gången i ett Assassin's Creed så kan jag verkligen själv känna hur det luktar i ett långhus, hur knogarna känns när man seglar mitt i vintern...Ungefär där så tror jag nog iofs också att likheterna slutar men det jag försöker säga är att detta på sätt och vis känns lite mer hemtamt än Ezio's Florens eller Connor's Boston..

När det kommer till själva spelet har jag som sagt otroligt kul. Valde att köra på en kvinnlig karaktär då jag ville spela som Sköldmö, något jag senare har förstått kanske inte är det mest effektiva, men ärligt talat har jag inte ångrat mig en enda gång. Har otroligt roligt och speciellt kär är jag i min morgonstjärna, känslan när man får till ett perfekt slag på flera fiender samtidigt är fan mumma! Även bossfighterna tycker jag är riktigt bra balanserade, inte för svåra men samtidigt måste du tänka till rejält ibland, kul!

Då Valhalla mer eller mindre tar upp all tid när jag spelar just nu så har det inte blivit så mycket annat, men jag testade på Outriders häromdagen och....Well, inte min typ av spel helt enkelt. Tyckte också att det var ganska fult(?), lika bra kanske att det där inte var en perfect match heller, har kommit fram till att jag gillar spel som någonstans faktiskt har ett slut. Mina online och mmo dagar är nog slut.