Snabbreser du?
Jag började som många andra spela Assassin's Creed Valhalla igår, och jösses vad jag INTE vill snabbresa. Jag förlorar säkert vansinnigt mycket tid på att ta långskeppet över fjordarna eller ridturerna genom dalgångarna, men samtidigt tycker jag man förlorar mer om man snabbreser. Det är förstås en smaksak, men jag tycker öppna spelvärldar tappar lite av sin lyster om man skuttar fram och tillbaka genom att klicka sig hit och dit i kartmenyn. Jag vill ju ha kvar den där känslan av att spelvärlden är gränslös och fullständigt enorm. Säkert blir snabbresande ännu vanligare under nextgen med SSD-diskarna.
Snabbreser du, eller går/springer/simmar/rider/kör/flyger du genom öppna spelvärldar?
Det finns något rofyllt i att verkligen öppna kartan, kolla vart man ska, och sedan lämna menyn för att börja resa. Det ska tilläggas att den här principen inte är skriven i sten. När jag recensionsspelar tvingas jag ibland ta genvägen, och är spelet och/eller världen inte intressant nog ruckar jag gärna på principen. Min vägran till snabbresande kan med andra ord ses som en kvalitetsstämpel för spelet.
I The Witcher 3, Horizon Zero Dawn, Skyrim, Spider-Man och Zelda: Breath of the Wild vägrar jag ta den kortaste vägen. Varför gör det när jag kan ta den vackraste?
En Bamseponny av folket
Jag har tillbringat oräkneliga timmar i Witcher 3, Horizon, Red Dead 2, m.fl resandes i snigelfart och insupit atmosfären av spelvärlden. Om inte resan är tillräckligt intressant och stämningsfull borde det inte varit en öppen spelvärld. Sen finns det självklart tillfällen när fast travel uppskattas, som när jag bara vill svepa igenom de sista storyuppdragen och avsluta ett spel jag känner mig färdig med.
Jag använder fast travel så lite som möjligt. Min karaktär i Skyrim har garanterat rejält ont i fötterna då jag inte ens använder havretaxi.
Är det ett spel med en tråkig och ointressant värld så händer det dock att jag snabbspolar mig igenom spelet.
Switch, PC och Dödsmetall.
Har precis börjat med Assassin's Creed Valhalla och lite egen utforskning gör att man kan hitta mycket roligt men ibland får det gå lite fortare om det är en sträcka jag redan tagit mig igenom några gånger. Men annars så är det ju så att världen ska upplevas! Annars är det ju inget bra open world spel, då hade jag inte orkat spela det ändå
Man mår bra av Apple produkter!
När jag börjar spela openworld spel så brukar jag säga till mig att jag INTE ska använda snabbresning (oj vad underligt det blev att använda det svenska ordet för quick travel), för jag tycker kan förstöra mycket immersion i spelen och känns som ett dåligt sätt att lösa problem med tråkiga världar. Men när det kommer till kritan så börjar jag snabbt använda snabbresning för jag är lat och för att det finns...
Men egentligen så önskar jag att spel med öppna världar inte nästan alltid hade så simpla varianter av det, typ när man bara kan klicka på en plats på kartan man varit förut så puffar man dit automagiskt.
Ska det finnas snabbresning så skall det skall vara ganska restriktivit och antingen dyrt eller en belöning man kan låsa upp. Exempelvis att det endast fungerar mellan stora hubbar i världen och det kostar en REJÄL slant. Eller kanske så kan det finnas uppdrag i världen där man t.ex. skall återställa gamla portaler som står på lite otillgängliga platser för att på så sätt få tillgång till fast travel, men sen får man ändå ta små resor från portalerna till en närliggande stad eller vad det kan vara...
Jag blandar hejvilt. Första gångerna man tar sig genom ett område vill man ju upptäcka och se så mycket som möjligt, men att rida över samma åker för tionde gången tycker jag inte tillför något, så då kan jag köra en snabbresa istället.
Jag blandar också. En av mina favoritaspekter med spel som The Witcher 3 är att en spelsession kan vara väldigt "spelifierad" i jakt på erfarenhetspoäng, ny utrustning och annat spellull, medan nästa fokuserar på handlingen, atmosfären och de vackra vyerna.
Trottoarkantssnubblande insjögangster.
Beror på spelvärlden, känns den död och tom som i Witcher 3 eller AssCreed-spelen är det snabbresor som gäller. Finns det intressanta saker runt varje hörn som i Red Dead 2 eller Skyrim så blir det aldrig snabbresor, den "inga snabbresor" brukar vara inställningen jag går in med i nya spel.
Beror på tålamod och antal ärenden man effektivt kan klämma in mellan destinationerna. Och hur tilltalande spelets omgivningar är såklart, men det är få spel vars visuella variation och möjlighet till interaktion är så pass bra att transportsträckorna inte blir monotona till slut.
