Att ha OCD med spel.
Jag är en sån som bara måste utforska allt på en karta som bara går och känns rimligt. Gömda collectibles som bara leder till en achivment struntar jag i. Achivment generellt brukar jag skippa. Men om det finns ? på kartan så bara måste jag gå dit och kolla vad som finns. För det mesta är det mycket repetitiva saker som "hitta det här" "döda den här snubben" m.m. Vilket blir extremt tråkigt efter ett tag och man blir utmattad på att göra samma sak igen, igen och igen. Det tog mig c:a 140 timmar att klara AC: Valhalla t.ex.
Senast nu är det Cyberpunk som tråkar ut mig. Orkar typ bara spela c:a 1 timme i taget sen måste jag vila upp min OCD hjärna tills jag får sug att fortsätta. Innan ni säger "gör bara storyn så slipper du sånt" så nej. Nej det kan jag inte, ni förstår inte hur det är att ha OCD då. Det är ett tvångs syndrom. Man bara måste göra ALLT. Finns inget annat val. Det är bara i spel jag har OCD.
Nån annan som är som jag? Eller har ni varit så i dåtiden och kunna släppa OCD:n?
Den som vet vet.
Jag brukar generellt inte komma längre än 40-60 % i Open World spel för jag blir för stressad när det finns för mycket att göra, stressad över att jag kommer missa något episkt moment eller fantastisk pryl om jag inte utforskar varje millimeter vilket i slutändan gör att jag slutar spela eftersom precis som du säger blir för träligt att tugga igenom allt som finns på kartan.
Jag har blivit mer och mer så med åren. Förr brydde jag mig inte ett skit om att rensa kartor på frågetecken, achievements, "100% completion rate" osv. Nu däremot gör jag det allt som oftast. Är i allmänhet kanske inte lika "extrem" som du beskriver dig som, men man har ju själv suttit där och letat efter sällsynta örter i RDR 2 medan man undrat vad fan man håller på med egentligen...
Lycka till med Cyberpunk. Tror inte det går att dammsuga kartan.
Dyker upp assaults och andra kriminella aktiviteter att ta hand om hela tiden känns det som.
Tror inte det tar slut.
Been there, done that, got the t-shirt.
Är expert på att bränna ut mig själv med att behöva göra alla quest, utforska allt och levla alla skills som finns tex inom en hub i ett rollspel. Om en skill blir fel eller liknande då är det direkt omstart. Karaktären måste även se ut precis som jag vill. Om jag vet att jag struntar i ett quest eller ett item som jag villhöver så blir det ångestladdat att dra vidare.
Som någon ovan skrev brukar jag sällan köra mer än 40-60 % innan jag inte kan spela mer och måste lägga ner ett tag. Och om man lägger ner ett tag måste man ju börja om med en ny karaktär...
Submission is for the weak
Jag har aldrig haft problem med att jag MÅSTE täcka kartan och utforska till 100%, förutom i witcher 3. För där fanns det så många guldkorn man inte ville missa, speciellt i sista expansionen. Kruxet var ju att för varje välgjordt guldkorn så fick man ju rota igenom nio stycken fillers som inte var ett dugg spännande. Men i Witcher 3 var det värt det i längden.
Däremot i de flesta andra openworld spel så får jag någon slags psykologisk störning när jag tittar på kartan, jag blir trött och less på spelet av att se så många frågetecken och saker att göra, det känns ungefär som att titta på en jättehög av jobb som behöver göras, det är inte det smörgåsbord av möjligheter som det borde vara.
I Cyberpunk har jag inte öppnat kartan fler än 2-3 gånger och då bara för att få ett hum om vart jag var eller ska, och det känns jätteskönt att bara glida runt och göra det som dyker upp på vägen mellan uppdragen.
Nä jag föredrar nog det äldre systemet i t.ex. Oblivion, och även Skyrim när jag tänker efter, där kartan var blank när man började utöver sådana platser som "alla" förväntas kunna typ vart alla städer låg; Det var inga fåniga torn eller master att klättra upp i för att täcka kartan av PoI's över banala miniatyruppdrag som skall göras, eller en magisk karta som visar vart alla uppdrag är. Man fick istället prata med folk för att få tips om vem som kanske hade ett uppdrag, eller höra ett rykte för att någon enstaka punkt upplyst på kartan, eller helt enkelt ge sig ut i världen dit näsan pekade för att se vad för slags äventyr man hamnade i.
Låter inget vidare. Jag får ett nervöst sammanbrott bara av att titta på kartan i Cyberpunk 2077, och då har jag inte direkt någon överväldigande drift att utforska allt (även om det känns som att man går miste om mycket).
