Generationen som varit

Med den nya generationen knackande på dörren är det inte konstigt att man blickar tillbaka och reflekterar över den som håller på att nå sin ände. Vilken generation det har varit. Jag skulle nog inte påstå att det är min favvo generation, tvärtom har nog denna bidragit och fört in mycket som inte tilltalar mig och varför jag vänder mig till just spel. Det som en gång sågs som en hobby, något enkelt och oskyldigt för nördiga kids har nu blivit en omvandlats till något helt annat. ja, spänn fast er, det här kommer bli bittert.

När det kommer till spel har jag för det mesta varit lite av en eremit. För mig handlar spel om escapism, fly den verkliga världen för istället träda in en ny full av spänning och “wonder”(Kom inte på något bättre ord på svenska). Sugas in i en en intressant historia i en fiktiv värld är bland det bästa jag vet. Single player spel helt enkelt. Även om jag har hoppat på lite olika multiplayer tåg är det framförallt single player spelen jag tar mig ann. Även om det var på väg under förra generation var det med ps4 och xbox one som verkligen satte fart på multiplayer i och med att det finns mycket mer pengar att tjäna där gentemot i ett finitivt spel med början, mitt och slut. Där är det svårare att slänga in loot boxes och manipulera oss kära gamers att köpa skins, boosts osv.

Och för många utvecklare (EA) stod det klart denna generationen handlade om multiplayer, levande spel. Produkter som går att hålla igång för evigt. Att tjäna pengar inom spel bygger inte på att tillverka en bra produkt som vi kan avnjuta. Nej, nej, det handlar om huruvida produkten i fråga har ben. Kan hålla kvar spelaren under lång tid så att man kan putta in incitament till att köpa olika saker i spelet. Det är så in i helvete mer effektivt gentemot att hela tiden skapa nya verk.

Det har var också Battle Royales generation, något som fick Epic games att bli ekonomiskt oberoende bara genom ett spel. Sjukt! Dreglet började sippra ned från alla pengakåta executives. Kan man alltså tjäna så galet mycket pengar på ett Battle Royale lir? Det måste man ju prova. Och med blev det iallafall klart för mig att många bara är ute efter att kopiera ett vinnande koncept. Generationen när många bra utvecklare slutade göra spel de brann för och istället bestämde sig för att göra produkter. Inte nog med som redan var en del av industrin, så många såg potentialen med dessa spel, de ofantliga mängderna pengarna som kunde bli deras. Jag menar hur kan man inte bli frestad.

Amazon och deras Crucible är ett fint exempel på just det och resultatet av det. Jag vet ytterst lite om spelet i sig, men om det är så som jag förstått det är spelet i sig någon opersonlig och trött version av OverWatch. De såg något populärt recept, försökte baka en likadan med lite extra dimensioner, men kom på att de tog alldeles för lång tid att få klart det, slängde ut en halvfärdig kaka som ingen ville ha, stoppade in den i ugnen igen men kom sedan alldeles försent på att de inte har en aning om hur man bakar. Nu ligger den i soporna sönderbränd och bortglömd. Den är långt från att vara ensam om. Paragon, Anthem, Fallout 76 är ganska självklara, men jag tänker även på alla trötta Souls kopior, de forcerade sandbox spelen, drunknande Metroidvania lir etc.

För mig personligen var detta generationen när mycket kändes jävligt opersonligt. För till och med en stor del av de single player spelen som vi faktiskt fick var ju tvungna att bli att öppna upp sig och bli open world i någon utsträckning. Och i vissa fall funkade det riktigt bra, bland annat God of War och Uncharted visade upp hur man kan öppna upp utan att låta det ha en negativ inverkan på gameplay och dess story. Men sen har man MGS5 som förvisso är ett kompetent spel men bar på en stark dissonans gällande sitt arv och vart den moderna spelindustrin. Slutprodukten var halvfärdig och trasig. Ska man göra klart det? Nej för fan, bara mjölka skiten genom att trycka in en redan söndertrampad trend och sälj det igen med titeln survive på slutet, kommer sälja som smör.