När jag börjar spela openworld spel så brukar jag säga till mig att jag INTE ska använda snabbresning (oj vad underligt det blev att använda det svenska ordet för quick travel)
Inte för att vara en jobbig språkpolis men "snabbresande" är den korrekta böjningen. Låter mindre smutsigt också.
Är det ett spel där man kan hitta och upptäcka saker längst vägen så att säga då snabbreser jag inte.
är det ett spel som bara "är snyggt" men inget mer så snabbreser jag oftare då jag inte känner nått behov att rida i solnedgången för 35e gången.
Sen senare in i spelen snabbreser jag oftare än vad man gör i början, när man känner att man "sett allt".
Fattade inte förrän framåt slutet av Red Dead Redemption 2 (jag har ännu inte orkat spela ut det här spelet som ALDRIG. TAR. SLUT.) som jag förstod att man i detta spel kunde snabbresa genom att sätta upp ett läger först. Då hade jag hunnit bli ganska trött på att behöva rida i fem-tio minuter för att komma till nästa uppdrag. Men i början fann jag det stämningsfullt och spännande.
Snabbreser knappt alls. Men visst händer det, om jag t.ex. upptäcker att jag har ridit 5-10 minuter i helt fel riktning. Eller om någon särskilt tröttsam questline tvingar mig att springa fram och åter samma väg alltför många gånger. Men min grundinställning är att ett spel som får det att klia alltför grovt i snabbresetarmen inte är värt att spela.
I spel som Witcher 3 och Horizon: Zero Dawn går jag i regel ett steg längre och struntar helt i mounts. För så värst mycket snabbare blir man inte genom att rida, bara något alldeles förbenat klumpig.
När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.
Witcher 3 använde jag det knappt överhuvudtaget, ville insupa världen och atmosfären.
Blev irriterad när jag inte kunde åka med något skepp till Skellige när den delen av storyn kom, utan tvingades klicka på kartan och "teleporteras" dit på nåt magiskt vis.
Vill minnas att jag var restriktiv med Skyrim då det begav sig av liknande anledningar.
Är i sluttampen på Kingdom Come och där är det snabbresor mest hela tiden, helst när man upptäckt det mesta. Det är ju mycket fram och tillbaka plus tidsväntande. Vill bara slutföra spelet nu känns det som.
Red Dead 2 äger jag än så länge inte, lär ju bli ett mastodont projekt av guds nåde.
Bojkottar Ubisofts spel, orkar inte med deras "stöpa i samma form" modell.
In peace, sons bury their fathers, in war, fathers bury their sons.
Snabbreser ofta men bara om det är en rutt eller liknande rutt som jag redan tagit tidigare i spelet.
Precis, första gångerna man ska någonstans sker det i realtid, men sedan när man måste levla upp sig och samla föremål och knyta ihop trådar här och där för att nå ett mål så far man fram och tillbaks via snabbresande för att inte få slaget. Jag hade kanske orkat göra allt i realtid, men då hade det som sagt tagit en bra jäkla mycket längre tid att klara genom Witcher 3 och det liv jag levde då tillät inte den typen av rekreationsspelande och jag hade ingen koll på att jag hade kunnat sitta och sända alltihop live och snacka som nån jäkla radiokanal om det under tiden också... Gjorde likadant i Zelda Breath Of The Wild. Nu väntar jag på Cyberpunk 2077 som jag förbeställt, får se hur jag klarar 1 person efter en tids vila, har börjat småspela Doom 2016 för att få lite känsla, samt Super Hot Brain Controll Delete. Snabbt jäkla spel det sistnämnda må jag säga, men det ska gå.
Ja, det blir otroligt frustrerande om snabbresor inte är väl implementerat, speciellt om man i senare skede vill leta samlarobjekt eller försöka gå efter 100%. I Ghost of Thushima tyckte jag dem lyckades rätt bra, de lyckades även bra med att fylla ut världen med lagom saker att utforska utan att det blev så groteskt mycket som i exempelvis The Withcher 3. I tex Control tyckte jag det var mer frustrerande för punkterna var så generellt placerade och aldrig riktigt dit man ville.
Först finkammar jag allt och lyfter på varenda sten. Men behöver jag korsa samma område igen så blir det fast travel.
Fast travel är extra trevligt när man har gått fel eller glömt den där saken man var tvungen att ha med sig.
Jag har inte använt fast travel i RDR 2 någonsin, jag älskar att bara rida runt i den världen som känns levande. Mörknar det stannar man å slaggar, sen kokar man lite kaffe på morronkvisten och rider vidare. Så skönt att planera att jaga nån legendary animal (som tyvärr e för enkla att hitta imo) eller fiska nån fin firre, och bara ta en trevlig ridtur dit och kanske hitta ngt spännande på vägen, det är en skön, avslappnande känsla som är en skön kontrast mot det stressiga arbetslivet och allt runtomkring. Eskapism!