Haha, har fått sammanbrott mer än en gång när jag öppnat kartan första gången i många stora spel. Så till den grad att jag stäng av direkt och undrat hur i htlv3 jag skall orka med det där. Sen går det ett tag och jag kör igång igen, delar in det i mindre delar som går att hantera Det brukar oftast vara lite kul att titta tillbaka på när man väl tagit sig igenom det och inser att det inte var så farligt...
Har dock inget behov av att ge mig på allt, om jag inte absolut älskar spelet struntar jag i det. Achievements är till för min papperskorg, de kanske åker med när jag spelar, men är absolut inget jag bryr mig om.
Lycka till med Cyberpunk. Tror inte det går att dammsuga kartan.
Dyker upp assaults och andra kriminella aktiviteter att ta hand om hela tiden känns det som.
Tror inte det tar slut.
Det är mest alla Side Jobs och Gigs som måste göras. Är rätt bra med att strunta i sånt som inte finns i en lista eller är ett ? på kartan tur nog. Annars hade jag aldrig blivit klar med nåt spel.
Jag har ingen backlog heller. Alla spel jag spelar, spelar jag alltid ut tills jag sett slutet. Men det brukar faktiskt räcka med ett slut om det finns fler och man måste börja om från början för att få ett annat slut t.ex. Men det ser ut som i Cyberpunk man kan få alla slut som finns utan att börja om.
Den som vet vet.
Låter inget vidare. Jag får ett nervöst sammanbrott bara av att titta på kartan i Cyberpunk 2077, och då har jag inte direkt någon överväldigande drift att utforska allt (även om det känns som att man går miste om mycket).
Ja, fy tusan. Som om någon doppat den i lingonsylt.
Har en kompis som måste göra allt som syns på kartan. Sa till honom att försöka låta bli i Witcher 3, att han kommer bli utbränd och förstöra upplevelsen för sig själv.
Aah, jag hade rätt, halvvägs in i spelet så var han för trött på det för att fortsätta.
🖥 i5 9600k | RTX 2080 | Z390 | 16GB DDR4 |ROG 34" 21:9 1440p
🎮 PS5 | LG 55" CX
Oj, det låter inte kul. Jag tittar på en liten del av karta av taget, och tar en sektion varje kväll.
Jag har vissa sådana OCD-tendenser. Men i t.ex. Witcher 3, som många nämnt här, stängde jag faktiskt av frågetecknen i menyn och upptäckte därmed kartan mer organiskt. Det var riktigt trevligt! Spelade BotW precis innan om jag inte missminner mig, och en grej som det spelet gjorde bra var just att en själv i stor utsträckning fick uppleva den öppna världen på egen hand.
När det ändå är på tal, sitter någon här inne på några tips när det gäller spel med öppna världar som inte pekar ut minsta grej på kartan? Tycker att stora markörer förtar mycket av äventyrskänslan. ☺️
Konsolgubbe
Jag har en liten släng av OCD när det kommer till spel, men inte annars. Det var inte så förut men har kommit på senare år. Ladda om sparfil bara för att jag missade någonting eller att jag måste undersöka varje liten yta. Lite jobbigt är det också när det kommer till dialogval då det finns flera alternativ att välja mellan, för då tänker jag vad skulle ha hänt om jag valde det andra valet. Men det är också för att jag känner att jag vill göra rätt val så jag blir nöjd. Jag försöker att inte tänka på det, det som händer får hända, annars får jag bara spela om en annan gång eller kolla upp på nätet.
PS2, PS3, PS4, PSP, New 3DS XL, NDS Lite, Wii, N64, Sega Mega Drive, GBC
PC: GTX 1060, MSI Z170A Krait Gaming 3X, 16GB DDR4 @ 1066.7 MHz
Jag är en sån som bara måste utforska allt på en karta som bara går och känns rimligt. Gömda collectibles som bara leder till en achivment struntar jag i. Achivment generellt brukar jag skippa. Men om det finns ? på kartan så bara måste jag gå dit och kolla vad som finns. För det mesta är det mycket repetitiva saker som "hitta det här" "döda den här snubben" m.m. Vilket blir extremt tråkigt efter ett tag och man blir utmattad på att göra samma sak igen, igen och igen. Det tog mig c:a 140 timmar att klara AC: Valhalla t.ex.