Trasigt och halvfärdigt, är även de nyckelord för denna generation. tidigt in i denna eran minns jag att jag ofta införskaffade spelen dag ett, Shadow of Mordor, Infamous Second Son, The Order 1886 och Dragon Age Inquisition var alla i min hand vid release. Nu, haha, nu väntar jag oftast flera månader innan jag införskaffar något. Med vissa undantag då förstås. För FOMO lider jag ju av ibland.

Nej, nu orkar jag inte vara negativ mer, låt oss istället prata om positiva saker som har hänt. För även om många utvecklare verkar ha fått för sig att Single player är på väg att dö ut har andra kommit och för att visa att så inte är fallet. Kratos, Geralt, Spiderman och Co illustrerade för alla att det bara handlar om att göra bra spel. Vilka spel vi har fått sen. Bortskämda som fan. Jag som single player förespråkare har verkligen haft händerna fulla. Under ps3 tiden skulle jag nog ändå påstå att jag hann sätta tänderna i 80 procent av spelen som jag fann intressanta. Nu är nog inte den siffran ens på 20. Kvaliteten har sannerligen i regel lyfts upp, grafik och estetik är mer träffsäker, de narrativa delarna mer varierade och välskrivna, gameplay mer tight. På PS3 tiden och bakåt var det svårt att inte någon gång, under sommarkvällar och dylikt, få ta sig ann ett spel som majoriteten av recensenter hade gett en 7:a eller lägre. Nu kan jag mer eller mindre bara se till toppskiktet, creme de la creme, GOTY contenders and what not.

Sidenote: Med det sagt vill jag själv ibland hoppa ner några scores och ge de där spelen med lite mer skönhetsfläckar en chans, ibland är ju de mer minnesvärda och banbrytande. Eller i exempelvis Murdured: Soul Suspects fall, bara jäkligt lökigt, dåligt och underhållande.

Kvalitet, men också kvantitet. När PS4:an var ny var det ganska öde i dess digitala affär som väntade en. ett fåtal aaa titlar och några tappra indies så som Braid, Resogun, Flower samt även warframe som än idag står stadigt vilket är riktigt imponerande. hur som tvivlar jag på att när de nya konsolerna rullar ut kommer de ha samma problem. Även om det inte kommer finnas mängder med fräscha AAA spel lär det ändå vara gott om indies, remasters, bakåtkompatibla spel, m.m. Och deras respektive spelbibliotek är säkert inom kort knökat med spel för alla tillfällen och smaker. Det jag menar med detta är att denna inflation som råder kommer säkerligen inte försvinna, tvärtom kommer den bara att bli värre i och med att verktygen för att skapa spel blir mer lättillgängliga och med det blir insteg sporten för nya spelskapare mindre.

Fan, nu blev jag negativ igen.

I och med att generell kvalitet ökat och likaså kvantitet har ett problem skapats denna generation som inte infann sig tidigare. Där de tidiga indieutvecklarna bara behövde släppa bra spel, eller i vissa fall inte ens det, räcker det inte idag. Ta bara Metrovanias, en genre som led av en riktig torka för några år sedan. Men som ploppade Hollow Knight, Guacamelee, Axiom Verge, m.m och efter det började de spridas likt ogräs. Shante, Iconoclasts, Owl boy, The messanger, och många många mer. Varje gång en gammal eller ny genre får momentum hoppar allt fler på och gör sina egna takes på det. Många väldigt bra, men bara ett fåtal har nog nått framgång. För många och för lite tid. Sedan vill man ju hänga på konversationerna kring de mest innespelen i och med fomo. Man får ju inte missa de där spelen som alla andra snackar om, som Among Us, Hollow Knight, Rocket League, What remains of Edith Finch. De som av någon någon anledning har fått tid i rampljuset vare sig det beror på tur, originalitet, fått rätt influencer att testa spelet, bra användning av sociala medier (Något som bland annat skaparen av The First Tree bland annat snackar om i denna sjukt intressanta GDC talken https://www.youtube.com/watch?v=g5f7yixtQPc&t=188s&ab_channel..., etc blir vissa utvalda medan de flesta glöms bort. Något som jag personligen tycker är riktigt skrämmande då jag själv arbetar på ett spel vid sidan av. Mig som gamer är ju överlycklig i och med att jag har ett överflöd av goa titlar att ta mig an, medan spelutvecklaren i mig gråter sig till sömns och undrar vad jag har gett mig in i. Men nog om det.