Senast nu är det Cyberpunk som tråkar ut mig. Orkar typ bara spela c:a 1 timme i taget sen måste jag vila upp min OCD hjärna tills jag får sug att fortsätta. Innan ni säger "gör bara storyn så slipper du sånt" så nej. Nej det kan jag inte, ni förstår inte hur det är att ha OCD då. Det är ett tvångs syndrom. Man bara måste göra ALLT. Finns inget annat val. Det är bara i spel jag har OCD.
Nån annan som är som jag? Eller har ni varit så i dåtiden och kunna släppa OCD:n?
Har du kollar listan med achivements? Så många icke 100% som man inte kan gömma på listan
Nae förstår dig fullt ut. Det måste vara jobbigt och jag rekommenderar dig att spela mer linjära spel istället för open world som AC och Cyberpunk. Ori, TLoU, Gears, Cod, Etc.?
🎮 Xbox Series X | Nintendo Switch | Playstation 5 | Samsung Q90 65”
”Döm ingen efter utseendet – för så otroligt bra är jag faktiskt inte!”
Jag har vissa sådana OCD-tendenser. Men i t.ex. Witcher 3, som många nämnt här, stängde jag faktiskt av frågetecknen i menyn och upptäckte därmed kartan mer organiskt. Det var riktigt trevligt! Spelade BotW precis innan om jag inte missminner mig, och en grej som det spelet gjorde bra var just att en själv i stor utsträckning fick uppleva den öppna världen på egen hand.
När det ändå är på tal, sitter någon här inne på några tips när det gäller spel med öppna världar som inte pekar ut minsta grej på kartan? Tycker att stora markörer förtar mycket av äventyrskänslan. ☺️
Lider också av någon typ av kontrollbegär. Har märkt det när jag spelar Satisfactory, Factorio, Creeper World, det ska byggas symmetrisk t, annars får det va.
Speltips open world: Horizon Zero Dawn, stor karta men ingen stress. Man kan ta allt i sin egen takt och det är så sjukt mysigt. Klarade allt på PS4 inklusive expansion och kommer göra samma sak på PC, halvvägs nu.
Jag måste utforska allt. För övrigt riktigt bra story och jag älskar de olika taktikerna man behöver ha för de olika maskinerna som man möter
Jag har mysigare med Horizon än vad jag hade med The Witcher 3 och då har jag det spelet riktigt högt på bästa spel genom tiderna.
Jag tröttnar heller inte på att utforska i Horizon kontra The Witcher.
Säger väl något
Känner också igen mig i mycket att det som skrivs i tråden. Lustigt hur det verkar vara så att många av oss aldrig hade problem med detta förr, men sedan har det blivit värre och värre med åren.
En teori kan ju vara att livet tenderar att kräva mer och mer ansvar och ge dig fler förpliktelser ju äldre man blir. Och när den trenden upphör blir man istället nojjig över att man aldrig hann med allt det där man skulle gjort när man var yngre.
Så jag tror att det beror på en kombination av stressfaktorer som "spiller över" på spelandet. Spelen genererar fler stressfyllda situationer och skapar därmed inte det lugn jag egentligen behöver. För egen del är jag en riktig arbetsmyra, har alltid varit det. Kan inte minnas senast jag gjorde en vanlig 40-timmarsvecka. Människan är ett vanedjur, så förmodligen har jag börjat "arbeta" även i spelen.
Nu sitter jag och nojjar mig över achievements, vilket jag aldrig i hela mitt liv har brytt mig om (fram tills för ~2 år sedan).
Om någon psykfarbror hittar ett bra botemedel mot detta som är enklare att applicera än mindfullnessövningar, promenader i pestens tid och lagom mycket sömn så är han värdig nobelpris.
Kontrollbegär är kanske en bättre beskrivning. OCD är en ganska svår neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. (obsesive compulsive disorder) som bedöms att sänka livskvaliteten markant. Det har blivit populärt att slänga sig med uttryck "lite OCDig" mm. Ganska provocerande för oss som faktiskt har OCD. Det finns mycket hjälp att få dock, både i terapi och medicinväg. Enkelt förklarat så är det en brist på signalsubstanser serotonin i hjärnan.
Så.
Lider också av någon typ av kontrollbegär. Har märkt det när jag spelar Satisfactory, Factorio, Creeper World, det ska byggas symmetrisk t, annars får det va.
Speltips open world: Horizon Zero Dawn, stor karta men ingen stress. Man kan ta allt i sin egen takt och det är så sjukt mysigt. Klarade allt på PS4 inklusive expansion och kommer göra samma sak på PC, halvvägs nu.
Jag måste utforska allt. För övrigt riktigt bra story och jag älskar de olika taktikerna man behöver ha för de olika maskinerna som man möter
Jag har mysigare med Horizon än vad jag hade med The Witcher 3 och då har jag det spelet riktigt högt på bästa spel genom tiderna.