Jag märker att min text börjar bli lite repetitiv, som att jag springer runt i en cirkel, men det är ju för att allt hänger ihop. Men låt oss gå rusha förbi några andra delar av spelvärlden som har förändrats under denna generation.

Streamers har blivit galet populära och är ofta mer effektiva att använda än marknadsföra sitt spel på mer traditionella vis. Season passes, dlc, microtransactions har blivit standard och är inte något man direkt är arg över längre, om det sköts på ett schysst vis. Att köpa spel digitalt är nu (tror jag) det vanligaste viset. Epic och många andra har skapat deras egna digitala plattformar och affärer där vi ofta bjuds på massa gratisspel. Hade något sagt till mig att Epic inom en snar framtid skulle ge mig Observer, typ alla batman spel, borderlands, assassin's creed och massa annat helt gratis för några år sedan skulle jag förmodligen trott att de hade huvudet uppe bland molnen eller rökt något olagligt. Men det är nu en verklighet. Sjukt. Google försökte bli spelpijonärer med Stadia, men det blev bara ett stort skämt. Microsoft gjorde en liknande sak med Game Pass men på rätt vis och har nu bytt ut deras skurkstatus mot helylle. Sony har vunnit under hela generationen men verkar nu tappa bollen helt. Med Monster Hunter, Resident Evil remakes och Devil May cry 5 visade Capcom att de sannerligen är kvar i leken. Bethesda har bara varit sämst men har nu alla fall blivit uppköpta av helylle Microsoft så det kanske ordnar sig till slut. Sparka Todd Howard bara, snälla.

Det är givetvis mycket jag har missat att ta upp, men sett till det jag fått med har det ju minst sagt varit en omtumlande generation. Den som vi hade när den startade är verkligen inte den vi sitter med nu. Fullt av bra, intressanta, konstiga och även dåliga delar. Jag tror inte det är fel att säga att det är den mest händelserika hittills. Spelvärlden känns för mig inte lika oskyldig och lättsam längre. Den har blivit komplex och betydligt större. Mer mångfasetterad, trasig och svår. Det ska bli väldigt intressant att se vart vi går nu. Kommer vi få flera generationer eller blir det istället hädanefter iterativt, likt mobiler? Är streaming framtiden? Kommer Bethesda släppa ett bra spel under nästa generation? Många frågor.

Om ni har orkat er igenom hela texten och kommit hit vill jag bara säga tack och starkt jobbat. Jag har säkerligen glömt massor av viktiga delar som ni gärna får dela med er i kommentarsfältet. Sorry för alla grammatiska fel osv.

Haha, Betshitsta! Ja, de kan man verkligen bojkotta. Får se om Microsoft kan sparka fram lite kvalitet och få de att byta grafikmotor, annars är de nog dödsdömda.

Jag håller fullt och helt med om att vi har fått många bra spel, därav en hel del som står sig som några av mina all time favorites. Nu har du ju redan nämnt många finfina titlar, men även Edith Finch, Furi (Otippat ps plus som tog mig med storm), Inside, Nier, ja listan är galet lång. Som sagt, om man är ute efter kvalitetstitlar så finns det så det räcker och blir över. Jag förstår att jag låter lite väl bitter, men det bygger på att för mig handlade den här generationen om så mycket mer än bara spelen själva, och hur pengar och trender påverkat spel i så mycket större utsträckning än tidigare. Många av spelens fokus blir lidande av just de forcerade open world segmenten, att de måste komma upp i en viss tid för att vara värt sin prislapp. Med det sagt är det bra att du påminner om att just spelen, det som egentligen borde spela roll har varit dunderbra:)

Borde btw försöka att sätta mig in mer i Esport, som en long time nörd är jag sjukt ovetande gällande allt sådant.