Jag tröttnar heller inte på att utforska i Horizon kontra The Witcher.
Säger väl något
Horizon har jag redan spelat. Trevligt lir!
Kontrollbegär är kanske en bättre beskrivning. OCD är en ganska svår neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. (obsesive compulsive disorder) som bedöms att sänka livskvaliteten markant. Det har blivit populärt att slänga sig med uttryck "lite OCDig" mm. Ganska provocerande för oss som faktiskt har OCD. Det finns mycket hjälp att få dock, både i terapi och medicinväg. Enkelt förklarat så är det en brist på signalsubstanser serotonin i hjärnan.
Så.
Bra uppmärksammat. Ber om ursäkt och tackar för den väckarklockan.
Konsolgubbe
Vad står ocd för ?
Obsessive-compulsive disorder, alltså tvångstankar.
Jag är likadan, men mitt beroende ligger i Trophies och achievements vilket oftast innebär att allt måste hittas och låsas upp. Cyberpunk tar tid men är fullt möjligt, de finns achievement/trophies för att klara av allt på varje stadsdel, hat-kärlek det där..
Xbox Series X | Playstation 5 | Nintendo Switch
Kontrollbegär är kanske en bättre beskrivning. OCD är en ganska svår neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. (obsesive compulsive disorder) som bedöms att sänka livskvaliteten markant. Det har blivit populärt att slänga sig med uttryck "lite OCDig" mm. Ganska provocerande för oss som faktiskt har OCD. Det finns mycket hjälp att få dock, både i terapi och medicinväg. Enkelt förklarat så är det en brist på signalsubstanser serotonin i hjärnan.
Så.
Ber om ursäkt för mitt ordval. Men som du säger OCD har blivit ett så vanligt uttryck att man inte tänker på vad egentligen det betyder för de som har äkta/riktig OCD.
Det är ju mer ett som många skriver ett "kontrollbehov" Där jag känner en impuls att jag bara måste/ känner mig tvingad att se alla ? på kartan. Göra alla Side Jobs och Gigs. För mig är det extremt jobbigt ibland och känns som tvångssyndrom för mig.
Jag är dessutom gått på psykiatrin för vissa problem som vi inte ska gå in på här och fått diagnoser. Hoppas du är förstående.
Den som vet vet.
Obsessive-compulsive disorder, alltså tvångstankar.
Jag är likadan, men mitt beroende ligger i Trophies och achievements vilket oftast innebär att allt måste hittas och låsas upp. Cyberpunk tar tid men är fullt möjligt, de finns achievement/trophies för att klara av allt på varje stadsdel, hat-kärlek det där..
Det låter inte bra
Jag var exakt likadan. Senaste spelet jag brände ut mig själv sådär på var AC: Odyssey och gav upp helt på det.
Vill kunna berätta exakt vad det var exakt för magiskt knep som fick mig att sluta. Tror jag lyckades intala mig själv helt enkelt att jag bara förstör min upplevelse och vips så släppte det haha
Achievements är jag nöjd som attan med att jag aldrig någonsin brytt mig om. Dom får gärna vara kvar dock till folket som finner sig underhållna av det
Detta är varför jag föredrar random world events framför sidouppdrag. Lite som i RDR2, där visse jag aldrig om jag missat något och dök det upp något helt plötsligt var det en glad överraskning. Sitter också med Cyberpunk och tröttnar på dessa eviga sidouppdrag som är likadana allihop. Istället för att lägga resurser på att skapa hundratals likadana sidouppdrag med lite variation och röstskådespeleri osv borde de lagt mer tid på slumpmässiga händelser i staden för att få den mer levande.
Blir också ofta utbränd och tappar lusten halvvägs. Sitter med Ghost of Tsushima och AC Valhalla ungefär 30-50% klart nu senast, men spelen jag aldrig kört klart är för många för att räkna. Även sådana som jag verkligen vill spela klart som Pillars of Eternity 1 och 2 samt Divinity 2 har jag gett flera försök men aldrig klarat mig hela vägen.
Mer linjära spel är kanske en lösning, och jag gillar Naughty Dogs alla spel och God of War till exempel, men jag tycker verkligen egentligen om RPG spel, vill bara ha mindre sidotjafs jag inte kan slita mig från även om det är tråkigt och mer valmöjligheter i att skapa min egen berättelse tror jag.
Om någon har några tips för att hålla lusten uppe och göra dem roligare, eller på ett riktigt bra RPG jag kan fastna i, tar jag tacksamt emot det.